Alma Farang

Idag har jag funderat mycket på framtiden, den där som tar vid i februari. När jag kommer hem finns inte mycket kvar på kontona, resan har blivit dyrare än beräknat och då ska ni veta att jag ändå har en ängel till mamma som inte bara stöder en runtflaxande dotter i tanken och hjärtat utan även skickar bidrag och tar hand om räkningarna på hemmaplan medan jag är borta. När a-kassan väl kommer igång så kommer den att täcka precis det den är till för: hyra, viss rotation i kylskåpet samt övriga räkningar. När det är betalat kommer jag att ha några korvören kvar till nöjen, dit saker som "nytt schampo" kommer att räknas. Alltså kan jag inte vara arbetslös länge utan måste relativt snabbt hitta ett nytt jobb, något jag har för avsikt att göra också men man vet ju aldrig. Jag räknar kallt med en extremsnålande vår och ser faktiskt fram emot utmaningen. Tandläkaren är flyttad till mars, hon har en kindtand att lappa ihop men det får vänta tills dess. Det efterlängtade påhälsandet runt om i landet får spridas ut under tid. Och jag stannar i Göteborg ett tag till, flyttar kostar och det känns heller inte nödvändigt; jag längtar hem till mina saltfläckiga kuststadsfönster.

Jag är en list-tok som gärna sitter i soffan och klottrar ned allt jag behöver ha gjort under en morgondag på papper, och jag skulle redan nu vilja påbörja listan för första februariveckorna i Göteborg. Jag har tusen saker att ta tag i när jag kommer hem, allt från "köpa kaffebryggare" till "bygga upp ekonomin från grunden igen". Man anar redan nu att den där bryggaren kommer att få stryka på foten, men jag tror att det behövs kokkaffebubbel i mitt liv om det ska fungera i vår. Skulle alltså helst vilja styra upp livet redan nu men var sak har sin tid. Först har jag en resa att avsluta.

Dimman låg ända in på husväggen imorse och avslöjade inget om omvärlden, men när den väl lättat under förmiddagen blev det en strålande dag, som gjord för att klättra på klippor bort till en sälkoloni. Vägen dit gick genom häckande måsar, "stillsamt" är väl inte det ord jag i första hand skulle använda för att beskriva stämningen där, särskilt som en farbror klättrade runt bland bona med en håv i högsta hugg. Halvt bedövad av skriandet fann jag till sist bruna sälar uppsköljda på klippor. Hade därefter tänkt ta kullen upp till vandringsleden men höjdskräcken tog över halvvägs in i projektet. Den lilla vägen stupade brant uppåt och var gjord av människofötter som inte haft tålamod nog att vänta. Första biten kravlade jag mig upp för en snudd på helt lodrät vägg av gräs genom att greppa efter grästuvor, sedan planade det något men det var en smal stig med plats för endast en fot i taget och fick man lite slagsida av svindeln och tippade åt sidan så hade man inte slutat rulla förrän man slog i ängen nedanför. Jag såg mig omkring efter en hand att hålla i men vände till sist och tog klippvägen tillbaka parallellt med vandringsleden långt där uppe.

Underskattade tidvattnet en smula och fick betala med blöta fötter på tillbakavägen. Tog en asfalterad väg upp till samma utsiktspunkt jag tidigare siktat på (look-out point, varför känns det avigt på svenska?) och kom till sist hem utmattad, många timmar senare. Nu ska jag se vad jag kan få till av matkassen i kylen och sedan försöka övertala holländske Stefan att visa film ikväll, på hans laptop ryktas det finnas flera nykomlingar. Imorgon blir en lång resdag.

Ta väl hand om er där hemma i den kylslagna Norden.