Alma Farang

Igår: heldag på Australia Zoo, Steve Irwins skapelse. Crikey!



Blev hämtad av en gulmålad buss med krokodiljägarens bild på utsidan, på bussätestyget och på bildskärmen; en DVD rullade både dit och hem. Faktiskt är jag riktigt imponerat av djurparken som sträcker sig över ett stort område (någon nämnde 6 kvadratkilometer) och kändes mycket väl omhändertagen. För en modig slant får man inträdesbiljett och har fjorton shower/informationstillfällen att välja mellan under dagen. Jag hann se tigershowen, den stora wildlife-showen i Crocoseum med krokodiler och fåglar, uttermatningen, koalaklappningen, jättesköldpaddsinfot. Hoppade över elefantmatningen. Engagerade zooarbetare klädda i khaki berättar ivrigt om djuren och kelar med dem och visar trick, väldigt bra alltihop. Flera av skötarna går även runt med djur i parken under dagen, plötsligt kan det stå ett gäng lamor vid infodisken. Oftast är det dock mindre djur som ormar och papegojor, som barn och vuxna får peta på.

Min rumskompis hade varit där dagen innan, hon berättade om ett fågeltrick som helt hade floppat; om hur några ur publiken fick ställa sig upp och göra fåniga lockrop och rörelser för att fåglarna skulle landa på deras axlar, hur den stackars zooarbetaren tränat dem i månader men hur duvorna ändå flugit iväg när han släppte ut dem och hur han jagat dem runt arenan. Det lät påhittat redan när hon berättade om det och visst skedde samma sak när jag var där, väl där var det så uppenbart en bluff att jag tror hon var den enda som blev lurad, till och med ungarna bredvid mig fattade att det var tänkt som ett skämt.

Överallt springer det omkring ödlor på marken, de dras till matsmulorna som turisterna lämnar efter sig och är rätt orädda, man fick se upp var man satte fötterna. Ödlesvansar växer ut igen om olyckan är framme men jag tror inte att huvudet gör det.

Det som är tufft med det här zoot är att det inte bara är djur bakom inhängnader utan att man kan gå en liten koalaslinga och spana på koalor i låga träd, samt klättra upp för en liten trappa och klappa en koalarygg. Den klappade byts ut med jämna mellanrum så att ingen ska tröttna. Man släpps även fritt i känguruns hem, på stora gräsmattor ligger känguruerna på sidan och låter sig matas av besökare. Har därför både kliat kängurus bakom öronen och klappat ulliga koalabjörnar, för mig är det här värt mycket mer än andra typer av utflykter, men var och en efter eget huvud.

Jag har hundra bilder på tjocka koalaryggar, de sitter gömda med ansiktena djupt inne bland eucalyptusblad och har en skön sovstil, det ser väldigt bekvämt ut och samtidigt som om de ska trilla ned när som helst.

      

    

En tigerleksak håller inte så många omgångar, den här var av frigolit och verkade vara en favorit. När leken avbrutits fanns frigolitbitar lite varstans.

Åkte även därifrån med två potentiellt nya profilbilder till Facebook. Kamel eller känguru, underbett versus näsborrar, det är frågan.

              

Imorse lämnade jag Noosa för några nätter här i Brisbane. Jag börjar på allvar att närma mig Sydney nu, är nog inte mer än tjugo timmars bussresa kvar.