Alma Farang

Receptionisterna har varsin knallrosa klubba i munnen som de ivrigt flyttar omkring med tungan samtidigt som de pratar med mig och med varandra. De säger ideligen "what?" för ingen hör vad den andre säger, ändå fortsätter de att slurpa utan ansats att närma sig klubbpinnarna med händerna. Den ena lyckas stava till "brochure" och ropar glatt att hon aldrig brukar kunna stava till något ord över huvud taget. Jag tycker att hon förtjänar en klubba till. Till sist har jag i alla fall både bussen och nästa hostel bokat och kan lämna dem åt att dregla över skrivborden ifred.

Jag har träffat på en hel del folk flera gånger under resan, man rör sig enligt vissa förutspådda turistmönster och det är därför inte ovanligt att återse ansikten. Ibland checkar de till och med in i samma rum, nyss klev danska Lene in här, kiropraktorn som jag träffade på Fiji. Hon hade styrt om sina planer lite och är nu på väg upp längs kusten, sin holländska kiropraktorklinik sålde hon innan hon gav sig av och hon kan nu resa runt och ägna sig åt alla paketutflykter hon hittar. Det ljuva livet skiljer sig lite från mitt eget resande såhär på sluttampen.

Tog bussen ut till Whitsunday Shopping Centre idag med sikte på Coles supermarket, där har jag hittat ett bröd som är riktigt gott, pumpernickel med solrosfrön. Faktiskt är det det enda vettiga jag sett, varken Australien och Nya Zeeland verkar kunna få kläm på grovbrödsbakning utan stämplar med "Super Soft" i säljsyfte. Trist nog verkar det fungera.

Ni ser ju, Wonder White. Och Mighty Soft. Är det tvättmedelshyllan jag hamnat vid? Überweiss, någon...?

Onödigt krångligt bussystem är något annat de båda länderna har gemensamt. Vid busshållsplatsen finns en tidtabell med här i Koalaland de flesta av stoppen, i Kiwiland bara riktningen på bussen. När man kliver på uppger man vart man vill kliva av, här blir det alltså viktigt att veta hållplatsens namn trots att det inte står någonstans. Sedan hoppas man att chauffören kommer ihåg att stanna på rätt ställe, för ingenstans finns en karta över färdvägen och inga utrop görs, ingen display visar hållplatserna. Viktigt är dock att säga "thanks driver", vare sig man passerar honom på vägen ut eller inte. Bussarna kompenserar sina brister med extremt trevliga digitalmeddelanden om de inte är i drift: Sorry not in service. Have a nice day.

Smsar lite med Sockan som lever loppan på Hawaii, syskonen är onekligen utspridda just nu, får se om vi kan närma oss varandra geografiskt någon gång nästa år.