Alma Farang

Mitt busspass hos Greyhound är nu förverkat, jag har tagit mig hela vägen från Cairns i norr ned till Sydney. Australiens östkust: check i den lilla boxen på listan över önskeresmål.

Fick en snabb glimt av Operahuset medan vi rullade in till stationen via Harbour Bridge, sedan bytte jag till lokalbuss och hamnade så småningom här i Collaroy, två mil norr om Sydneys stadskärna och granne med Manly Beach. Jag tillbringar julen här uppe och flyttar in mot västra Sydney lagom till nyåret. Collaroy är en enda stor strandremsa med badvakter och surfare, det lilla shoppingstråket längs med den innehåller allt man behöver i miniatyr; bageri, mataffär, surfbutik, biosalong, frisör, apotek, spritbutik. Mitt hostel ligger 50 meter från stranden och jag trivdes från första stund. Det känns skönt att få flytta in för en lite längre period och inte behöva tänka på vidareflyttning förrän om en vecka.

Jag tror inte jag behöver någon semester denna sommar, och med tanke på att jag som allra mest kommer att ha hunit jobba ihop till en handfull semesterdagar så lär det väl bli så också. Jag måste lära mig att vara mer normal i mitt semestrande, att resa någonstans en vecka eller två varje år; inte som nu ladda i flera år för att sedan vara borta flera månader i sträck. Man ska inte skjuta alltför mycket på framtiden utan försöka hinna med livet här och nu också, jag tror det skulle göra gott att få komma iväg mer regelbundet.

Den här resan är som tjugotvå enveckorssemestrar på rad, inte konstigt att man tyvärr efter ett tag känner sig lite mätt på intryck och tycker att man redan sett tusen vackra stränder och börjar betrakta dem som inget mer än sand framför vatten. Idag tyckte jag ändå att stranden var mysig att ligga på, det kommer och går lite det där.

Tjugoandra december, dan före dan före dopparedan. Svårt att fatta. Här finns ingen julkänsla, ingen som helst, trots att de smyckar palmer med julgranskulor och glitter och sjunger carols i kyrkorna. Julen 2010 kommer att passera omärkt förbi, bli en dag som alla andra. Jag hyr kanske snorkel och simmar i det Stilla Havet med de höga vågorna. Just för att det är så annorlunda att vara här så är det ingen jullängtan som sliter i bröstet, jag njuter av solen istället och tar igen julfirandet med råge nästa år. Då kommer hela familjen att vara samlad igen och det ska mig tusan kokas julkola redan i november!

I år blir det heller inget traditionellt pepparkaksbygge med Ölbröderna, klungan på fem pirater från korridorstiden i Linköping som håller ihop än och som varje år ses en helg för att dricka champagne och skapa i pepparkaka. Här är förra årets bygge, Haga Slott komplett med Victoria & Daniel och en liten gymingång. Vickans häst skymtar i bakgrunden och vindbryggan gick att hala upp med lakritssnörena. Elisabeth Tarras Wahlberg fick ett utedass byggt till sig, som gästrum. Elisabeth Torrdass Wahlberg var både den kvällens bästa och sämsta skämt.

Året innan byggdes en husvagn i genomskärning, med interiörer som discokula och platt-TV, samt överkörda pepparkaksgubbar med hjulspår i på marken nedanför. Bilden är något mörk, vilket gör att The Love Shack till höger i vagnen är klädsamt maskerat.





Vännen Mika visade det nyåret bilder från sitt pepparkaksbygge: Fritzl-huset. Strax efter det att otäcke Herr Fritzl i Österrike hade avslöjats så byggde Mika och hans gäng ett pepparkakshus med en källare full av barn. "Nicht Öffnen!" stod det skrivet i glasyr på källarluckan, och vid grinden stod en ängel och såg åt ett annat håll. Åh, jag älskar sånt! Att skapa sig distans till världens hemskheter genom att återskapa dem i pepparkaka är nog bland de bättre sätten att tackla det. Själv har jag byggt och iscensatt Gottröra II i lego, men det var länge sedan och är dessutom en helt annan historia.

Pepparkakshärkesbyggarhelgerna tillhör mina favoritstunder.