Torsdag den 16 december 2010
Koreanen i Brisbanerummet såg att min väska var packad när hon kom tillbaka från duschen och utbrast "Ahahaaa, you have Masters in packing! So quick! You should write book about travelling, hahaa, I would buy!" Sedan sade hon "Ahahaa, I like your scarf!". Jag har inte riktigt klurat ut vad det där skrattet betyder som asiater så ofta väver in i meningarna.
En av de nuvarande rumskamraterna, Pica från Malaysia, är muslim och vi pratar länge om fundamentalism och terroristhandlingar, det är alltid spännande att möta nya kulturer och få ventilera tankar. Vi var rörande överens om att självmordsbombare missuppfattat profetens budskap och istället borde hålla sig vid liv för att kunna göra gott i världen.
Pica talar om att hon ska göra sin kvällsbön och breder sedan ut en filt och sin bönematta på golvet, sveper in sig i ett vitt broderat tygstycke och vänder sig mot Mekka. Det mumlas och bugas om vart annat. Jag känner mig nästan lite skyldig som inte tackar någon för dagen, jag sitter istället med min laptop i knät och kollar av mailen samt har mage att morra lite över att det är sand i sängen trots att jag borstade av fötterna innan jag klev upp i den. Sand i sängen är inte det som i slutändan kommer att få världen att gå under. Det skulle åtminstone förvåna mig. Fast jag skickade faktiskt en tacksam tanke till min mamma innan jag släckte lampan, det måste väl räknas för något i alla fall.
det räknas definitivt och sand i sängen är aldrig kul :D
