Alma Farang

*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.

Hotellets växlingsdisk vred och vände på sedlarna jag räckte fram och avfärdade dem till sist som för gamla, även om det är Forex och olika ATMs som spottat ut dem. Mina egna kvarter däremot tar emot amerikansk valuta utan att titta två gånger på den. Därför var det heller inga problem för mig att här växla in den vältummade och tunnslitna 20-dollarssedeln, som dessutom hade färgmarkeringar runt kanten som om den kommit från ett värdetransportrån. Här är dollar kung.

Jag har börjat fixa lite inför vardagslivet, beställt bredband och uppdaterat CV på olika söksidor och så. Lite håglöst och utan hjärta, men ändå. Ikväll sätter jag mig för tionde och sista gången på ett plan och kommer via ett elfte, från Doha, åter till mark jag känner igen. Märkligt, mycket märkligt. Jag reste nyligen iväg, samtidigt som det känns som en evighet sedan. Mitt runtvantande slutade på sätt och vis i och med Vietnam, tycker att jag redan har fått lite distans till månaderna innan Asien.

Sluttampen alltså. De spetälska fötterna har börjat läka såhär tio dagar efter de första betten. Boken, där översättaren hette Nille och översatte DietCoke med bantarcola, är utläst och bortlämnad. Trasiga pillerkartor och tuber med solkräm har rensats ur necessärerna.

Det har varit fint att ha er med på resan. Tack alla ni som tagit er tid att kommentera, det är guld värt att kika in här eller på mailen och hitta hälsningar från fina människor i fjärran länder. Ni har varit saknade.

Tänk också på att efter 117 blogginlägg, de flesta med generös text, så är det snudd på förbjudet att fråga mig hur jag har haft det. Ni vet. Däremot har inte Du någon blogg, och jag vet mycket lite om Din höst. Var därför beredd på frågan: hur har du haft det?

Nu blir det en sista koll på Pham Ngu Lao Street, lunch på en plaststol, en sista taxiresa genom HCMC med livet som insats (jag har tappat räkningen på hur många trafikolyckor jag bevittnat nu, minst åtta) och så småningom fjorton timmar i luften, flygplansmat i en liten papplåda och den allra sista passkontrollen. Det är ingen fräsch nyponros som kommer hem till Arlanda utan en nyponros som levt i kappsäck i fem månader och tvättat kläderna i kallvattensmaskiner, senaste månaden enbart i handfatet. Det är en underlig tillvaro och samtidigt alldeles ljuvlig och den har som allt annat ett slut och det är här.

Nu väntar resten av livet.