Alma Farang

Man träffar förstås på massor av olika slags människor när man reser som jag gör och uteslutande bor på hostels. Alla är tillfälliga bekantskaper, ofta vet man inte ens den andres namn men kan ändå ha haft intressanta diskussioner och delat en middag, själva presentationsdelen kommer man liksom aldrig till eller så tröttnar folk efter ett tag på att försöka minnas alla namn och hoppar medvetet över det.

Rummet delas alltid med andra, enkelrum är en lyx sällan unnad backpackern och jag har bott med allt ifrån tre till fyrtio andra luffare i samma rum. Förutom det egna sovrummet är köket och TV-rummet givna mötesplatser. De allra, allra flesta är riktigt trevliga och öppna. Andra är inte bara trevliga utan även lätt udda, som damen som delade vårt rum i Napier sista natten.

Runt 60 år gammal, liten och smärt med en vit kalufs, bor i Missouri men är noggrann med att poängtera att hon ursprungligen kommer från Californien. Stilen med vilken hon kryper runt på golvet och hennes sätt att uttrycka sig får mig att helt och hållet köpa Californien, den här kvinnan har nog inhalerat både det ena och det andra genom åren. Hon berättar ingående och med allvarlig min om hur man när man kliver av ett plan kan få för sig att små barn på cyklar jagar en fast det egentligen bara är hallucinationer för att man är trött efter den långa flygningen, det har hänt henne själv. Hon sover med rumsnyckeln i handen och har ben, riktiga skelettdelar från vad jag hoppas är djur, med sig i sängen hela natten. Naturligtvis har hon sömnapné också och snarkar som en hjord bufflar.

Tack vare det är jag grusögd och trött efter en sömnlös natt när det nästa morgon är dags för den långa bussresan ned mot Wellington och jag slumrar bort allt trist vägnötande på ingen tid alls. Livet har ofta en tanke med saker och ting.

Tillbringade hela tre timmar på National Aquarium of New Zealand men då läste jag också varenda informationsskylt, satt länge och tittade på sköldpaddorna som simmade fram och tillbaka längs akvariekanten samt inväntade dykaren som matade fiskarna i The Oceanarium kl 14:00. Den största hajen såg trött och ointresserad ut, kanske matar de honom för ofta. Dykaren fick simma efter och trycka in fiskbiten i munnen på hajen, först då kunde den tänka sig att ta betet. Själva tanken var byggd som i Universeum så att man gick genom en glastunnel och kunde se magen på rockorna som simmade över.

Har i övrigt sett deprimerade sjöhästar, fiskar utan ögon, salamandrar och ödlor och riktiga kiwifåglar, tjocka och håriga. Köpte även den första och kanske enda souveniren från NZ, en svart liten iskubslåda som ger isbitar i form av rugbybollar och ormbunkskvistar, inhemska rugbylaget All Blacks båda signum.

Tog sedan en tur bort till rosenträdgården som var fin men som nog är mer imponerande när sommaren låtit rosorna växa sig högre. Stack näsan i de persikofärgade och drog några djupa andetag, ren aromaterapi.

Vandrade genom Marewa, Napiers äldsta bostadsområden om jag minns rätt och var till sist tilbaka i centrum. På 1930-talet drabbades Napier av en jordbävning och hela staden förstördes. Tyvärr är muséet stängt just nu, annars hade det varit ett givet besök. När man skulle bygga upp Napier på nytt hade man ett gyllene tillfälle att välja stil på byggnaderna och föll då för tidstrendiga ArtDeco, vilket gör att husen här oftast är sandfärgade eller målade i pastell samt att stan är full av affärer med prylar och kläder a la 20-, 30- och 40-tal. Rätt så trevligt faktiskt.

Dags att dra ihop ryggsäckens remmar igen och bära med sig sina ägodelar till busshållplatsen, denna gång med Napier som slutmål. Bara två timmars resa över vindlande kullar så höga att molnen tycktes fastna på dem.

Nu har jag checkat in på ett hostel med utsikt mot Stilla Havet i öster. Staden har lilla Hawke´s Bay i norr och verkar på det hela taget rätt mysig, har ett par dagars upptäckande att göra här.

I vanliga fall är tisdagar den erkänt sämsta dagen under arbetsveckan. Måndagar är goda silvermedaljörer, då får man ta itu med allt det man inte gjorde under fredagen samt allt det som andra inte heller kom sig för att lämna över innan helgen. Efter att ha sovit som klubbad en natt vaknar man sedan upp till en tisdag där skrivbordet enbart består av de gåtor man inte lyckades lösa under måndagen. Sådana dagar behöver jag alltid kaffe, även om jag egentligen aldrig känner ett koffeinsug.

På andra sidan jordklotet innebär tisdagar fortfarande kaffe, men inget av det andra. Det krävdes några års längtan, lite mod och en snålande sommar men nu är jag där och jag njuter så mycket jag bara kan för jag vet ju att de där gamla tisdagarna kommer igen.

Det tog mig sammanlagt fem timmar att vandra längs vägkanten och över kullarna bort till Craters of the Moon, gå slingan och sedan vandra tillbaka igen. Tassarna är trötta men det var en bra dagsutflykt. I den geotermiska parken (geotermala?) bubblade och fräste det om marken och överallt fanns varningsskyltar om att man absolut inte fick sätta foten utanför det anlagda stråket. Längst ned i en kokande mud pool låg en övergiven skylt med "Danger! Do not enter" på.

Det har varit en fin dag så Fiji-brännan har djupnat något.

Det är vår på de Nya Zeeländska öarna! Träden är nyutslagna och det är fullt av fåglar överallt. Inte mer än en handfull plusgrader under nätterna, i Auckland sov jag i fleece och strumpor men här i Taupo har vandrarhemmet tillräckligt tjocka täcken och filtar. Om dagarna håller sig temperaturen runt 17 grader och det är en stark sol som värmer när inte vinden tar över. Idag har jag legat växelvis på mage och på rygg i Tongariro Domain, Taupos stadspark, och klurat på framtiden samt läst den Koontz-bok jag bytte till mig i Auckland. Ett skissblock är inhandlat men än så länge orört. Runt omkring mig lekande barn och ett tåg som kör varv på varv genom parken och genom en liten tunnel, om man är runt 3 år gammal är det tydligen läskigt nog att gallskrika. Runt omkring staden böljar gröna kullar och mitt över ett mörkblått Lake Taupo ser man snöklädda bergstoppar.

Vädermässigt hade det kanske varit klokare att ta Australien först innan den värsta hettan slagit till där och sedan komma över till Nya Zeeland i december när det blivit sommar, men eftersom jag firat jul och nyår här en gång tidigare ville jag i år vara i Sydney den perioden så då fick det bli så här. Turistsäsongen har just startat på NZ så det verkar vara gott om både boende och platser på bussarna. Igår var det dock fullt av tjocka maorier på bussen, InterCity är vad lokalborna själva använder sig av och det var tydligen Labour Weekend i antågande. På måndag, Labour Day, är det helgdag och detta veckoslut verkar varenda affär ha Labour Weekend Sales. Inte mig emot, jag har fyndat ett par jeans för 75 SEK som jag hoppas ska hålla resten av resan. Mina favoritbyxor gick sönder i San Francisco, kläderna slits rätt hårt under luffen och de var bortom räddning, och det började bli tufft med enbart 3/4-långa.

Annat som fått stryka på foten är en svart tröja som jag insåg att jag aldrig tyckt om och därför helt enkelt slängde. Det extra paret skor gav jag bort till en uteliggare i New York, han låg varje morgon och sov fridfullt på en hög filtar i gathörnet som jag passerade. Jag stack in påsen med skorna under hans kundvagn med alla tillhörigheter och hoppades att han skulle hinna lägga vantarna på dem innan någon annan gjorde det. Den gröna panikfilten från tågresan i USA fick följa med till Fiji och blev en räddare även där. När jag sedan flög ut skänkte jag den till nattvakten på mitt backpackerställe, han hade en nyfödd bebis hemma och blev glad för gåvan som skulle komma väl till användning. På väg ut till flygplatsen den morgonen släppte vi av honom där han bodde och med tanke på hur det plåtskjulet såg ut är jag glad att familjen fick en filt att värma sig med när cyklonsäsongen nu drar närmare.

Imorgon ska jag ge mig ut i omgivningarna och se om jag kan leta upp lite vulkanisk aktivitet.

Som turist på NZ finns nästan hur många olika alternativ som helst att ta ställning till, alla bussbolag har hittat på egna paketlösningar och det är lätt att bli stående i mitten smått förvirrad och rådvill. Till sist gjorde jag slag i saken för att komma någonvart och skaffade mig ett Flexipass med Intercity, jag har laddat det med 20 timmars effektiv restid och kan nu välja på vilka sträckor jag vill använda mina timmar. Jag tror att detta är det alternativ som passar mig bäst åtminstone på Nordön. Om jag ska ta mig över till Sydön så kan Stray bli aktuellt men jag får se lite vad som händer längs vägen. I skrivande stund skulle jag helst av allt bara vilja krama en idé ur hjärnan och sedan sitta och skriva någonstans vid vatten.

Lämnade Liverpool Street tidigt imorse och promenerade bort till busstationen. Fem timmar senare hoppade jag av i Taupo och fann en säng på YHA några gator bort (efter lite snurrande och till sist vägvisning av lokal kiwi). Det känns skönt att vara på resande fot igen, jag stannar här ett par nätter skulle jag tro och tar mig sedan vidare igen.

Dykarna på Mana lät meddela att lufttemperaturen höll sig på stadiga 30 grader, yttemperaturen på 29 grader. Behagligt.

Sista morgonen på Mana var det många som var sjuka, både bland personal och gäster. Dagen innan hade vi fått reda på att frukostjuicen blandades av vanligt kranvatten trots att de varnat oss för att dricka av det, men eftersom jag inte lidit av det under två veckor så var nog inte själva vetskapen boven. Istället gissar vi på gårdagkvällens Steak Nite som serverade en någorlunda välstekt köttbit, potatismos och kokta grönsaker samt en nypa matförgiftning.

Huvudvärk, diarré, frossa och illamående var de vanligaste symptomen. En av tjejerna i vårt rum svimmade och fick bäras i en stol bort till läkarmottagningen i lyxresorten eftersom läkaren inte befattade sig med backpackerställen. Själv vaknade jag till mitt i natten av frossa, svepte filten om mig vilket kändes fel i den tropiska värmen och någon timme senare hade det gått över. Nästa morgon hade jag bara huvudvärk som lika gärna kunde bero på värmen och tyckte att jag klarat mig lindrigt undan.

Backpackerstället Ratu Kini var mycket för dans och sång så innan båten hämtade oss skulle det sjungas farvälsånger och klappas i händer, dansas Bula-dans och dessutom avsluta med en dance-off i cirkel till Chers Do you believe. Det gick att genomföra även om huvudvärken tilltog och sedan hade jag inte mer än 20 minuters båtresa till ön Bounty. Checkade in och lämnade väskan på rummet, släpade mig till baren, köpte två flaskor vatten och släpade mig hem. Därefter följde fyra dagars hemsk magsjuka.

Huvudvärken har dunkat i takt med hjärtslagen, jag har ätit upp nästan hela förrådet av diarrétabletter utan att jag tyckt att de haft någon effekt, bitvis lite feberkänsla (ett snurrigt tag tyckte jag mig ha fyra händer; höger, vänster, höger-höger och vänster-vänster som jag hade fullt sjå att hålla reda på) och en mage som krampat varje gång jag försökt dricka trots att den varit tom. Att vara törstig på gränsen till uttorkad utan att kunna dricka är verkligen ren tortyr, till sist tog jag en liten mun varje kvart och det fungerade. Fick totalt i mig 1½ liter vatten under 3 dygn vilket är alldeles för lite men så kommer jag också att vara konvalescent i en månad efter detta som det känns nu.

På Bounty bodde jag i ett rum med 7 våningssängar och en kombinerad dusch/toalett, med en ingångsdörr som inte gick att stänga fullt ut samt separerade med en saloondörr så någon vidare avskiljdhet gick inte att få men det var bara att gilla läget.

Om man ska se något positivt med detta så fick jag i alla fall se soluppgångarna varje dag, den tiden låg jag i en hammock på stranden och våndades. Det var alldeles för högljutt och kallt i vårat AC-kylda rum och det var skönt att kunna simma i havet emellanåt. En klar stjärnhimmel, vågskvalp och att få rulla ihop sig till en boll ifred passade mig mycket bättre. Naturligtvis kikade ett chokladbrunt ansikte in över hammocken mitt i natten: Bulaaa! Why are you out here? Ah, headache, you have medicine? You staying here? Where? Dorm, which dorm? How many nights? Will you miss it when you go? What's your name? Where're you from? När jag bad honom gå satte han sig i en plaststol en bit bort och pratade i mobiltelefon. Tjugo minuter senare gick han, då hade jag redan börjat hata honom.

Efter mina nätter under bar himmel har insekter kalasat på framför allt mina ben och händer, varken bortviftningar eller myggspray har existerat. Någon har bitit mig fem gånger på en yta stor som en enkrona, vilken fest de har haft.

Efter två dagar var det dags att förflytta sig till nästa ö. Jag var inte i ett tillstånd att packa ihop väskan, bära den till receptionen, vänta på båten och sedan färdas över vatten men så såg den förbokade resan ut och det var bara att följa. Har hela tiden tagit mig runt med Mana Flyer, en liten båt med sittplats för tio men oftast det dubbla antalet rumpor ombord samt alltid fullastad med mat, dryck och bränsle från fastlandet ut till de väntande öarna. Motorerna krånglar alltid och vid varje ny start får de lyfta av huven och dra i något med en tång eller pumpa upp bensin, en tung bensindoft dominerar därför luften innan man kommit iväg. Genomförde allt som i en dimma och bakom solglasögon och tacksamt nog låg Beachcomber inte mer än en kort båtresa bort.

Partyön #1, men det tänkte jag inte bli en del av. På Bounty hittade man lätt en egen bit sand att tillbringa sina dagar på, här var det mindre yta och mer folk. Jag höll mest till i dormhuset; 64 sängar i ett enda rum fördelade på våningssängar och avdelat mitt i av en halvvägg i manshöjd. Dessutom fanns två små våningsplan till där jag såg personalen hålla till. Varma duschar, vilket är en obekrivlig känsla när man tidigare duschat kallt ur en slang utan duschmunstycke, men ofräscha toaletter. När man ligger vaken finns inte mycket att göra, jag har inte haft ork att läsa utan har roat mig med att se vilka slags ben som sticker ned mellan bambusprickorna i taket och vem de kan tänkas tillhöra. När jag lyfte på täcket nu imorse kröp en liten ödla fram, tydligen har vi sovit skavfötters inatt.

Idag är det dag 5, huvudvärken är borta och magen verkar hålla sig lugn men så har den å andra sidan inte fått något att äta på fem dagar förutom ett par bitar vattenmelon varje morgon. Ska se om vi kan komma överens om något tuggbart nu ikväll men det kan nog bli svårt att hitta något lättsmält på menyn, kanske säljer de kex någonstans i närheten. I övrigt är huvudet dimmigt och kroppen extremt svag. Att vara på resande fot är ingen hit när magsjukan slår till och när det sedan sakta började vända var jag som en ihopknycklad Wettextrasa som man lämnat att torka i diskställets ena hörn och som inte på egen hand kan ta sig till vattnet. Jag hade gett vad som helst för att få ett dropp upphängt i en palm och vätskan rakt in i blodet, när ska Everest och andra företag med researtiklar börja tillverka resedropp?

Om vinterkräksjukan är något som det här så ska jag ta mig tusan skicka blommor till den som råkar ut för det efter att jag kommit hem, hör av er från sjukstugona bara, först till kvarn. Sådan här misär förtjänar uppmuntran.

Samma dag som jag anlände Bounty började det mulna till och spridda regnskurar kom. På Beachcomber regnade det mer ihållande och det har varit skönt att känna graderna sjunka en smula. För några veckor sedan kom en kort skur på Malolo, det var nästan lite hallelujahstämning över det eftersom de inte haft regn på många månader. Personalen var kvicka på att ställa fram stora kar för att samla regnvatten att vattna med och ett förlängt stuprör kopplades från gaveln och rätt ned i poolen. Med sällsynta regn och med hög avdunstning blir det förstås viktigt att ta vara på varje chans. Öarna har verkligen sett torra och sönderbrända ut på höjderna så var ett tacksamt regn som föll.

Nu loggar en lätt trasig Alma Farang ut, för sista gången från Fiji. Imorgon blir en ren återhämtningsdag och sedan tar jag flyget till Nya Zeeland. På återhörande från Aotearoa.

Tre veckor i Fiji är en förskräckligt lång tid. Jag har så mycket tid i tassarna att jag nästan klättrar på väggarna. Paradisöar är paradisöar, ingen tvekan om det, men efter tolv dagars inaktivitet är det svårt att fortsätta njuta av dem.

Lämnade Malolo i tisdags och såg fram emot båtresan som skulle ta mig till nästa ö, äntligen hände något! Friska havsvindar skulle rufsa runt i håret, vi skulle se öar passera med motorn vrålande och vågorna skummande runt fören.

Femton minuter. Längre bort än så var det inte. Sedan var det bara att hoppa ned i vattnet och vandra längs stranden till nästa resort. Suck.

Orättvist känns det dock alls inte, detta äventyr. Det står var och en fritt att som jag lämna jobbet och köpa en flygbiljett, utan större ekonomi än att det förhoppningsvis tar mig hela varvet runt (i skrivande stund känns det lite oklart). Hade jag däremot rånat ett värdetransport och kommit undan med det och nu njöt frukterna av mitt tillslag kan man tala om orättvisa. Med tanke på hur pengarna rann iväg i USA borde jag kanske ha gjort just det.

Möjligheterna att bara lämna allt varierar förstås och det finns så många jag skulle vilja skicka hit på retreat i en vecka, vänner med barn och jobb att jonglera samtidigt som mer än väl skulle behöva denna totala vila. Själv var jag efter USA-vistelsen så avslappnad att detta blivit ett fängelse av sand.

Än så länge inte minsta lilla uppslag eller idé till skrivprojekt. Inget. Märkligt.

På Malolo blev det en hel del snorkling vilket så här i backspegeln var bra, här på Mana kostar det att få simma runt med cyklop och stranden är mycket mer överfolkad av japaner med flytväst, bananbåtar, segelkatamaraner och barn med simkuddar på armarna. Lyxigt lagda turister anländer med helikopter eller pontonplan till landningsbanan en bit bort.

Ön fullkomligen myllrar av hundar, de är överallt och bär alla släktdrag av varandra. Tände i ett lyckokast ficklampan på väg hem en mörk kväll och snubblade därför inte över den vita hund av labradorstorlek som satt på stigen och stirrade apatiskt framför sig. De känns lite opålitliga, de där raggiga hundarna, men de pyttesmå valparna är svåra att motstå. Backpackerställets egna tigger vid borden och vill gärna ligga bredvid en i sanden och slicka på människotår.

Vi bor i utkanten av byn, västerut ligger öns stora resort bakom låsta grindar och österut ligger ett par backpackers till samt själva byn. På väg från vårt hus till restaurangen passerar jag både kyrkan och skolan. Vårt hus består av sju våningssängar i ett rum samt två toaletter och två duschar i ett anslutande rum, som tycks användas inte bara av oss utan även av förbipassserande fijianer och personal. En stor fläkt i taket, som förstås inte fungerar, samt två kliniska lysrör som heller inte fungerat fram till nu då den längsta fijian jag sett klättrade upp via sängarna och bytte ut dem. Nattetid står fönstren vidöppna för naturlig AC, de uppspända myggnätet har sina hål men finns åtminstone där. Små ödlor springer fram och tillbaka över näten och jagar flugor och varandra samt fnittrar på ödlevis i natten, ni som någon gång hört det vet vad jag menar.

Måltider ingår och där finns alltid folk att prata med, förutom rumskamraterna. Tysken Conrad t ex, som med kraftig brytning inleder åtminstone varannan mening med "It says in the Lonely Planet that..." En hög australiensare, fler tyskar, ett par engelskor. Danska Lene har jag hängt en hel del med, hon är 49-årig kiropraktor och dessutom beroende av de kostsamma seminarium som Anthony Robbins ger världen över av typen "Unleash The Power Within". Hon är väldigt trevlig och har vettiga åsikter om livet och hur det ska tacklas, men så har hon också betalat stora summor för att lära sig det och jag kan tycka att jag vid 31 utan Anthoys inblandning har kommit till samma insikter på egen hand.

Till ljusglimtarna hör även färsk ananas, bananer och papaya som serveras till frukost. Jag ratar cornflakesen och koncentrerar mig på frukten istället, majsfingor smakar likadant överallt men just denna lokala frukt hittar jag inte igen. En annan glimt är att få torka i skuggan av en liten palm efter en simtur i turkost vatten.

Inga katter syns till. Jag tror att hundarna ätit upp dem.