Fredag den 7 januari 2011
Flygresan, till sist, efter att ha snurrat runt i fel terminal en stund på grund av att män i reflexväst svarade fel. Jag hade en fransktalande japan i sätet till höger och han höll på att driva mig och flygvärdinnorna till vansinne med sina "How many times take-off?" och "How many times Darwin?" Det är en dålig parlör han kommit över, även om jag förstår att han frågar hur länge vi kommer att vara i Darwin så hjälper det inte för han förstår inte svaren. Att det sedan är en tidsskillnad mellan Sydney och Darwin på 1½ timme gjorde det ännu virrigare.
Jetstar är verkligen inget höjdarbolag att resa med, med knäna upptryckta i sätet framför och utan mat bad jag under flygresan till Darwin att vi skulle byta plan till nästa sträcka. Det gjorde vi visserligen, själva sätena blev en smula bekvämare men man var fortfarande sardinpackad i samma Airbusmodell och fick slanta upp om man ville se film eller äta/dricka. Det stod mellan mat och underhållning; jag valde middag. Smugglade in vatten på planet eftersom man inte fick ha med sig dryck ombord och hade en bra bok i väskan samt den lille ipoden. Själva flygningen överraskade med att bara bli fem timmar lång.
Ankomsten var smidig, man fyller inte ens i något arrival card, det var bara att knalla igenom passkontroll och tull. Jag hade mailat mitt hotell innan och bett dem hämta mig på flygplatsen och nog stod där en liten vietnames och väntade allt, med mitt namn på en skylt och med en bil som varit med om det mesta. Han kunde knappt ett ord engelska. "No no. Ok ok" vilket fritt översatt verkade betyda ungefär "ja jag vet att det inte finns något säkerhetsbälte i bilen men det kommer att gå bra ändå".
Taxiresan in flyttar mig tillbaka i tiden och jag återupplever Asien så som jag mötte det då. Staden är ett kaos av trafik och det doftar på samma gång sött och av avlopp. Luften dallrar av hetta och det är ett virrvarr av gator och mopeder och folk. Trånga gränder, fruktstånd, lösspringande hundar, avgaser. Kanaler som bubblar i värmen och av hemligheter under ytan. Nu minns jag.
Här är moped det främsta transportsättet och man använder tutan ideligen för att bana väg och liksom för att säga "hejhej, här är jag, titta vad jag gör - kör! Jajjemänsan, här kommer jag!". *tutuuuut*. Öronbedövande hälsningar dygnet runt. De allra flesta har faktiskt hjälm. Av de vuxna förstås, barn är mjuka och behöver inget skydd. Tydligen. Man ser hela familjer på mopederna, med barnen inkilade mellan och framför föräldrarna.
Vi stannar i en gränd och chauffören tar min väska och försvinner iväg i myllret. Jag hastar efter och så kliver vi upp för en trappa: "Annaaaa, hello Anna!" Efter mailkonversationen vet mannen bakom disken vem jag är och jag är väl gissningsvis den sista att checka in ikväll. "I can have your passport?" Så fort han nappat åt sig det så tar han min väska och rusar uppför trapporna, "You book single but I only have double tonight, will change tomorrow. Ok goodbye!" och så stänger han dörren med en smäll. Vilken expressincheckning, den snabbaste jag varit med om. AC:n funkar inte, det finns en fläkt över sängen som förstås inte heller fungerar. Det blir en svettig natt fram till morgonen när den plötsligt tickar igång. Det är liv i TVn, det var veckor sedan jag tittade på något så Greys Anatomy med vietnamesisk text var perfekt denna kväll när klockan på armen sade 22:30 men den inom mig 02:30.
Sitter på café nu, lite osäker på var faktiskt. Någonstans i Ho Chi Minh City, jag har vandrat runt i timtal och undvikit alla som vill köra mig någonstans. Det känns som en gigantisk stad så även om man går länge kommer man inte särskilt långt på kartan. Ser en stor väg utanför så det bör inte vara alltför svårt att orientera sig sedan. Äter pad thai för 80 000 dong (28 SEK, så det som känns som en dyr lunch är ju egentligen inte det). Hittade dessutom en 50 000-lapp på golvet när jag klev in som inte tillhörde någon så det jämnar ut sig fint. Caféet har en säkerhetsvakt som öppnar dörren åt gästerna och plockar undan glas från borden. Han ser ut att ha en avlagd polisuniform.
Det var fredagens vietnamesiska rapport det. På återhörande från detta galna men härliga hörn av världen.
Ohh, lovely! Missa inte den stora marknaden och museum of war och tunnlarna. På marknaden är de sjukt intresserade av att sälja men de är himla vänlig, blir en finfin matmarknad på kvällen. Ska försöka leta upp vår papper och ge dig tips på den där mysiga restaurangen. Kanske du och mamma kan ta en tur dit!? Kram kram
har alltid velat åka dit! Avis! Du beskriver bra, känns nästan som om man är med dig och det är sånt som gör det så kul att följa dig! (skickar en vin-skål och kryper till kojs efter första jobbdan)
Skönt att resan över det stora havet gick bra trots sardinpackningen.
Chrissy: Känns trist att man ska ha så långa ben, bredvid mig satt en pytteliten asiat och hade det hur luftigt som helst.
Sayo: Skål och tack! Det är vad jag hoppas på, att man ska känna sig delaktig på avstånd och få en hyfsat rättvisande bild av resmålen.
Mia: Den restaurangen ska absolut letas upp och provätas på! Tror vi tar ditt tips att hoppa Mekongdeltat och gå direkt på tunnlarna, får konsultera medresenären när hon dyker upp om några dagar. Har varit på Ben Thanhmarknaden - helt sjukt ju, förtjänar nog ett inlägg snart!
