Måndag den 27 december 2010
Undrar ibland om jag är heltokig som söker mig så långt bort från allt och alla jag tycker om. Sånt kan man fundera på. Imorse kl 08:45 låg jag fortfarande i sängen och slogs av insikten att jag är 31 år, inte har något jobb, inget sparkapital och bor i någon annans lägenhet i smyg. Kl 08:50 kom nästa tanke: jag kan tänka mig ett bra mycket värre utgångsläge. Sedan dess har jag varit på gott humör.
Undrar även om jag kommer att bli folkskygg när jag kommer hem, tvärt emot vad saknaden säger. Känner redan av det, även om man reser själv så har man ju ständigt folk runt omkring sig, alltid är det någon där. Jag är trött på dem allihop. Vill inte prata med någon, inte ha sällskap till affären eller till stranden, inte lägga till ansikten på Facebook som man ju ändå inte har något gemensamt med.
Att få stänga dörren och vara helt själv i ett rum känns så lockande att jag kanske bommar igen lägenhetsdörren helt när jag kommer hem och bara lufsar omkring i pälstofflorna där inne utan att vilja träffa någon endaste människa.
Ni kanske kan besöka min port någon gång då och då i sådana fall, och kasta ned några bondkakor genom brevinkastet för att jag ska veta att det finns omtanke där ute när jag väljer att kika fram.
Stäng du in dig så länge du behöver när du kommer hem, det lär ge med sig och sen beger du dig ut av ren nyfikenhet ;)
