Alma Farang

Det som i teorin lät genomtänkt, att ta nattbuss från Cairns för att spara in på boendet, blev i praktiken en långdragen väntan. Anlände från Port Douglas vid elvatiden på förmiddagen, mitt gamla hostel lät mig motvilligt ställa ryggsäcken i deras bagagerum så den blev jag i alla fall av med. Sedan återstod bara tretton timmar att fördriva innan bussen avgick. Gick två varv i köpcentret och funderade på vad jag skulle hitta på. Till nästa gång vet jag att det nog är värt en natt på hostel för att ha sitt rum att vara i, fläkt i taket och ett kök att laga mat i. Nu ville jag inte göra av med det jag sparade in på boendet, då skulle det ju inte vara någon vits med runtdragande i ett hett och fuktigt Cairns, så jag åt ur min matkasse sittande på en bänk vid vattnet, i sällskap av tropiska myror i grönt och guld. Hittade så småningom till biblioteket och fick några svala AC-timmar i tidningshörnan. Någon hade stuckit in bibelord på papper i skräptidningen Who. När biblioteket väl stängde var det fortfarande sju timmar kvar av väntandet. Fann att träden utanför byggnaden var fulla av kivande Flying Foxes (vilket väl bara är ett finare namn för hårig fladdermus) och kunde studera dem en stund. Gick tillbaka till köpcentret som nu var stängt, tog istället ett varv på Night Markets och tackade nej till massage hos säkert åtta olika kineser.

Jag har kommit på att mörker plötsligt gör mig lite illa till mods. I det vanliga livet kan jag komma hem sent om kvällen till Lundby, se hur det lyser i min lilla lägenhet och känna uppriktig tacksamhet för att jag har någonstans att bo. Har jag bara något att återvända till så har jag inget emot nattvandringar, jag ger mig ofta ut på promenader och tycker utomhuskvällarna är som bäst mellan kl 22 och 23. Det finns heller inte mycket som slår att sitta uppe en hel natt och vänta på soluppgången. Här är jag dock mer vilsen. Skifs vet vad han pratar med sitt "Det blir alltid värre fraaamåt natten..." Nattvärlden är en helt annan än den i dagsljus. Jag tycker om den mörka världen, oftast, men nya gator utan någonstans att ta vägen känns ibland otrygga utan egentlig anledning.

Till sist började det regna och då smög jag mig förbi disken in i mitt gamla hostel och satte mig i köket med en bok. Hämtade ut ryggsäcken när bagagerummet låstes och då var klockan äntligen 23 så jag lufsade sakta ned till bussterminalen och fann snart en massa andra Greyhoundare att fördriva den sista tiden tillsammans med.

Anlände Townsville halv sex imorse, inväntade färjan som på 20 minuter tog mig över till Magnetic Island, hoppade på en lokalbuss och klev till sist av med all packning utanför Bungalow Bay. Här bor man i små hus i djungeln nära koalor och tropiska fåglar, en guidad tur erbjuder förutom koalaspotting även chans att hålla i orm och krokodil, jag är inte så lockad. Det finns en pool på området och ett sunkigt kök utan tallrikar och bestick, man får lägga deposition för att få det tillsammans med en trasig mugg med fult julmotiv. Stranden ligger fem minuter bort och har en inhängnad så att man kan bada trots manetsäsongen, men det säkraste alternativet är alltid poolen. Det bowlas med kokosnötter nedanför baren och säljs sangria för $10 tillbringaren.

Min insektssprayen är som bortblåst, eller mer troligt i botten av ryggsäcken. Den måste lokaliseras om jag ska överleva här. Jag räknar kallt med att allt som krälar eller flyger runt i luften antingen har gadd, huggtänder eller giftiga spröt, alternativt en uppsättning av alla tre. Om det känns som om någon slagit sig ned på dig så har någon antagligen gjort det också, och då tjänar man i längden på att först titta efter vad det är för en filur innan man borstar bort den. Det kommer aldrig att kännas ok att vara helikopterplattform för kryp, men det kan vara mer eller mindre farligt att förarga dem.Det finns några riktiga monster här, vingburna och med hur många orangea ben som helst, men som motpol går en långbent fågel med jordens största och vänligaste ögon runt bland köksborden och tigger mat.

Jag stannar här i två nätter.