Söndag den 9 januari 2011
Ben Thanh Market. Vansinnig.
En stor inomhusmarknad där det går att röra sig hyfsat mellan stånden vid ingångarna, med lite kryssande och några bestämda nejtack. Kliver man lite längre in bland klädförsäljarna är det däremot som att peta med en pinne i en myrstack. Borden står tätt, så tätt att man ibland får gå sidledes förbi och det vimlar av vietnamesiskor som alla bubblar med varandra. Så fort de får syn på en rafsar de dock åt sig närmaste plagg och håller upp samt ropar i mun på varandra: "Madame, you like? For you? We have all sizes, all colours!". Samtidigt nyper de tag i ens arm och håller fast så det gäller att ha tempot uppe om man ska undkomma. Ingen fönstershopping med andra ord, och jag tappar sugen så fort jag kommer in här och går snabbt ut igen med alla ivriga röster ringande i öronen.
Samma mönster följer mopeder och rickshaws, med tandlösa leenden frågar de ideligen vart man ska och tar inte nej som ett svar utan cyklar efter och hoppas att man ska ångra sig. "Madame? Madame!?!" De konverserar på engelska men bryr sig inte om vilket svar de får om det inte råkar vara jatack. En del har lärt sig "I love you". Jag är föga imponerad.
Men. Ho Chi Minh är häftigt just för att det är så annorlunda, även om jag snabbt ledsnar på att bli dragen i så ser jag fascinerat på människorna och husen de bor i, plaststolarna i barnstorlek som de ställer ut vid sina gatustånd. Alla kablar som går kors och tvärs över kvarteren och samlas ihop i buntar i gatuhörnen. Alla fallfärdiga byggnader, folk som sopar en gata som aldrig kommer att räknas som ren hur de än gnuggar med kvasten. Hur staden är byggd på höjden, hur mörka gränder lyses upp av neon, hur barn leker i smutsiga pölar. Hur de drar runt på sina klibbiga matstånd och hur alla trots allt bär ett leende och ofta skrattar tillsammans. De verkar rätt lyckliga här.
Tack Anna för att jag har fått följa dig på din resa.
Som har varit både spännande och underhållande.
Önskar dig och mamma några härliga dagar till-
sammans.
Stor Kram Berit.
har inte varit där men känner igen känslan av fashination in för länder som dessa och hur människorna ändå verkar rätt nöjda med sitt liv, mitt i myllret och det konstanta ljudet...
Tack Berit, det ska vi verkligen se till att ha! Det har varit lika fint för mig att få ha er med på resan på andra sidan bloggen, det har känts som sällskap. Kram!
Åh, plaststolarna i miniatyr väcker minnen! Bia Hoi corner (färskölskrysset?) i Hanoi där man satt på små röda plaststolar och drack den vietnamesiska färskölen för 2000 dong glaset. För er som inte är bekanta med valutan kan jag avslöja att det motsvarar strax under en (1!) svensk krona. Snacka om billig fylla!
Åh, de små plaststolarna väcker minnen! Bia Hoi corner (färskölskrysset?) i Hanoi erbjöd fyra små plastbord med tillhörande röda plaststolar i miniatyr. Utöver det erbjöds också den vietnamesiska färskölen till 2000 dong glaset. För er som inte är bekanta med valutan kan jag avslöja att det motsvarar strax under en (1!) svensk krona. Snacka om billig fylla!
