Alma Farang

Jag har funderat. Det känns fel att fortsätta blogga med ett spretigt palmblad som bloggbild men jag vill heller inte byta ut den, bladet hör ihop med den här bloggen. Den skapades som en ren reseblogg och när resan tog slut fanns egentligen inte längre något att skriva. Alma Farang går därför i ide och jag väcker upp den avsomnade Alma Drake igen, fast på ny plats. Till er som följt Farang; tack för all uppmuntran och god jaktlycka i att finna något nytt äventyr att följa. För er som följde den gamla Alma Drake slås från och med nu portarna för en ny blogg upp, helt i den gamla stilen. Här: http://almadrakeskriver.blogg.se/.

Den kommer kanske att lösenordsskyddas, jag diskuterar som bäst saken med apan i lianen, men än så länge ligger den på öppet hav. Den har inget av den här bloggens äventyr utan är till för att vänner och familj ska kunna kika in i västkustlivet samt framför allt för att jag själv senare ska komma ihåg vad jag gjorde av alla dagar och veta vad som försiggick inuti huvudet.

Det sista som skrivs i Farangbloggen blir ett av mina många favoritcitat, av Mary Manin Morrisey:

Don´t wait for something big to occur. Start where you are, with what you have, and that will always lead you into something greater.

Skånevindarna tog vägen över västkusten tror jag för måndagens kväll och natt var extremt blåsiga och regniga. Jag tog mig in till stan men förlorade mitt paraply till stormen. Det lilla livet tog slut vid Kungsportsplatsens spårvagnshållplats, läge B. Ett nytt köptes på Stadium.

Tanken var att ta en fika men när Magnus väl kom loss från jobbet började de flesta caféer att ställa upp stolarna och klappa igen för dagen. Istället blev jag bjuden på indisk mat i Johanneberg, på en liten kvarterssylta med kul meny; rätterna beskrevs med ord som "Lamm med tjock sås". Vi var de enda gästerna, men det var oväntat gott.

Även idag har det blivit mat på lokal, mötte upp med ett gäng gamla kollegor på Etc grande och bordet åt risotto och pastarätter och pratade ikapp under en dryg timme, jag har saknat de där luncherna med det där folket.

På SVT Play ligger fram till 15:e februari "Dear Zachary" uppe för allmänheten att se, den visades på TV sent igår kväll och jag gick genast in på hemsidan och såg den en gång till. Dokumentären berör verkligen, den har funnits med mig i tanken hela dagen och jag föreslår alla jag möter att se den (fast jag glömde visst det där lunchsällskapet). Det är en så fantastiskt fin och sorglig historia om kärlek och saknad och en lika hemsk skildring av grym verklighet och ett rättssystem som inte alltid fungerar. Den har ett ofattbart slut och trots att man gråter ögonen ur sig så känner man samtidigt beundran över vad människor trots allt överlever. Helt enkelt: se den.

Det snöar! Stora fina lappvantar landar på den blöta gräsmattan, jag ska genast ut och smaka på flingorna. Grannarna ser av någon anledning inte lika nöjda ut. Snöflingemellanmålet är dagens 36:e undanmanöver för att slippa söka jobb, nummer 37 blir att städa badrummet och nummer 38 en fika med Magnus inne i stan. Jag hoppas hitta lite ny inspiration och lust lagom tills det slår om till tisdag.

Lite trött i örat efter att ha ringt till halva Sverige men det är ju så många som jag saknat senaste halvåret. Andra halvan av Sverige tar jag imorgon.

Jag såg en blek vintersol som sänkte sig över taken här på Hisingen och har nu placerat mig i soffan med pälstofflor på fötterna och bergakungsfilten över axlarna. Att byta ned sig 30 grader gick ändå riktigt bra, vikingen i mig tog över efter bara ett dygn.

Det blev en fin helg i Stockholm, vi hyrde in oss i ett av Scandics familjerum på sjunde våningen med hörnläge och utsikt över hustaken. Vi åt trerätters på en mysig restaurang och firade Lillebrors födelsedag. Musikalen Sugar på Oscars var tyvärr värdelös men vi höll oss mot alla odds vakna till slutet. Frukosten dagen efter var ljuvlig. Jag tog sedan vägen om föräldrahemmet och fortsatte morgonen efter mot Göteborg, långt innan solen gått upp.

Veckan har gått fort, Arbetsförmedlingen har tagit upp en del av min tid med obligatoriska möten fyra av fem dagar. Nästa steg är nu att i slutet av månaden göra en avrapportering på mitt jobbsökande. När jag inte ägnar mig åt att skriva ansökningar så försöker jag få min lägenhet återställd, allt ligger nedpackat i flyttkartonger. Jag måste även på nytt lära mig att gå på is, den ligger tjock över mina kvartersgator och om den inte smälter undan mer måste jag nog skaffa mig broddar.

Väderkillen varnade för stormstyrkor och visst har det blåst idag. När jag stack ut näsan imorse var det fortfarande lugnt men efter dagens filmfestivalsvisning på Bergakungen hade det friskat i. Jag hamnade till slut på Espresso House på Vasagatan och fick äntligen återse familjen Lidqvist, mina favoriter. Lill-Vispen har förstås växt till sig och fått en liten blond kalufs, han kastade leksaker omkring sig och var utan tvekan den sötaste cafégästen.

De senaste veckornas hotellfrukostar har fått mig oväntat sugen på äggröra och bacon, jag har aldrig tidigare lagat något av det men ikväll kunde jag inte motstå längre. Vandrade iväg till affären och skaffade bacon och potatismjöl. det förstnämnda stektes sedan intill oigenkännlighet; knaprigt är bara förnamnet. Mer pinnstelt. Potatismjölet användes till äppelkrämen som bubblar på spisen. Den har en ohemul mängd kanel i sig och är det närmaste lycka jag kommer just nu.

På spårvagnen som rullade mot Göta Älvsbron stod ett gäng urGöteborgare och diskuterade läget i Egypten, någon var nöjd med att ha hunnit med en semester där när nu läget är som det är. Kompisen höll med: "Ja, det där hajtjôtet".

Det är änna gôtt å va hemma igen.

Vi fick trekantshattar när vi checkade ut från Phu Quoc för några dagar sedan!

I badrummet sitter just nu en liten hudfärgad ödla på golvet och ser skrämd ut. Duschen får vänta, jag vill inte störa den.

Det blev frukost redan halv sju imorse och sedan vinkade jag av mamma som nu sitter på flyget hem. Våra semesterveckor har varit över förväntan, rena paradiset. Själv har jag nu ett par dagar kvar här i Saigon, jag går runt och suger i mig av kulturen och avgaserna en sista gång och har en varm känsla i bröstet som säger mig att jag är på väg hem.

Staden förbereder sig som bäst för storskaligt firande av det kinesiska nyåret och parken vid mitt guesthouse svämmar över av mandarinträd och bonzaiträd i krukor, det verkar vara någon typ av odlarutställning med möjlig prisutdelning, det är svårt att få engelska ord ur de som går runt och vattnar. Allt är inbundet i plast och papper i väntan på invigningen, träd och buskar knoppar sig och det är säkert klurigt som sjutton att få allt att slå ut i lagom tid. Vakter patrullerar omkring i parken och odlarna själva sover i hängmattor nära sina sköra växter. Ett pyjamasparty för trädgårdsintresserade. Det är även ett äventyr att se hur de forslar dit allt och flyttar runt det, jättekrukorna kommer oftast med motorcykel och de större träden flyttas från lastbilsflak av fyra svettiga vietnameser som nätt och jämt håller de uppräta. Den stora Tao Dan-parken längre bort var igår avstängd för besökare, jag har dechiffrerat ut fredagens datum på de obegripliga skyltarna och hoppas att den då ska öppna för allmänheten. I så fall hinner jag få mig en titt på skapelserna där inne innan jag flyger hem.

Någonstans i mitt inre börjar en tanke på snö att forma sig. Det där vita luddiga kaoset som jag läst om på nätets löpsedlar men som bara känts exotiskt och fjärran är det snart dags att själv tampas med.

Vi delar stranden med snillen från Mjölby med omnejd:

Herr Östgöte:

- Titta, ett flygplan! Du, vad är klockan?

Fru Östgöte:

- Halv två.

*tystnad*

Herr Östgöte:

- Ja då var det väl halv två-planet då.

..................................................................................................................................................................................

Inte nog med att jag fick hit min mamma, i handen hade hon en ljusblå resväska och ur den väskan har hon trollat upp de mest underbara ting! Whiskey till exempel: varje morgon medicinerar vi oss med en liten slurk ur flaskan, det sägs vara en säker bot mot magbesvär och hittills har vi klarat oss fint så vi tror på makten i Jim Beam och company. Emellanåt kurerar vi oss på balkongen också, efter en dag på stranden. En hel packe tidningar hade hon också packat ned, Amelia och Filter, vilken lycka. Vidare fanns både snorkel och cykloper och till och med ett par simfötter. Som om det inte var nog ställdes en röd bag-in-box upp på sängbordet och bäst av allt: två akvarellblock, penslar och färger! Nästan som om hon kände mig bäst av alla.

Trettioen grader i luften, tjugosju i havet. Minst. Luftfuktighet som en svensk sommardag. När vi inte självmedicinerar eller ligger på solbäddar och lapar sol eller läser pocketböcker så simmar vi. Femtonhundra meter varje dag innanför en flytande inhängnad i havet; jämna sträckor med vågorna, udda mot. Sedan kan armarna vila i skuggan utan att man blir rastlös.

Promenader i strandkanten hör också till rutinerna, liksom att köpa frukt av en gammal kvinna med trekantshatt och sammanlagt sju flinka fingrar, fördelade på två händer, som enkelt skalar allt vi pekar på.

Kostcirkeln är enkel, förutsägbar och alldeles underbar. Frukostbuffén på hotellet tröttnar vi aldrig på och känner sug efter den lite då och då. Luncherna består av frukt köpt på stranden (pomelo, mango, ananas), yoghurtburkar köpta i affären vid vägkanten och ostbitar och bananer stulna från frukostbordet. Nästan varje kväll går vi bort till nattmarknaden där vi pekar på råvaror som genast grillas upp och serveras för blygsamma 30 kronor per person trots pekgirighet. Det är något mycket ovant och väldigt tilltalande med att äta krabbor som liggande på isbädd viftar på benen sekunden innan de blir middagsmat. Färskare än så blir det inte.

Till maten beställer vi öl för en struntsumma, när vi säger Saigon Red reagerar ingen men ett Saigon Green får dem ofta att fnissa så vi tror att det räknas som mansdricka. Vi kunde inte bry oss mindre.

Hej alla djupfrysta nordbor! Vi har det fint här vid Sydkinesiska Havets rand, det har ni förstått. Läser era kommentarer och skickar en varm tanke till var och en av er, att några rader lyser upp den redan soliga stranden har ni också förstått.

Paradisets störande moment är få. Det ena är att vi delar stranden med sandflugor, som fattat tycke för mina ben och fötter. Totalt åttiosex stycken bett (!) med förkärlek till det högra benet (ett femtiotal där). Jag agerar alltså både flugpapper och buffé till förmån för mammas fötter, som befunnit sig på precis samma platser som mina men som inte har ett enda sandflugebett. Bara några myggbett, och det är som en smekning i jämförelse. Det mest spännande tips vi hittat på nätet för att undvika betten är att tanka sig full av B-vitamin innan en resa, det sägs göra att insekterna tappar intresset för blodet både i djur och människor. Jag går på bläckfiskdiet här men det är kanske lite sent påtänkt.

Det andra är att restaurangen varje kväll lägger på en skiva där varannan låt är den spanska versionen av ABBAs Happy New Year. Det sammanfattar livets plågor just nu. Förmodligen kan man ha det sämre.

Har just lärt mig att Vietnamregimen blockerat vissa internetsidor, däribland Facebook som jag muttrat över att jag inte kommer åt. Det vet man ju hur läskigt det kan vara med sidor där folk fritt får uttrycka sina åsikter. Jag får snällt vänta till svensk mark, och väntan gör mig gott.

Det här med mango från gatan har blivit en favorit, den senaste köptes av en gammal tant med tolk. Vi fick två frukter i en påse och bad henne skala dem, den första höll hon i plastpåsen och vidrörde bara med kniven men hygientänket räckte bara till en mango. Nästa knep hon fast mellan två sotsvarta fingrar.

Varje morgon kryssar jag mellan motorcyklarna bort till mammas hotell och äter frukost där. Vi ger oss sedan ut bland shoppingstråk och gaturestauranger och ser att något är på gång - Lunar New Years enligt skyltarna. Parker piffas och pimpas och det byggs drakar att klä med löv. Gatstenarna målas vita med hjälp av sopborstar så det är ingen vidare precisionsmålning, färgstänk överallt. Hotellreceptionen pekar i bordskalendern; det nya månåret inträffar mellan januari och februari och i år smäller det den 2:a februari, alldeles efter att vi rest hem.

Det finns ett Notre Dame här, likt det i Paris, och ett fint postkontor granne med det. Det äts god lunch på en restaurang nära finhotellet, så god att vi går tillbaka nästa dag. Innan maten bärs in har vi hunnit igenom varsin syrlig Cosmopolitan - det är semester det, att unna sig en läskande drink när andan faller på! Åtminstone är det vår definition. Skriver vykort under lunchen och tycker att vi är långt borta.

War Remnants Museum. Fruktansvärda bilder på effekterna av avlövningsmedlet Agent Orange; bomber, stridsvagnar och helikoptrar utställda utanför muséet för tusisterna att fingra på.

Vi har gottat oss i hotellets morgonkaffe men misslyckats med att beställa samma sak på café. Vi har vridit och vänt på ätpinnar. Vi har ätit mexikansk mat på ett vietnamesiskt ställe och druckit öl ur frostade glas med en vespa hängandepå väggen, insvept i grön neon.

Sista dagen åker vi på utflykt till Cu Chi-tunnlarna 6 mil utanför staden. Det tar lite tid, vi sitter fast i trafiken en stund och stannar även vid en verkstad där handikappade åstadkommer fantastisk äggskalskonst som vi förstås förväntas köpa. Luftkonditioneringen fungerar åtminstone halvvägs in i resan. Själva området är sevärt även om man som vi inte vågar sig ned i de trånga tunnlarna, man får systemet förklarat för sig med film och guide och det är en fascinerande värld där under marken. Vill man får man prova på skjutbanan, mamma räckte upp handen men det var visst ett misstag även om jag gärna hade förevigat henne med ett gevär i handen.

Vår guide är en gråhårig exmilitär som sårades i Tet-offensiven och nu ägnar sin tid åt att på obegriplig engelska guida grupper i Cu Chi. För att hålla ihop oss hojtar han hela tiden "Oy! My group! My group!" och går mellan tunnelöppningarna med snabba steg.

Nästa dag flög vi till ön Phu Quoc i söder, strax öster om Kambodja. Femtio minuter tog det, propellerplanet hann knappt plana ut innan det var dags att förbereda för landning. Här lever vi paradisliv och mitt intresse kretsar mest kring grillade räkor, bläckfiskgrytor och att simma i havet. Jag är inte lika intresserade av bloggen men det är nog skönt om den får vila lite.

Resan närmar sig sitt slut. Tittar man på sammanfattningen av 2010 som jag skrev för några dagar sedan ser man också tydligt att den inte tar så mycket plats, sluttampen på året bara, men den har känts viktig.

Jag har haft turen att ha delar av familjen med på äventyret. I New York mötte Lillebror upp och det blev tio fina dagar på Manhattan. Nu är det mammas tur, hon packar just nu väskan i vinterkalla Sverige och sluter snart upp med mig här i Ho Chi Minh City. Först gör vi staden i några dagar, sedan flyger vi ned till ön Phu Quoc för strandliv i tio dagar. Därefter har jag bara ett par dagar på egen hand här innan jag flyger hem till Sverige igen. Just nu känns tiden här mest som en väntan på att mamma ska komma ned, dagarna till hemfärd räknas ned. Tanken på att luffa runt i närliggande länder är sedan länge lagd på hyllan, det blir inte tid till det och jag känner heller inget sug efter det. Kanske blir det nästa resa, att upptäcka Laos och ta mig tillbaka till Siem Reap i Kambodja. Tills dess är jag fullt nöjd med att lapa drinkar på en strand tillsammans med den finaste mamman av dem alla. Min.

Ben Thanh Market. Vansinnig.

En stor inomhusmarknad där det går att röra sig hyfsat mellan stånden vid ingångarna, med lite kryssande och några bestämda nejtack. Kliver man lite längre in bland klädförsäljarna är det däremot som att peta med en pinne i en myrstack. Borden står tätt, så tätt att man ibland får gå sidledes förbi och det vimlar av vietnamesiskor som alla bubblar med varandra. Så fort de får syn på en rafsar de dock åt sig närmaste plagg och håller upp samt ropar i mun på varandra: "Madame, you like? For you? We have all sizes, all colours!". Samtidigt nyper de tag i ens arm och håller fast så det gäller att ha tempot uppe om man ska undkomma. Ingen fönstershopping med andra ord, och jag tappar sugen så fort jag kommer in här och går snabbt ut igen med alla ivriga röster ringande i öronen.

Samma mönster följer mopeder och rickshaws, med tandlösa leenden frågar de ideligen vart man ska och tar inte nej som ett svar utan cyklar efter och hoppas att man ska ångra sig. "Madame? Madame!?!" De konverserar på engelska men bryr sig inte om vilket svar de får om det inte råkar vara jatack. En del har lärt sig "I love you". Jag är föga imponerad.

Men. Ho Chi Minh är häftigt just för att det är så annorlunda, även om jag snabbt ledsnar på att bli dragen i så ser jag fascinerat på människorna och husen de bor i, plaststolarna i barnstorlek som de ställer ut vid sina gatustånd. Alla kablar som går kors och tvärs över kvarteren och samlas ihop i buntar i gatuhörnen. Alla fallfärdiga byggnader, folk som sopar en gata som aldrig kommer att räknas som ren hur de än gnuggar med kvasten. Hur staden är byggd på höjden, hur mörka gränder lyses upp av neon, hur barn leker i smutsiga pölar. Hur de drar runt på sina klibbiga matstånd och hur alla trots allt bär ett leende och ofta skrattar tillsammans. De verkar rätt lyckliga här.

Jag försöker förlänga min vistelse på hotellet men då blir det plötsligt krångligt trots att de dagen innan sagt sig ha plats. Receptionstjejen lovar återkomma ikväll om de har ett rum till mig, med någon halvdan ursäkt om att det är så många bokningar nu. Kanske ett trick, men jag kan inte komma på hur det skulle gagna dem annat än att jag inte kommer att förhandla om priset, vilket väl iofs kan vara en tillräcklig morot för att vilja förhala. I den lilla affären jag hittat en gata bort, som säljer påsar med nötter och kex med glass-smak, finns en dator i ena hörnet som jag lånar och surfar in på hostelbokningssajten. Här är det inga problem att hitta ett enkelrum på mitt hotell just de datum jag vill ha, så trilskas hon ikväll går jag väl helt enkelt in och bokar här. Om vi blir osams ger jag mig ut imorgon och letar nytt boende, det här verkar vara backpackerdistriktet, överallt ser jag skyltar med Guesthouse och Hotel.

Har fortsatt äventyrat livhanken genom att ge mig ut till fots i Ho Chi Minh; det känns som en tidsfråga innan någon klipper mina bara flipfloptår med ett framhjul. Det finns övergångställen och det finns trafiklysen men i praktiken flyter det inte så smidigt. Flödet av trafik upphör aldrig helt, rött ljus får bara de flesta att slå av på takten och ibland kommer de till och med körande mot trafikens riktning. För att slippa stå och trampa i ett gathörn hela dagen kliver man alltså bara rakt ut i gatan och kombinerar snabba fötter och svängar med en tro på att bilar och mopeder väjer. Det gör de, och tutar inte mer än vanligt. Det bidrar till en vardagsspänning som sedan länge lugnat sig och somnat av helt.

Uppdatering: jag kan stanna ytterligare två nätter till att börja med, sedan hoppas de kunna lösa resten av tiden också men lovar inget. Jag orkar inte bråka med dem. Har hittat det hostel där jag från början tänkte bo på gatan bredvid så det blir backup-planen. Det heter Madam Cuc, och ja man får fnissa lite åt namnet. Asiater har ofta minnesvärda namn på sina hostel; Mia har en gång bott på thailändska Liptick och jag på Same same but different i Kambodja. Mitt nuvarande heter Phan Lan, det betyder säkert ingenting särskilt men är lite småtrevligt. Förutom död AC och småmyror i badrummet så byter de lakan och handdukar varje dag, känns ovanligt fräscht med östasiatiska mått mätt. Dessutom finns ett kylskåp på rummet, det fungerar inte, men det höjer liksom standarden bara genom att finnas där.

Flygresan, till sist, efter att ha snurrat runt i fel terminal en stund på grund av att män i reflexväst svarade fel. Jag hade en fransktalande japan i sätet till höger och han höll på att driva mig och flygvärdinnorna till vansinne med sina "How many times take-off?" och "How many times Darwin?" Det är en dålig parlör han kommit över, även om jag förstår att han frågar hur länge vi kommer att vara i Darwin så hjälper det inte för han förstår inte svaren. Att det sedan är en tidsskillnad mellan Sydney och Darwin på 1½ timme gjorde det ännu virrigare.

Jetstar är verkligen inget höjdarbolag att resa med, med knäna upptryckta i sätet framför och utan mat bad jag under flygresan till Darwin att vi skulle byta plan till nästa sträcka. Det gjorde vi visserligen, själva sätena blev en smula bekvämare men man var fortfarande sardinpackad i samma Airbusmodell och fick slanta upp om man ville se film eller äta/dricka. Det stod mellan mat och underhållning; jag valde middag. Smugglade in vatten på planet eftersom man inte fick ha med sig dryck ombord och hade en bra bok i väskan samt den lille ipoden. Själva flygningen överraskade med att bara bli fem timmar lång.

Ankomsten var smidig, man fyller inte ens i något arrival card, det var bara att knalla igenom passkontroll och tull. Jag hade mailat mitt hotell innan och bett dem hämta mig på flygplatsen och nog stod där en liten vietnames och väntade allt, med mitt namn på en skylt och med en bil som varit med om det mesta. Han kunde knappt ett ord engelska. "No no. Ok ok" vilket fritt översatt verkade betyda ungefär "ja jag vet att det inte finns något säkerhetsbälte i bilen men det kommer att gå bra ändå".

Taxiresan in flyttar mig tillbaka i tiden och jag återupplever Asien så som jag mötte det då. Staden är ett kaos av trafik och det doftar på samma gång sött och av avlopp. Luften dallrar av hetta och det är ett virrvarr av gator och mopeder och folk. Trånga gränder, fruktstånd, lösspringande hundar, avgaser. Kanaler som bubblar i värmen och av hemligheter under ytan. Nu minns jag.

Här är moped det främsta transportsättet och man använder tutan ideligen för att bana väg och liksom för att säga "hejhej, här är jag, titta vad jag gör - kör! Jajjemänsan, här kommer jag!". *tutuuuut*. Öronbedövande hälsningar dygnet runt. De allra flesta har faktiskt hjälm. Av de vuxna förstås, barn är mjuka och behöver inget skydd. Tydligen. Man ser hela familjer på mopederna, med barnen inkilade mellan och framför föräldrarna.

Vi stannar i en gränd och chauffören tar min väska och försvinner iväg i myllret. Jag hastar efter och så kliver vi upp för en trappa: "Annaaaa, hello Anna!" Efter mailkonversationen vet mannen bakom disken vem jag är och jag är väl gissningsvis den sista att checka in ikväll. "I can have your passport?" Så fort han nappat åt sig det så tar han min väska och rusar uppför trapporna, "You book single but I only have double tonight, will change tomorrow. Ok goodbye!" och så stänger han dörren med en smäll. Vilken expressincheckning, den snabbaste jag varit med om. AC:n funkar inte, det finns en fläkt över sängen som förstås inte heller fungerar. Det blir en svettig natt fram till morgonen när den plötsligt tickar igång. Det är liv i TVn, det var veckor sedan jag tittade på något så Greys Anatomy med vietnamesisk text var perfekt denna kväll när klockan på armen sade 22:30 men den inom mig 02:30.

Sitter på café nu, lite osäker på var faktiskt. Någonstans i Ho Chi Minh City, jag har vandrat runt i timtal och undvikit alla som vill köra mig någonstans. Det känns som en gigantisk stad så även om man går länge kommer man inte särskilt långt på kartan. Ser en stor väg utanför så det bör inte vara alltför svårt att orientera sig sedan. Äter pad thai för 80 000 dong (28 SEK, så det som känns som en dyr lunch är ju egentligen inte det). Hittade dessutom en 50 000-lapp på golvet när jag klev in som inte tillhörde någon så det jämnar ut sig fint. Caféet har en säkerhetsvakt som öppnar dörren åt gästerna och plockar undan glas från borden. Han ser ut att ha en avlagd polisuniform.

Det var fredagens vietnamesiska rapport det. På återhörande från detta galna men härliga hörn av världen.

Fick med mig det jag inte orkade äta upp igår i en liten plastlåda, brukar aldrig göra så men de frågade på restaurangen om jag ville ha en doggybag och det var alldeles för ljuvlig mat för att säga nej.

Sista dagen i Sydney idag, imorgon flyger jag till Vietnam för att få mig en sista dos paradis innan vintern väntar. Fick Olivias multipass som hon köpt och kunde med det fuska mig in på Wildlife World i Darling Harbour och se lite djur som jag sett tidigare: koalor, kängurur, spindlar, krokodiler och fjärilar. Alla var tröttare än djuren på Australia Zoo så jag dröjde mig inte kvar så länge. Försökte sedan ta mig in på Sydney Aquarium med samma kort men där tittade de tyvärr på fotot och såg att det inte var jag. Jag hasplade ur mig att jag råkat ta rumskompisens kort med mig och gick sedan, ville inte behöva betala in mig. Har sedan vandrat runt hela dagen, hämtade upp nyprintad flygbiljett på STA och sög i mig det sista av Sydney. Laddade med en kaffe och skrev vykorten som legat i väskan sedan Nya Zeeland, så typiskt mig, men nu blev de i alla fall skrivna och ivägskickade. Sist kom hälften aldrig fram, får se hur postgången fungerar denna gång.

Innan jag reste ut fick jag presenter att ta med på färden. Mia skickade som ni kanske minns en travel organizer och av både Daniel och Maria fick jag böcker. Maria har själv varit ute och ryggsäcksluffat och vet hur det är, därför hade hon köpt en liten Sudoko-bok som tidsfördriv och en hög med resgodis som faktiskt räddade mig från undergång när jag först landade i New York. Daniels gåvor var betydligt större och tyngre, men i gengäld väldigt skojiga så de fick följa med. Han stack dem dessutom i handen på mig på Arlanda så det fanns liksom inget val. "Ritbok för vuxna" innehåller påbörjade teckningar som man ska avsluta, med teman som "Vilket djur borde inte få åka hiss?" och "Ställ in köttätande växter till chefen". En mycket bra målarbok att umgås med medan man väntar i flygplansgater.

Bok #2 är "Fånig Fakta - fakta du inte vill att alla ska känna till". I den får man lära sig en massa praktiska saker i kapitlen som heter saker som Undvik Ebola, Res in i ett land illegalt, Tvätta pengar och Få igång ett hjärta. Daniel Day har skrivit en hälsning på pärmens insida och även markerat i innehållsförteckningen med olika symboler om jag ska göra det, om det är en sak som det är coolt ifall jag gör eller om jag ska undvika det. Skaffa dig ett alibi (Gör!). Eliminera en vampyr (Coolt om du gör). Försvinn spårlöst (Inte göra!!!). Sånt är fint tycker jag, att bli tänkt på.

Tidigare idag stoppades dock böckerna tillsammans med guideboken i ett paket och skickades hem till Sverige med båtfrakt, jag försöker skona rygg och axlar denna sista månad. Det bör ta ca 3 månader för mitt paket att hitta hem, om båten sjunker på vägen så får jag ingen ersättning men å andra sidan så drunknar i sådana fall ett gäng sjömän på samma gång och det är ett större problem. Jag hoppas att både bokpaket, sjömän och jag själv klarar oss välbehållna hem.

Rumskompisens Olivias sista kväll i Sydney så vi vandrade bort till Newtown med alla caféer och restauranger och åt gräddig risotto. Nattvandrade tillbaka. Fin kväll.

Dagen har annars mest ägnats åt reseförberedelser, har insett att jag ju flyger till Vietnam om bara två dagar så det började bli dags att ta tag i den där flygbiljetten som jag vill ha inrikes. Har slitit mitt hår över websidor som vägrar att samarbeta men nu har jag i alla fall boende för de första nätterna och eventuellt väntar någon på mig på flygplatsen, det är ännu lite oklart. Hann med en sväng i Kings Cross också, där var normala människor helt klart i minoritet. Kanske var det något konvent, varenda människa kändes drogpåverkad och alla hojtade de till varandra. Ser förresten inte så många aboriginer i skjorta och slips här, de verkar hårt utsatta i Australien. Många bor i parker och ägnar dagarna åt tiggeri, sorgligt att se.