Alma Farang

Så var sista arbetsdagen gjord. Det fälldes oväntat tårar på sina håll medan mitt eget leende växte för varje timme som gick. Det är inte det att jag inte kommer att sakna dem jag arbetat närmast, men man kan inte vara annat än lycklig över det som väntar. Slängde en sista blick på skolan när jag gick, på barn som petade i leran med pinnar och på den gamla skolan som antagligen kommer att vara jämnad med marken när jag återvänder. En märklig känsla att det är över, men nu är det gjort och det känns bra.

Rafsade ihop lite saker och tog tåget till Östgötaslätten över helgen, fick bo hos familjen i Vidingsjö och fick kvalitetstid med Alvin 2 ½ år gammal. Vi blåste såpbubblor och läste böcker om sopbilar, mycket mysigt.

Nästa morgon började med ett löskokt ägg och övergick sedan i Svarta Lördagen. Konceptet är att avdankade festerister och SOF:are en gång varje år har en reunion i Vallaskogen med åtta spritstationer längs en runda och det blir alltid det sjöslag man kan vänta sig av ett sådant upplägg. När jag kom farande på min svarta militärcykel Johnny på väg till frukosten så var Vallarondellen redan full av snapsande festerister som hade picknick i det gröna och något sentimentalt kom över mig. Tiden i Linköping känns som ett helt liv sedan, men åtta år sätter sina spår.

Det blev en lycklig tillställning. Jag undvek att gipsa mig mellan station 6 och 7 (en bedrift när läkarstudenter står redo att bandagera vad som helst) och träffade på en massa gamla bekant bland de ca 1200 deltagarna. Minst lika många getingar surrade runt oss och den stackars vita Volvo som användes för att transportera öl mellan stationerna var mot eftermiddagen helt nedsölad av rödvin. Man anar baklyktan på bild # 2, att ta sig fram i Valla under Svartan har aldrig varit ett lätt företag.

                              

Efter många timmar i skogen skiljdes Ebba och jag åt, jag tog mig in på området och fick ut min hamburgare och de resterande dryckerna på matbiljetten. Sedan susade jag till mitt hotellrum för att vila några timmar och när regnet senare började falla låg jag så långt ned under täcket att jag omöjligt kom därifrån.

För Johnny blev det den sista cykelturen någonsin. Nu står han för evigt parkerad utanför First Hotel med framhjulet lutat lite till vänster och med utsikt över Borggården. Jag har skruvat av hans registreringsskylt som minne. Ni som varit med länge vet att han varit saknad en gång tidigare, en minneskrönika hann till och med skrivas innan han återfanns, men nu är det slutgiltigt.

Morgonens hotellfrukost kom som en skänk från ovan dagen efter ett stadigt intag av konjak/vin/öl/whiskey/likör och ballerinakex, och tågresan hem gick fint. Nu har jag 36 timmar kvar i Göteborg. Det är mig fullkomligt ofattbart att ryggsäcken fortfarande står tom på golvet, men det finns en skrämmande lång lista över saker att göra så det är väl bara att ta tag i den. Överst står "packa väskan", så jag börjar med det.