Alma Farang

Har just lärt mig att Vietnamregimen blockerat vissa internetsidor, däribland Facebook som jag muttrat över att jag inte kommer åt. Det vet man ju hur läskigt det kan vara med sidor där folk fritt får uttrycka sina åsikter. Jag får snällt vänta till svensk mark, och väntan gör mig gott.

Det här med mango från gatan har blivit en favorit, den senaste köptes av en gammal tant med tolk. Vi fick två frukter i en påse och bad henne skala dem, den första höll hon i plastpåsen och vidrörde bara med kniven men hygientänket räckte bara till en mango. Nästa knep hon fast mellan två sotsvarta fingrar.

Varje morgon kryssar jag mellan motorcyklarna bort till mammas hotell och äter frukost där. Vi ger oss sedan ut bland shoppingstråk och gaturestauranger och ser att något är på gång - Lunar New Years enligt skyltarna. Parker piffas och pimpas och det byggs drakar att klä med löv. Gatstenarna målas vita med hjälp av sopborstar så det är ingen vidare precisionsmålning, färgstänk överallt. Hotellreceptionen pekar i bordskalendern; det nya månåret inträffar mellan januari och februari och i år smäller det den 2:a februari, alldeles efter att vi rest hem.

Det finns ett Notre Dame här, likt det i Paris, och ett fint postkontor granne med det. Det äts god lunch på en restaurang nära finhotellet, så god att vi går tillbaka nästa dag. Innan maten bärs in har vi hunnit igenom varsin syrlig Cosmopolitan - det är semester det, att unna sig en läskande drink när andan faller på! Åtminstone är det vår definition. Skriver vykort under lunchen och tycker att vi är långt borta.

War Remnants Museum. Fruktansvärda bilder på effekterna av avlövningsmedlet Agent Orange; bomber, stridsvagnar och helikoptrar utställda utanför muséet för tusisterna att fingra på.

Vi har gottat oss i hotellets morgonkaffe men misslyckats med att beställa samma sak på café. Vi har vridit och vänt på ätpinnar. Vi har ätit mexikansk mat på ett vietnamesiskt ställe och druckit öl ur frostade glas med en vespa hängandepå väggen, insvept i grön neon.

Sista dagen åker vi på utflykt till Cu Chi-tunnlarna 6 mil utanför staden. Det tar lite tid, vi sitter fast i trafiken en stund och stannar även vid en verkstad där handikappade åstadkommer fantastisk äggskalskonst som vi förstås förväntas köpa. Luftkonditioneringen fungerar åtminstone halvvägs in i resan. Själva området är sevärt även om man som vi inte vågar sig ned i de trånga tunnlarna, man får systemet förklarat för sig med film och guide och det är en fascinerande värld där under marken. Vill man får man prova på skjutbanan, mamma räckte upp handen men det var visst ett misstag även om jag gärna hade förevigat henne med ett gevär i handen.

Vår guide är en gråhårig exmilitär som sårades i Tet-offensiven och nu ägnar sin tid åt att på obegriplig engelska guida grupper i Cu Chi. För att hålla ihop oss hojtar han hela tiden "Oy! My group! My group!" och går mellan tunnelöppningarna med snabba steg.

Nästa dag flög vi till ön Phu Quoc i söder, strax öster om Kambodja. Femtio minuter tog det, propellerplanet hann knappt plana ut innan det var dags att förbereda för landning. Här lever vi paradisliv och mitt intresse kretsar mest kring grillade räkor, bläckfiskgrytor och att simma i havet. Jag är inte lika intresserade av bloggen men det är nog skönt om den får vila lite.