Måndag den 22 november 2010
Hade inte väntat mig alla hejarop som kommit i form av bloggkommentarer och mail, det verkar som om det finns gott om soffor och vänner att fånga upp mig när vardagen attackerar, man blir varm i hjärtat av sådant!
Det har varit tyst i några dagar nu. Från Kaikoura tog jag i fredags morse bussen till Picton tre timmar bort, bytte till färja och korsade sundet tillbaka till Nordön under ytterligare tre timmar. Tog först färjeshuttle in till Wellington och bytte sedan till ännu en buss, efter några snurriga minuter fick jag en hållplats att meddela chauffören och jag klev av utanför en surfingbar i Lyall Bay där Hayley väntade.
Ni minns Hayley och Rene gissar jag, vänners vänner som bor i Wellington och som jag mötte över en fika för några veckor sedan. De har varit vänliga nog att låta mig bo hos dem på Southerland Crescent i Melrose och det har varit mysiga dagar. Många koppar te och ännu fler fullkornskex med pestoröror sittande på golvet vid det låga vardagsrumsbordet. Punakaiki Rocks-brunch på Kapai; kumara, spenat, svamp, ägg, aioli. Enkelt men löjligt gott. Funderingar kring utlandsflyttar, mer för paret Andersen än för fröken Farang. Lyckades fånga familjen Sandholdt på Skype och fick se lilla Ida gäspa. Film på biograf med en latte i handen (The Social Network). Vi loggade genast in på Facebook när vi kom hem, men det var inte utan att vi kände oss lite smutsiga. Högst osympatiska människor i den filmen. Cocktailkväll som blev en cocktailnatt med Hayleys vänner: två Angies, en Libby. Vi startade på Havanna, gick pga 40-årsfest vidare till Mishmosh, drack bubbel, avslutade på The Library som kan vara världens mysigaste bar inredd som ett bibliotek. Nattamat på Hamburgerfuel, nattbuss hem. Skulle ha haft en halvtimmes regnpromenad framför oss men blev avsläppta vid huset eftersom vi var de enda ombord på bussen.
Fyra timmars sömn, därefter elva timmars bussresa upp till Auckland igår söndag. Nya Zeeland bebos av runt 40 miljoner får och 4 miljoner potentiella fåraherdar. Jag såg merparten av fåren under gårdagen.
Har använt mina sista hostelvouchers och fått ett rum med fyra bäddar på YHA Turner Street här i Auckland. Den första jag möter är Jessika från Tyresö, hon pratar släpigt och tycker det är ""coolish!" att jag också är svenska och jag hör mig själv prata en stapplande svenska med tydlig Stockholmsdialekt. Det känns märkligt och som om jag glömt hur man betonar rätt, senast jag hade svenskt sällskap var i september och det är ju ett halvt liv sedan. Undantaget är Hayleys underhållande svenskkunskaper som hon övat i helgen och som henne själv ovetande är en kul imitation av drottning Silvia, kanske för att Hayley även talar flytande tyska. Hon har lärt sig de viktiga meningarna först: "Jå tykke om påtaatiss", fast jag tror nog att Hayley slår drottningen ändå vad gäller uttalet.
Någon sitter just nu på stolsryggen mitt emot och tittar på mig med pepparkornsögon. Det är fullt av sparv här inne på Starbucks. Jag har sett det över hela landet, dörrar och takfönster står ofta öppna till caféerna och fåglarna lockas in av kaffedoft och mer troligt kaksmulor. Jag tror mig veta vad svenska Hälsovårdsmyndigheten skulle tycka om det.
Det är sååå trevligt att läsa dina blogginlägg. Och det värmer att höra att du och Hayley haft ett par höjdardagar. Och ja, jag håller med, hennes svenska är underhållande, får väl se om hon flyttar hit någon gång. Jag räknar med en extremt bra dag idag efter en natt med en ovanligt väluppfostrad dotter som låtit sin mor sova en hel del. Stor kram
Åh Anna,jag bara älskar att läsa om allt du upplever.Du beskriver allt så fantasiskt bra,flera gånger har jag tänkt att du måste bara göra nåt av det här.Börja skriva böcker,skriv reseskildringar vad som som helst, gör nåt som andra människor kan ta del av.Du har alla möjligheter. Sköt om dig! Massor med kramar.
Nora, visst vill man se henne göra Silviavinkning varje gång hon övar på sin svenska? Men det låter lovande, tror hon rätt snabbt skulle bemästra det om hon bodde här, hon tycks språkbegåvad.
Tack gulliga Ann för uppmuntran, blir det någonsin en bok får du vara testläsare. Det är ju den hemliga drömmen du beskriver där, att få sitta vid sin dator dagarna i ända och komponera ihop meningar, men än så länge känns det rätt ouppnåeligt. Här funkar det för att folk vet vem jag är och vill följa resan, för resten av världen är det inte jättespännande. Dock börjar jag inse att erbjudandet heller inte kommer att knacka på dörren en dag, vill man något får man se till att visa att man finns. Så jag funderar och klurar...
Helloj! Hade inte läst bloggen på ett tag nu insåg jag när jag kom hem efter jobbet så jag satte igång. Ett antal timmar senare är jag nu färdig. Vad långsamt hon läser, kanske du tror, men med en svärmor i huset som ska snickra i vår lägenhet 24-7 och två barn som skriker efter uppmärksamhet tar läsande (som inte är pekböcker om djur eller sagoböcker) sin lilla tid... Det är härligt att veta att man har en massa Anna-text att läsa!
Och så till veckans skidrapport: Charlotte Kalla kom två på damernas korta lopp i lördags och Markus Hellner vann herrarnas. Inte så dåliga resultat, om man bortser från en utklassningsseger av den otäckt käcka norskan Marit Björgen. I detta sammanhang måste jag nog också nämna att hon tar en astmamedicin som finns med på listan över dopningspreparat men som man får ta i undantagsfall... Marit behöver den säkert.
Lördagens resultat följdes upp av snarlika insatser under söndagens stafetter, damerna kom två och herrarna vann efter en lysande spurt av Hellner.
Om du inte vill ha fler rapporter får du göra en avanmälan på fejjan :-)
Stora kramar!!
Perfekt att du får öva på Stockholmskan som kommer bli din hemdialekt när du väl inser att du kommer att flytta hit... Jessika från Tyresö låter ju som en alldeles förträfflig människa! Spara henne =)
