Alma Farang

Så här ett par dagar in på det nya året kanske man skulle blicka tillbaka på det gångna och sammanfatta. Tvåtusentio får ses som både ett väntat och oväntat år.

I JANUARI är det snöstorm i Göteborg och jag går på jobbintervju i öster. Låtsas vara insnöad en hel helg, läser läskiga böcker och lever samboliv med vetekudden. Är trött hela månaden, och lite förvirrad. Tvingas skriva en lapp och tejpa upp på väckarklockan om helgerna, "DET ÄR LÖRDAG!", först då kan jag somna om. Äter semlor med Mattias och fantiserar om servitrisklädda insatsstyrkor.

I skolan ligger krutröken efter raketer tjock som Lützendimman och man kan för en gångs skull krama snöbollar på skolgården. Hemmavid missbrukar jag kaneläpplen i yoghurt och målar en Avatartavla med spretiga lågprispenslar.

Det blir obemärkt FEBRUARI, jag får veta att jobbet gått till någon annan och det känns bara som en axelryckning. Planer på ett plan börjar ta form. Det blir filmfestival, jag bakar semlor och blir kallad datatanten på jobbet. Sitter i möten, skriver tre rader i protokollet där den ena är "Evighetslånga diskussioner om punkten ovan..." och koncentrerar mig istället på att rita giraffer i blocket. Skolans ungar fortsätter att sparka sönder glasdörrar, stjäla mobiltelefoner och blöda. Jag plåstrar om som aldrig förr.

Har ett fortsatt stadigt förhållande med vetekudden. Våra barn kommer att se ut som Påsen i Trasdockorna. Mamma kommer på besök, vi går på musikal men minns efteråt mest vinet. Undviker att följa vinter-OS, är mer intresserad av frasvåfflor. Fortsatt snöyra över hela landet. Kulturhelg i Stockholm med tre snyggtjejer, äter hjortfilé på söder och ser folk komma skidande förbi restaurangfönstret. Fastnar dagen efter i snöstormen men kan några timmar senare som första tåg ploga oss från kust till kust och hem kommer jag.

Frysen ger upp. Igen. Vaknar vid ett tillfälle som Jack Sparrow. Upptäcker lunchteater, konsert i Oscar Fredriks och försiktig vårkänsla.

Det blir MARS. Jag dricker konstiga drinkmixer och tycker att dagarna släpar sig fram. Längtan fortsätter, och den här bloggens rubriktext skapas.

Tampas med provocerande snorungar och bortkomna studsbollar och undrar hur något så rätt ändå kan kännas så fel. Hjärnan känns som en överkörd grävling. Hälsar på Lillebror i Norrtälje, tittar på nya lägenheten och redigerar texter. Går en helgkurs i silversmide. Går på föreläsning arrangerad av Läkare Utan Gränser. Har tusen idéer samtidigt i huvudet som alla brottas om uppmärksamheten.

Så kommer det efterlängtade regnet, snön smälter undan och luften blir ljummen.

Följer gör APRIL. Jag lapar sol vid en faluröd vägg, målar ägg, umgås. Får besök av en havstrut. Skolans ungar smetar korv och mos på förvaltningens fönster och jag får ta emot klagomål från de som har kontoren innanför korvkladdet. Som om jag kan göra något åt saken.

Fortsätter drömma, om världsomseglingar och om fristående postlådor. Grilllsäsongen startar, jag går på After School och åker till Hufvudstaden för maskeradfest. Får en barnbok reciterad för mig i kassakön på HM. Äter ovanligt ofta på restaurang och sjunger Raymond och Marias sånger utan hänsyn till grannarna.

Jag säger äntligen upp mig och vet först i samma sekund att det var rätt beslut.

Det blir MAJ. Valborg regnar bort men sedan brunchas det i sol och ses utställning på Eriksberg. Fortsatt många biokvällar. Glömmer bort att ligga på rygg och titta på moln. Inleder Den Stora Depressionen, snåltiden, i hopp om reskassa. Linda gästspelar på Göteborgsscen och jag får helkroppschokladmassage. Helt avslappnad ligger jag där och tänker på renhjordar och samer samtidigt som jag doftar intensivt av kakao. Johan springer Göteborgsvarvet, jag lagar lammfärspaj och njuter av sommarkvällarna. Sedvanlig energipåfyllning i Majorna och av Hisingsfröken. Backa Teater med familjen Lundgren.

Blir trettioett och firar med hotellweekend.

JUNI. Genomlider en värdelös feber och återupptäcker Green Day en sommarnatt på Ullevi stadium. Stadsdelen är i uppror, det bränns bildäck och kastas sten på brandbilar och jag vill bara bort när jag kommer på att jag ju redan ordnat det så. Fyller återigen på med energi när vänner och släkt kommer på besök och överlever juni med god marginal. Besöker Marstrand. Köper guidebok och inser med ens resans storhet.

Med JULI månad kommer också den riktiga sommarvärmen. Vi fortsätter att röja, packa och flytta 8 000 kvadratmeter skola. Jag köper reseryggsäck, hälsar på i Änggårdsvillan och ölar i Kallebäck. Har fortsatt trilskande frys. Säger hejdå till den siste snickaren och tar semester. Tillbringar det mesta av den i Göteborg.

AUGUSTI. Jag vaccinerar mig och har fyra veckor kvar i landet. Är rädd för knarkarna på Blocket och får till slut tag i en helt vanlig tjej som hyr min lägenhet. Hittar på apor, går på KulturKalas och undviker måsattacker. Överraskas av en monsun. Låter bli att söka visum i god tid, svettas och tröstäter smulpaj men i slutändan löser sig allting och jorden-runt-projektet börjar plötsligt kännas verkligt. Frysen blir utdömd och jag får en ny. Hälsar på vänner i Karlskrona och dricker shandy ur pappmugg. Äter flera gånger vaniljyoghurt med pepperonisar till i ett försök att tömma kylen.

Sista helgen innan avfärd åker jag till Linköping där jag blåser såpbubblor och går Svartanrundan. Johnny somnar in framför First Hotel. Jag tar farväl av vännerna, sover en natt på Jumbo Hostel och resan börjar.

Under SEPTEMBER hinner jag besöka New York, Philadelphia och San Fransisco samt få en snabb glimt av Chicago och Los Angeles. Jag utlandsröstar, bekantar mig med Starbucks sortiment och går på musikal. Upplever mycket tillsammans med Lillebror. Äter fyrkantigt kött tillsammans med Patrik, anpassar mig till New Yorks pulserande rytm, gör en två dygn lång tågresa och träffar på märkligt folk. Går plus med en mexikan som i sin tur gått back ett pekfinger i en glassmaskin.

Flyger till Fiji och går miste om ett helt dygn. Hoppar runt bland öar, silar sand mellan tårna och klättrar på väggarna.

OKTOBER bjuder på både magsjuka och lappsjuka. Återhämtar mig från båda och flyger till Nya Zeeland. Bland snöklädda berg känns det som om jag kommit hem. Rör mig runt på Nordön söder om Auckland bland böljande gröna kullar.

Hela NOVEMBER befinner jag mig fortsatt tolv timmar före hemlandet i tid och tar mig i sakta mak runt på sydön, åker på transalpin järnväg och får nya vänner. Får uppleva jordskalv och nattlivet i Christchurch och Wellington. Hemma föds en liten guddotter.

När det närmar sig DECEMBER flyger jag över till Australien och ägnar nästan hela månaden åt att resa från Cairns längs östkusten ned till Sydney. Upplever regnperiod och brännhet sol, vadar längs gatorna i norr och finner vackra surfbeacher i söder. Firar jul i Collaroy och nyår med utsikt över Sydneys Operahus. Snorklar, klappar kängurur och känner hur det börjar bli dags att vända hemåt.

En frukostglass i The Rocks och därefter helgmarknaden i samma kvarter. Hett hett hett. Kylde ned mig inne på Museum of Contemporary Art men var inte särskilt imponerad. På fullaste allvar: en skärbräda med en halv limpa på och bredvid den en pälsmössa med inbyggd motor så att den såg ut att andas. Skyltar talar om att konstverk och installationer som pälsbrödet är köpta tack vare finansiering av den och den privatpersonen eller föreningen. Jag har ingenting emot sådant här, faktum är att jag uppmuntrar skapande konst, men så fort någon bestämmer att den där pälshögen är värd att köpa och ställa ut på ett sätt som alla andras pälshögar inte är, då blir jag sur och lite avundsjuk och tycker att det är en hjärndöd del av kultursamhället och bortkastade pengar. En annan installation hette Goat Odyssey, där hade konstnären byggt upp ett litet rum med valvformade dörrar och en stor fläkt, och så filmat två getter som stod där inne. Det är inte värst mycket action på en get. Ett tredje konstverk var som taget från pågående rivning av vår gamla skola: en bit vitmålad plywood, avbruten och med hjärtan inristade och en handfull kartnålar i skarpa färger indrivna i trät. Tadaa.

När jag ändå befann mig i rätt del av staden så tog jag trapporna upp på Harbour Bridge och vandrade fram och tillbaka över den medan det fortfarande var soligt. När molnen började hopa sig var det dags för färja bort till Watson Bay, där väntade Olivia som hört att det skulle finnas finfin fish & chips att få tag i just där. Det gjorde det. Vi tog sista färjan tillbaka till fastlandet just som regnet anföll och väl hemma i Stanmore drog åskan in. Nu sitter jag sedan några timmar högst upp i våningsängen med en kopp kaffe försiktigt balanserande bredvid mig och med datorn i knät.

Australiensaren som vi pratade med på färjan var säker på att jag var från Nordirland. Måste försöka få ordning på dialekten och bestämma mig för ett land, tror jag tar efter Olivias brittiska en smula.

Lämnade Collaroy på årets näst sista dag, färden in mot Sydney gick genom små samhällen och stränder med fina namn (Dee Why och Curl Curl) och de med lite mer tveksamma (Spit Junction). Såg en slaktarbutik susa förbi också; Let´s meat.

Nu är det slut på ett bussåkande jag ledsnade på redan för några veckor sedan, har införskaffat multipass och tänker enbart förflytta mig med luftkonditionerade tåg från och med nu. Möjligen någon färja också, det ingår i biljetten.

Min sista viloplats (!) på australiensisk mark är i Stanmore som tillhör Inner West, det tar mig tio minuter att med tåg komma in till centrala delarna. Det är ett avslappnat hostel med en hostelägare som tar sig tid att prata med alla och vill att stället ska kännas som ett andra hem. Det är även ett sävligt och tyst område, sånär som på alla jumbojetplan som dagtid passerar över det på låg höjd på väg in mot flygplatsen.

Vi har haft tre dagar med tokvarmt väder här i Sydney, inte en molntuss och en sol som nästan bränner hål i asfalten. Årets första dag har därför tillbringats på fina och surftyngda Manly Beach, tjugo minuters färjeresa bort.

Igår nyårsafton kändes solen särskilt skonlös, jag förflyttade mig från skugga till skugga inne i Sydney och hamnade till sist i en park, som så ofta. Mötte upp med rumskompisen Olivia för nyårsmiddag; det blev sushi från ett sådant där rullband där man sätter sig med pinnarna i högsta hugg och plockar till sig en av tallrikarna som sakta tuffar förbi. När vi skulle gå fnissade jag lite åt de friterade krabb-bollarna med en krabbklo i som de döpt till Crab Craw (hörde Jong Ils "Herrooo!" inuti huvudet). De trodde jag var sugen så vi fick smakprover, tack för det okände japan.

Trafiken på huvudstråket George Street stängdes av fram emot kvällningen och det var en märklig känsla att gå på ljumma bilgator som helt befolkades av människor. När ett par fyrverkerier tidigt fyrades av från en skyskrapa så letade sig en tunn rök ned mot oss vandrare och med blinkande lampor i horisonten kunde man lätt missta Sydney för invaderat av zombies som i någon av de där katastroffilmerna när hela världen stannar upp och slutar fungera innan någon farlig smitta får alla att känna blodtörst.

Från Botanical Gardens har man bästa vyn över hamninloppet, Operahuset och Harbour Bridge, det vet folk och är på plats redan på morgonen. Vi valde bort köande i skållande sol och begav oss till Circular Quay på kvällen istället, mitt emot Operahuset och med bron bakom färjeterminalen. Två timmar innan tolvslaget tog vi plats på ännu solvarm asfalt och fick bra platser. Och det är naturligtvis ett imponerande fyrverkeri - explosioner på fyra håll samtidigt så man visste knappt vart man skulle titta. När själva raketfinalen klingat ut så vände hela massan som en enda kropp och började röra sig tillbaka igen, det var inte annat att göra än att hänga på. All cred åt poliserna som höll ordning på folkmassan och till folkmassan själv också för den delen, jag såg inga slagsmål trots bitvis grav fylla, folk var artiga och rörde sig lugnt framåt. Enda gruset i maskineriet var att gatuförsäljarna försåg de allra drucknaste med vuvuzelaliknande trumpeter, gudars skymning vilket brölande.

När vi kommit up en bit från vattnet började folk få skavsår och stannade upp eller så hittade de en öppen krog eller ett hamburgerhak eller något annat som fick dem att byta riktning för det tunnades ur i leden. Stationerna närmast hamnen var avstängda så vi zombievandrade genom hela Sydney upp till Centralstationen där det förstås också var kaos. Firarna myllrade över alla perronger samtidigt och hotade att sluka tågstationen som därför stängdes av med avspärrningar med jämna mellanrum för att tågen skulle få en chans att transportera bort folk. Efter lite köande och lite rälsnötande var vi hemma i Stanmore igen, allt som allt tog det bara två timmar vilket var över förväntan. Av fyra miljoner bofasta Sydneybor och lika många turister ovanpå det så lyckades vi ändå träffa på rumskompisen Victor på perrongen, oväntat.

Idag nyårsdagen vilar på somliga platser en doft av dynga, för det poliserna lämnade efter sig inatt var bajs på gatorna. Hästpoliserna alltså. Polishästarna.

Bloggläsare, låt mig få presentera Gösta. Gösta, möt läsarna.



Min mamma har en gång i tiden slagit in Gösta i ett paket och gett honom till mig. Därför kändes det bra att hon nu många år senare fick leta fram honom igen och skicka honom med mig ut på resan som sällskap och turbringande maskot. Liksom handsken hade så har även han en aktiv del av äventyret och lite då och då under resans gång plockar jag alltså upp en liten farbror och tar ett kort.

Gösta med familj flyttade på åttiotalet in i en tvåvåningsvilla av rött tegel. Mamma Lena har brunt hår i en hopplös frisyr och ett rödrutigt förkläde. Gösta själv bär som bilden visar ett naturfärgat linne under en riktigt murrig manchesterkavaj med bruna byxor i tunn trikå till samt helgjutna, bruna loafers i plast. På Fiji fick han klä av sig sin outfit för en strandbild men eftersom han limmat fast kläderna på kroppen så tog det sin lilla tid och en nagelsax för att få honom halvnaken. Nu har vi vissa problem att få kläderna att sitta kvar, han verkar trivas som naturist.

Gösta och Lena har två barn, Ola och Annika. Ola är äldst, har beige polotröja och rågblond sidbena och har därför alltid haft lite Hitler-Jugend över sig, utan att en 6-åring kan sätta fingret på exakt vad det är som stör. Annika är en kopia av sin mamma och har en rutig klänning med överdimensionerade knappar framtill.

Huset de bor i påminner till viss del om mitt eget dåvarande hus. Sovrumsgolvet är täck av rosa heltäckningsmatta (vår var blå) och väggarna har samma blommiga tapeter som mitt gamla flickrum. I sovrummet står en vagga bäddad men ingen sover i den. Ett litet sidobord med spegel, en dubbelsäng. Spetsgardiner i fönstret.

Vardagsrummet är i två etage. På det översta står en soffgrupp i rosa plysch med fransar nedtill, där sitter Gösta varje dag stelt tillbakalutad och läser sin tvåsidiga papperstidning tryckt på hemmaplan. I övrigt finns ett bord, några lampor, en bokhylla i femtiotalsstuk. TVn visar en stillbild av Pippi Långstrump. Fascinerande nog finns i rummet även en kopia av Försäkringskassans fyrkantiga golvkrukväxt i ena hörnet.

Gösta är inte vidare händig så husets tavlor har limmats upp direkt på väggarna.

Hallen på nedervåningen är tapetserad med samma fjärilstapet som i vår egen hall, men där den i människovärlden består av små pastellfärgade fjärilar så utgörs den i dockskåpsvärlden av så stora fjärilar att mönstret inte tillåter fler än ett par stycken i en hel hall.

Mamman lagar evig mat i köket vars inredning går i rostfritt och blått trä. Familjen har yttepyttesmå bestick som ändå är för stora i deras händer och det är ständigt dags att äta. Måltiderna består alltid av soppa, osynliga potatisar och kyckling i en röd ugnsform. I diskhon finns det alltid varmt diskvatten, förstärkt av röd krita.

Ungarna får oftast sova ute på gården eftersom det inte finns plats att möblera snyggt för dem inomhus. Huset saknar ändå hela främre väggen så det gör inte så mycket, man kan lätt klättra in och ut hur man vill. Barnen har inget husdjur men ibland tittar Barbies pudel in genom fönstret på övervåningen. Samma pudel fungerar som skolbuss.

Livet i det tegelröda huset är harmoniskt och roligt. Gösta är en godmodig och snäll pappa, och han låter ungarna ha julgranen inne året runt. Ibland ligger det paket under, alltid med vitt papper och rött garn runt. I bästa fall innehåller de en sockerbit, i värsta fall ingenting.

Familjens högsta önskan är en brevlåda och en bebis till vaggan, men Gösta är som sagt inte vidare händig. Så här 25 år senare väntar de fortfarande.

______________________________________________________________________

Åttiotalets Gösta hade inte trott dig om du sagt att han i framtiden skulle bli en globetrotter, men här är han nu, på resande fot som om han inte gjort annat:

Farbror G i en av Jumbohostels motorer, Arlanda.



Utsträckt i gräset i Rittenhouse Square i Philadelphia.



I bakgrunden Golden Gate, San Francisco: i förgrunden en välkänd farbror.



Nelson, Nya Zeeland.

      

Gösta vid minnesmonumentet på Staten Island, märkbart tagen av platsen och allvaret.



Gösta spexar i sanden på Bounty, Fiji.



Sushilunch i Christchurch Botanic Garden, NZ.


 
Australia Zoo. Något har fastnat mellan tänderna på krokodilen.

 

På Operahusets trappa, Sydney.



Liten farbror, storslagen utsikt.

Om man lägger sig i den vanliga sovpositionen och blundar hårt så känns det precis som att vara hemma i sin vanliga säng. Bekvämt i framstupa sidoläge, fast med understa armen bakom ryggen på det gamla sättet, innan nya direktiv kom om armen sträckt framåt istället. Precis som hemma, fast med ljudet av en läskmaskin som med jämna mellanrum ger ifrån sig ett *schlunk* och en läskburk till den som stoppat i pengar. Sängen knarrar vid varje liten vickning på fötterna. Rumskamraterna ligger också de i varsin knarrande våningssäng. Danskan pratar i sömnen, högt men inte tydligt: "Zznnavavaa.... mnnennava!!..."

Det är mitt i natten men på ett hostel är alltid någon vaken. Magnetkort som sticks in i kortläsare, dörrar som öppnas och stängs. Mobiltelefoner som ringer, röster som grälar, andra som skrattar. Holländskan snarkar till, någonstans slås vattenkranar på.

Nästan precis som att vara hemma.

~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.

En del av er minns handsken som följde med Europa runt för några somrar sedan; det här är vad som hände då. I väntan på tåget från Berlin fann jag en lila balhandske som glömts kvar i ryggsäckens lock, antagligen under någon av de många flyttar jag gjort där ryggsäcken fått flytta garderoben. Handsken var en attiralj från en maskerad många år tidigare och nu flöt den alltså oväntat upp till ytan igen. Skulle den följa med mig genom främmande länder den sommaren kunde den lika gärna få en liten roll så vid varje slutstation drog jag på mig den, varierade gesterna och tog därefter ett foto av min lila hand tillsammans med stationsskylten. Resultatet blev ett fotoalbum på Facebook och ett kul minne. Europa runt med silkesvanten på.

Med i ryggsäcken finns nu Keb, den lilla ängelbjörn som mina närmaste kollegor gav mig. Varje nalle kommer i en påse med ett särskilt ord tryckt på, min har "Våga" skrivet på sidan. Borde kanske ha stått "Bromsa" istället, själva vågandet är redan gjort, men det kan göra gott med lite extra mod i vår.

Jag har även en annan reskompis med mig jorden runt, iklädd trendig manchester. I nästa inlägg presenteras han; min manliga fägring, min klippa.

Undrar ibland om jag är heltokig som söker mig så långt bort från allt och alla jag tycker om. Sånt kan man fundera på. Imorse kl 08:45 låg jag fortfarande i sängen och slogs av insikten att jag är 31 år, inte har något jobb, inget sparkapital och bor i någon annans lägenhet i smyg. Kl 08:50 kom nästa tanke: jag kan tänka mig ett bra mycket värre utgångsläge. Sedan dess har jag varit på gott humör.

Undrar även om jag kommer att bli folkskygg när jag kommer hem, tvärt emot vad saknaden säger. Känner redan av det, även om man reser själv så har man ju ständigt folk runt omkring sig, alltid är det någon där. Jag är trött på dem allihop. Vill inte prata med någon, inte ha sällskap till affären eller till stranden, inte lägga till ansikten på Facebook som man ju ändå inte har något gemensamt med.

Att få stänga dörren och vara helt själv i ett rum känns så lockande att jag kanske bommar igen lägenhetsdörren helt när jag kommer hem och bara lufsar omkring i pälstofflorna där inne utan att vilja träffa någon endaste människa.

Ni kanske kan besöka min port någon gång då och då i sådana fall, och kasta ned några bondkakor genom brevinkastet för att jag ska veta att det finns omtanke där ute när jag väljer att kika fram.

Det är just nu frostigt mellan mig och kameran och vi ses inte så ofta. Efter att jag tappade den i restaurangens trägolv på Fiji så sprack höljet i ena hörnet och den har sedan dess svårt att fokusera, det händer oss alla ibland men nu börjar jag på allvar ledsna på att det lyser rött i displayen så fort jag riktar den mot något.

Senare i år ska jag därför köpa en ny, till min glädje och till spargrisens förtret. Jag vill ha en med bra zoom och ska man kanske snegla på en digital systemkamera....?

Nu ikväll satt jag på stranden och åt medhavd kvällsmat, bodde jag så här nära vatten i vanliga fall så skulle jag vara där så ofta jag kunde inbillar jag mig. Lämna skrivbordet och ta med eftermiddagens kaffekopp ned till stranden istället. Vid halv sju doftade det plötsligt mer hav än det gjort några minuter tidigare och längre bort började sanden bli suddig. Jag satt kvar medan fuktig dimma rullade in över land efter en varm och regnig dag, en rätt härlig känsla.

Tog mig ut till IKEA i Rhodes på julaftonen, med buss och sedan tåg tog det säkert två timmar från dörr till dörr men det var det värt för där fann jag till sist min gravade lax! "Gravalax" hette det på menyn, och serverades med en nästan osynlig klick hovmästarsås och ett berg sallad. Oj oj vad gott det var! Mitt laxbegär är väl rätt tydligt vid det här laget, jag har ofta tänkt att man skulle ha blivit björn istället. Moffa i sig blåbär och lax under sommarhalvåret för att sedan gå i ide under vintern, det skulle passa mig fint det.

Hade nästan tänkt återvända och beställa köttbullar till kvällsmat, men efter att jag gått ett par varv i det enorma köpcentret samt nosat mig igenom varje vrå av IKEA så klappade allt igen för helgen. Köpte med mig Annas Pepparkakor med cappuccinosmak istället och tog tåget tillbaka.

Vid åttasnåret var jag tillbaka i Collaroy, då hade svenskarnas festande redan gått överstyr på hostelet. Poolblöta drägg låg däckade överallt, några med papperskorgar bredvid sig. Andra dansade fortfarande i poolen och musiken fick glasen att hoppa på borden. Om någon frågar mig imorgon så är jag från Danmark.

Juldagsmorgon, då ska man ju egentligen hasa runt i tofflor och morgonrock som början på en enda lång innesittardag. Kanske en vinterpromenad på eftermiddagen men sedan snabbt in igen, äta julmatsrester från gårdagen, värma tassarna framför kakelugnen och umgås med familjen.

För australiensarna är det dock idag som julen firas, och svenskarna som kvicknade till bakfulla efter firandet igår gjorde det till champagnefrukost idag. Jag frukostfirade med engelskorna i rummet bredvid samt ett gäng grabbar, vissa med slips, de flesta med klädsam betongkeps. Till champagnen fick vi laxsnittar och ostfyllda croissanter. Jullunchen kom strax därefter men blev som tur var två timmar sen så frukosten hann smälta undan. Stämningen var på topp på takterassen, vinet flödade, tomteluva och renhorn var populära plagg och högtalarna var upskruvade till max. En del julsånger slank igenom men mest spelades Swedish House Mafia på en volym som fick blodplasman att spontanseparera.

Avstod skinkan som inte var griljerad utan kokt och uppskuren i tjocka, mjuka bitar. Det var inte så mycket julskinka över det som skivor av gris och det är ändå en jäkla skillnad. Tog för mig av fylld kalkon istället, och kyckling, potatissallad, fet sås, sallad, räkor från grillen. Till efterrätt pavlova; marängtårta med frukt. Allt ätet med sporken. Nu sitter man här med matkoma trots allt. Låg strandad på beachen ett tag men nu krävs skugga. Jag orkar inte umgås mer med pooldräggen så jag har slagit läger i det luftkonditionerade rummet istället tillsammans med rumskompisen Roxie. Hon tröttnar aldrig på att prata medan jag gör det ganska snabbt, får se om vi kan komma överens om lite egen tid snart.

Inte en smula till ska ätas idag, det får inte plats. Min status kan beskrivas på samma legendariska sätt som jag myntade det efter en god middag hos vännen Anders:

Fet, nöjd och behaglig att vara med.

Jag försökte få någon att FedExa över en bricka sushi åt mig medan jag satt i Byron Bay och väntade men ingen nappade. Mitt sushisug har nått enorma höjder nu, här i lilla Collaroy har jag ännu inte sett något sushihak så jag får stilla mig en vecka och sedan unna mig lite rå fisk. Obegripligt hur det kan vara så gott, men det är det. När jag kommer hem ska jag göra verklighet av det jag inte kommit till skott med än, dvs göra egen sushi. Jag tror inte det är så klurigt, ni som sushikockat tidigare kan säkert instruera. Köpa färsk lax och frysa minst ett dygn, tina upp och skära tjocka skivor av (både enklare och godare är tramstunt). Koka specialriset, tillsätta vinäger, rulla till bollar. En klick wasabi på (en liten en), på med laxen och kanske tillåta avocado på några enstaka - tadaa! Och så inlagd ingefära och soya, massor av japansk soya.

Nu ska jag leta upp ett klädstreck och hänga den lille laptopen på tork, för jag har visst dreglat ned tangentbordet.

Mitt busspass hos Greyhound är nu förverkat, jag har tagit mig hela vägen från Cairns i norr ned till Sydney. Australiens östkust: check i den lilla boxen på listan över önskeresmål.

Fick en snabb glimt av Operahuset medan vi rullade in till stationen via Harbour Bridge, sedan bytte jag till lokalbuss och hamnade så småningom här i Collaroy, två mil norr om Sydneys stadskärna och granne med Manly Beach. Jag tillbringar julen här uppe och flyttar in mot västra Sydney lagom till nyåret. Collaroy är en enda stor strandremsa med badvakter och surfare, det lilla shoppingstråket längs med den innehåller allt man behöver i miniatyr; bageri, mataffär, surfbutik, biosalong, frisör, apotek, spritbutik. Mitt hostel ligger 50 meter från stranden och jag trivdes från första stund. Det känns skönt att få flytta in för en lite längre period och inte behöva tänka på vidareflyttning förrän om en vecka.

Jag tror inte jag behöver någon semester denna sommar, och med tanke på att jag som allra mest kommer att ha hunit jobba ihop till en handfull semesterdagar så lär det väl bli så också. Jag måste lära mig att vara mer normal i mitt semestrande, att resa någonstans en vecka eller två varje år; inte som nu ladda i flera år för att sedan vara borta flera månader i sträck. Man ska inte skjuta alltför mycket på framtiden utan försöka hinna med livet här och nu också, jag tror det skulle göra gott att få komma iväg mer regelbundet.

Den här resan är som tjugotvå enveckorssemestrar på rad, inte konstigt att man tyvärr efter ett tag känner sig lite mätt på intryck och tycker att man redan sett tusen vackra stränder och börjar betrakta dem som inget mer än sand framför vatten. Idag tyckte jag ändå att stranden var mysig att ligga på, det kommer och går lite det där.

Tjugoandra december, dan före dan före dopparedan. Svårt att fatta. Här finns ingen julkänsla, ingen som helst, trots att de smyckar palmer med julgranskulor och glitter och sjunger carols i kyrkorna. Julen 2010 kommer att passera omärkt förbi, bli en dag som alla andra. Jag hyr kanske snorkel och simmar i det Stilla Havet med de höga vågorna. Just för att det är så annorlunda att vara här så är det ingen jullängtan som sliter i bröstet, jag njuter av solen istället och tar igen julfirandet med råge nästa år. Då kommer hela familjen att vara samlad igen och det ska mig tusan kokas julkola redan i november!

I år blir det heller inget traditionellt pepparkaksbygge med Ölbröderna, klungan på fem pirater från korridorstiden i Linköping som håller ihop än och som varje år ses en helg för att dricka champagne och skapa i pepparkaka. Här är förra årets bygge, Haga Slott komplett med Victoria & Daniel och en liten gymingång. Vickans häst skymtar i bakgrunden och vindbryggan gick att hala upp med lakritssnörena. Elisabeth Tarras Wahlberg fick ett utedass byggt till sig, som gästrum. Elisabeth Torrdass Wahlberg var både den kvällens bästa och sämsta skämt.

Året innan byggdes en husvagn i genomskärning, med interiörer som discokula och platt-TV, samt överkörda pepparkaksgubbar med hjulspår i på marken nedanför. Bilden är något mörk, vilket gör att The Love Shack till höger i vagnen är klädsamt maskerat.





Vännen Mika visade det nyåret bilder från sitt pepparkaksbygge: Fritzl-huset. Strax efter det att otäcke Herr Fritzl i Österrike hade avslöjats så byggde Mika och hans gäng ett pepparkakshus med en källare full av barn. "Nicht Öffnen!" stod det skrivet i glasyr på källarluckan, och vid grinden stod en ängel och såg åt ett annat håll. Åh, jag älskar sånt! Att skapa sig distans till världens hemskheter genom att återskapa dem i pepparkaka är nog bland de bättre sätten att tackla det. Själv har jag byggt och iscensatt Gottröra II i lego, men det var länge sedan och är dessutom en helt annan historia.

Pepparkakshärkesbyggarhelgerna tillhör mina favoritstunder.

Väntar på nattbussen mot Sydney som avgår vid midnatt, tills dess hänger jag här på mitt hostel och fördriver tiden med lite av varje.

Tack vare dokumenterande kollegor så kan jag följa rivningen av min gamla arbetsplats steg för steg även här ifrån det södra halvklotet, fotoalbumet på nätet uppdateras när något händer. Fasaden började demonteras för några veckor sedan och nu har grävskopan börjat tugga på innandömet. Den forna B-korridoren gapar öppen och över bråten vilar ett tunt lager snö. I ett av fönstren sitter denna kvarlämnade affisch: "Nu är det viktigare än någonsin att satsa på skolan".

Ingen vet hur tidsplanen för rivningen ser ut, men efter trettio år finns nog en massa smaskens att hitta i de väggarna, där smaskens är mer asbest och mögelsvampar än Pentti Vargs fyrkantiga godbitar från Fablernas Värld. Det kan med andra ord ta lite tid.

Sent igår kväll var rummets alla fem invånare på plats, det var olidligt varmt som vanligt trots ynklig takfläkt. Trotsade insekterna och ställde upp dörren, öppnade fönstren så mycket de tillät och låg ändå och flämtade på sängen. Utanför hörde vi hur grabbgänget på den östra verandan vrålade och puttade ned varandra i poolen. Lördag kväll, men det lockade inte alls att göra ynglingarna sällskap. Vilken liten pensionär man har blivit, jag längtar till och med efter husmanskost. Ska nog köpa en rutig shoppingvagn när jag kommer hem, och dra runt på bitar av ost att mata änderna med.

Åt kvällsmat tillsammans med en kul kanadensiska som tidigare varit i det militära men som nu arbetade som polis. Hon spelade hockey på fritiden och var utseendemässigt och i sitt sätt att uttrycka sig mer manlig än många av männen jag träffat på.

Vi är nu inne på 15:e timman av konstant regn denna söndag. Temperaturen har krupit ned till 23 grader och vi huttrar, vätan gör att tårna stelnar i de öppna flipflopsen. Nu har rummet istället blivit en varm fristad och tillsammans med en danska, två tyskor och en engelska har jag slagit läger här.

Pizza Night här på hostelet, pytsade man in 5 dollar (ca 35 SEK) fick man äta sig mätt på hämtpizza, skönt att slippa laga mat (läs: öppna en burk tonfisk och en burk majs samt koka upp pastavatten). Delade bord med en annan kanadensiska, hon byter hostel imorgon till ett som är mer hennes stil; "weed friendly". Undrar om hon sett att det i köket finns en stor kruka med "Free Herbs on behalf of the YHA"". Det ser ut som persilja, men man vet ju aldrig.

När vi passerade över gränsen från territoriet Queensland till territoriet New South Wales så vreds klockan fram en timme, åtminstone gäller det under sommartid. Det kan bli väldigt förvirrat när folk försöker passa bussar som startar på ena sidan gränsen, plockar upp folk på den andra sidan och har tidtabeller som går på antingen QLD- eller NSW-tid hela vägen till slutdestinationen.

Västkustens oväder har lite att lära från de tropiska skyfallen här i Oceanien, och det är tur att jag är lite fascinerad för de är många. Åskan är öronbedövande och från det att svarta moln vältrar sig in över himlen har man inte många minuter på sig att söka lä. Sedan forsar regnet ned som ett vattenfall, det stiger ögonblickligen på vägarna eftersom kloakerna omöjligt hinner med och man vadar över gatan med ljummet vatten upp till fotknölarna redan en minut in i skyfallet.

Har kollat in huvudgatan idag och varit ned till stranden, Byron Bay må vara stor men den lilla staden är det inte. Folk går runt barfota och det doftar tungt av rökelse. Butikerna säljer kristaller och lägger tarot och jag ser vad jag gissar är övervintrade surfare under träden, som så här 30 år senare morfats till uteliggare.

Ett tropiskt ösregn anföll Coolangatta igår och skickade blixtar kors och tvärs över himlen. Jag tog skydd i en busskur, och det gjorde även kvarterets spindlar. Den största var runt 15 centimeter från tå till tå (?), porträttbild nedan.

Hoppade högt när jag fick syn på den. Folk brukar tröstande säga att det inte är någon fara, det är de små spindlarna som är giftiga. Som om det var en logisk rädsla, som om det handlade om ens egen dödlighet. Ha! Det handlar om benen.

Om en spindel så hade en kattunges kropp och huvud så skulle den ändå vara lika otäck som nu, alla de där tunna benen som det är omöjligt att hålla koll på och som kan klättra innanför skjortkragen snabbt som ögat. Känna sig fram med två av benen, klättra med de andra sex. Jag ryser när jag skriver om det.

Ändå har jag lagt patiensen Spindelharpan på datorn 268 gånger. Vunnit 17 av dem, med två färger. Pinsam statistik.

Ny plats, Byron Bay. När vi svängde ut från Coolangatta sade vägskyltarna att det var 832 kilometer kvar till Sydney, jag avverkade sjuttio av dem genom att ta mig hit till Byron. Resten slumras igenom på nattbuss om några dagar, men först ska jag upptäcka denna surfarstad med sina tydliga hippieinfluenser.

Koreanen i Brisbanerummet såg att min väska var packad när hon kom tillbaka från duschen och utbrast "Ahahaaa, you have Masters in packing! So quick! You should write book about travelling, hahaa, I would buy!" Sedan sade hon "Ahahaa, I like your scarf!". Jag har inte riktigt klurat ut vad det där skrattet betyder som asiater så ofta väver in i meningarna.

En av de nuvarande rumskamraterna, Pica från Malaysia, är muslim och vi pratar länge om fundamentalism och terroristhandlingar, det är alltid spännande att möta nya kulturer och få ventilera tankar. Vi var rörande överens om att självmordsbombare missuppfattat profetens budskap och istället borde hålla sig vid liv för att kunna göra gott i världen.

Pica talar om att hon ska göra sin kvällsbön och breder sedan ut en filt och sin bönematta på golvet, sveper in sig i ett vitt broderat tygstycke och vänder sig mot Mekka. Det mumlas och bugas om vart annat. Jag känner mig nästan lite skyldig som inte tackar någon för dagen, jag sitter istället med min laptop i knät och kollar av mailen samt har mage att morra lite över att det är sand i sängen trots att jag borstade av fötterna innan jag klev upp i den. Sand i sängen är inte det som i slutändan kommer att få världen att gå under. Det skulle åtminstone förvåna mig. Fast jag skickade faktiskt en tacksam tanke till min mamma innan jag släckte lampan, det måste väl räknas för något i alla fall.

Har tagit mig till Coolangatta och på vägen sett Surfers Paradise genom bussfönstret, det räckte. Planen var från början att stanna till i Surfers men efter att ha mött andra som varit där tog jag rådet att åka vidare. Från stranden här ser jag Surfers i fjärran, ser ut som Manhattan, bara en massa skyskrapor hela vägen ned till stranden. Även Coolongatta har sin beskärda del höga hus men är mycket mindre och det är ett mysigt hostel jag bor på. Ska boka in mig på minibussen som gör ett antal drop-offs inne i stan varje dag och spana in surfbeachen imorgon.

Jag har än så länge inte stött på något Bucky Starshine här i Australien och jag saknar det lite, skulle bra gärna ta mig en Caramel Macchiato där. Antar att Brisbane ("Brizzie", australiensarna och deras -izzies....) hade minst ett men jag ramlade aldrig över det, laddar för Sydney istället.

Känns som om tiden rusar iväg nu, halva Australienvistelsen avklarad, de sista tre veckorna kommer att gå i ett nafs och sedan är det dags att flyga igen. Jag har förresten bokat om min sista flygbiljett hem, skulle egentligen ha landat den 7 februari men flyger hem en vecka tidigare. På så vis slipper jag dra runt i Vietnam i en seg väntan den sista veckan och jag hinner förhoppningsvis med lite av Göteborgs Filmfestival. Varje år säger jag att man egentligen inte skulle jobba under de tio dagar det är filmfestival, och i år kan jag ju äntligen se även de filmer som visas dagtid.