Alma Farang

I badrummet sitter just nu en liten hudfärgad ödla på golvet och ser skrämd ut. Duschen får vänta, jag vill inte störa den.

Det blev frukost redan halv sju imorse och sedan vinkade jag av mamma som nu sitter på flyget hem. Våra semesterveckor har varit över förväntan, rena paradiset. Själv har jag nu ett par dagar kvar här i Saigon, jag går runt och suger i mig av kulturen och avgaserna en sista gång och har en varm känsla i bröstet som säger mig att jag är på väg hem.

Staden förbereder sig som bäst för storskaligt firande av det kinesiska nyåret och parken vid mitt guesthouse svämmar över av mandarinträd och bonzaiträd i krukor, det verkar vara någon typ av odlarutställning med möjlig prisutdelning, det är svårt att få engelska ord ur de som går runt och vattnar. Allt är inbundet i plast och papper i väntan på invigningen, träd och buskar knoppar sig och det är säkert klurigt som sjutton att få allt att slå ut i lagom tid. Vakter patrullerar omkring i parken och odlarna själva sover i hängmattor nära sina sköra växter. Ett pyjamasparty för trädgårdsintresserade. Det är även ett äventyr att se hur de forslar dit allt och flyttar runt det, jättekrukorna kommer oftast med motorcykel och de större träden flyttas från lastbilsflak av fyra svettiga vietnameser som nätt och jämt håller de uppräta. Den stora Tao Dan-parken längre bort var igår avstängd för besökare, jag har dechiffrerat ut fredagens datum på de obegripliga skyltarna och hoppas att den då ska öppna för allmänheten. I så fall hinner jag få mig en titt på skapelserna där inne innan jag flyger hem.

Någonstans i mitt inre börjar en tanke på snö att forma sig. Det där vita luddiga kaoset som jag läst om på nätets löpsedlar men som bara känts exotiskt och fjärran är det snart dags att själv tampas med.