Alma Farang

Jag försöker förlänga min vistelse på hotellet men då blir det plötsligt krångligt trots att de dagen innan sagt sig ha plats. Receptionstjejen lovar återkomma ikväll om de har ett rum till mig, med någon halvdan ursäkt om att det är så många bokningar nu. Kanske ett trick, men jag kan inte komma på hur det skulle gagna dem annat än att jag inte kommer att förhandla om priset, vilket väl iofs kan vara en tillräcklig morot för att vilja förhala. I den lilla affären jag hittat en gata bort, som säljer påsar med nötter och kex med glass-smak, finns en dator i ena hörnet som jag lånar och surfar in på hostelbokningssajten. Här är det inga problem att hitta ett enkelrum på mitt hotell just de datum jag vill ha, så trilskas hon ikväll går jag väl helt enkelt in och bokar här. Om vi blir osams ger jag mig ut imorgon och letar nytt boende, det här verkar vara backpackerdistriktet, överallt ser jag skyltar med Guesthouse och Hotel.

Har fortsatt äventyrat livhanken genom att ge mig ut till fots i Ho Chi Minh; det känns som en tidsfråga innan någon klipper mina bara flipfloptår med ett framhjul. Det finns övergångställen och det finns trafiklysen men i praktiken flyter det inte så smidigt. Flödet av trafik upphör aldrig helt, rött ljus får bara de flesta att slå av på takten och ibland kommer de till och med körande mot trafikens riktning. För att slippa stå och trampa i ett gathörn hela dagen kliver man alltså bara rakt ut i gatan och kombinerar snabba fötter och svängar med en tro på att bilar och mopeder väjer. Det gör de, och tutar inte mer än vanligt. Det bidrar till en vardagsspänning som sedan länge lugnat sig och somnat av helt.

Uppdatering: jag kan stanna ytterligare två nätter till att börja med, sedan hoppas de kunna lösa resten av tiden också men lovar inget. Jag orkar inte bråka med dem. Har hittat det hostel där jag från början tänkte bo på gatan bredvid så det blir backup-planen. Det heter Madam Cuc, och ja man får fnissa lite åt namnet. Asiater har ofta minnesvärda namn på sina hostel; Mia har en gång bott på thailändska Liptick och jag på Same same but different i Kambodja. Mitt nuvarande heter Phan Lan, det betyder säkert ingenting särskilt men är lite småtrevligt. Förutom död AC och småmyror i badrummet så byter de lakan och handdukar varje dag, känns ovanligt fräscht med östasiatiska mått mätt. Dessutom finns ett kylskåp på rummet, det fungerar inte, men det höjer liksom standarden bara genom att finnas där.