Alma Farang

Christchurch, sydöns östkust.

I mitt rum bor också Sinead, en australiensiska som jag genast blev vän med. Tjugofyra timmar senare checkade även Silva in, schweiziskan från Greymouth. Hennes självupptagenhet börjar bli lite tröttsam men hon är samtidigt full av energi och därför kul att vara i närheten av. Vi tre bestämde oss för att fira lördagskvällen tillsammans och lurade i sista stund med oss den fjärde rumskamraten också, Michelle från Holland, som bara höll ut någon timme innan hon gav upp och gick tillbaka till hostelet. För att hålla koll på gruppen gav jag oss siffror innan vi gick ut och från den stunden var vi bara vårt nummer. Vi hade en tanke om X Base, en backpackerbar ett stenkast bort, men kände oss mer äventyrliga än så och gav oss av genom gator och gränder bort till Sol Square istället. Där ligger flera uteställen runt en yta som dagtid skulle beskrivas som öppen men som nu myllrade av folk. På storbildskärm visades rugbymatchen mellan Aussies och All Blacks, kiwisarna låg under med 0-6 när vi anlände. Hamnade först på ett ställe med liveband som spelade en kombo av gungig jazz och reagge och som serverade gurka i sina drinkar. När det blev paus gick vi vidare, såg All Blacks vända matchen i sista minuten med slutresultat 16-10 till Nya Zeeland. Det enda som överröstade segerjublet var det efterföljande vrål som uppstod under reprisen av de sista poängen i slow motion.

Klämde oss in på ett svettigt dansgolv och ägnade några timmar åt att dansa till klubbmusik. Lämnade därefter av Number Three på jazzstället och vandrade hemåt i natten. Jag tog vägen om köket och klev in genom rumsdörren just som Number Four satte sig upp i sängen med stirrande ögon och frågade om vi just känt jordskalvet. Eftersom varken jag eller Two hade känt minsta lilla darrning så tittade vi misstroget på varandra, jag föreslog att det kanske var dörren till köket som hon hört (vilket är en typisk kommentar från en skandinav som aldrig tidigare varit med om skalv) men hon höll envist fast vid att hela sängen skakat i flera sekunder.

Idag frågade kvinnan som städar vårt rum om vi vaknat av skalvet inatt vid tvåtiden. Tydligen mätte det 4.7 på Richterskalan, det förvånar mig fortfarande att vi inte kände något. Stackars Number Four som vi trodde bara hade mardrömmar.

Dagen började långsamt med några koppar kaffe, en bok, någon film rullade på Sky och folk hängde över sofforna i allrummet. Sinead och jag tog oss till sist i kragen och gick bort till Art Gallery för att se den efterlängtade Mueck-utställningen, och den var fantastisk!

För en liten stund sedan, mitt under ett realityprogram om Animal Resque, så skakade marken igen och denna gång var det ingen tvekan om att det var ett jordskalv. Det varade i kanske fem sekunder och mätte 4.9 på skalan, en kvinna fick lite smått panik men i övrigt satt alla lugnt kvar och väntade ut det. Boende i Christchurch är vana, sedan det stora jordkalvet för två månader sedan, som mätte 7.1, så har de haft över 2 500 efterskalv men de flesta har inte nått över 4.0 och har därför inte känts av. Hostelet överlevde det stora skalvet med bara en spricka i fasaden så jag känner mig lugn. Räknar med att vaggas till sömns av marken i natt.