Alma Farang

Somnade inte förrän vid tretiden inatt, men när brandlarmet tjöt strax innan sex var jag ändå först uppe medan de övriga i rummet försökte väva in tjutet i sina drömmar. På något vis visste jag att det skulle hända inatt, samma sak hände för åtta år sedan i Motueka: den gången var det damm på ett element som orsakade larmet och när jag kom att tänka på den händelsen igår kväll fick jag känslan av att det skulle gå ett larm även inatt. Märkligt sådant där. Jag har dock svårt att skilja på uppriktig magkänsla och ren fantasi så jag vet fortfarande inte vilka känslor jag ska ta på allvar, det kanske ger med sig med åren.

Det var en dimmig skara som tidigt imorse samlades på gatan utanför hostelet. Många var barfota och hade gått direkt från sängen och ut, medan fotografgänget från USA förstås hade fått med sig hela sin utrustning och ivrigt fotade alla sömndruckna gäster. Brandkåren var snabbt på plats och kunde konstatera att det var falsklarm, detektorn närmast ytterdörren måste ha plockat upp lite cigarettrök eller avgaser utifrån och larmat på grund av det. Det var bara att slänga ett sista beundrande öga på brandmännen och deras bilar och sedan lufsa tillbaka in till sängen igen.

Har ordnat med resor och boende för resten av NZ-vistelsen nu, var på väg bort till mataffären men snubblade oväntat över biblioteket och hittade gratis nät, sådant kan man inte schabbla bort så här sitter jag nu ett litet tag. Om några timmar möts vi upp vid schackspelarna på Cathedral Square, sedan blir det utgång för det är sista kvällen i Christchurch. Tidigt imorgon bitti reser jag vidare upp längs kusten, mot Kaikoura.