Alma Farang

Dykarna på Mana lät meddela att lufttemperaturen höll sig på stadiga 30 grader, yttemperaturen på 29 grader. Behagligt.

Sista morgonen på Mana var det många som var sjuka, både bland personal och gäster. Dagen innan hade vi fått reda på att frukostjuicen blandades av vanligt kranvatten trots att de varnat oss för att dricka av det, men eftersom jag inte lidit av det under två veckor så var nog inte själva vetskapen boven. Istället gissar vi på gårdagkvällens Steak Nite som serverade en någorlunda välstekt köttbit, potatismos och kokta grönsaker samt en nypa matförgiftning.

Huvudvärk, diarré, frossa och illamående var de vanligaste symptomen. En av tjejerna i vårt rum svimmade och fick bäras i en stol bort till läkarmottagningen i lyxresorten eftersom läkaren inte befattade sig med backpackerställen. Själv vaknade jag till mitt i natten av frossa, svepte filten om mig vilket kändes fel i den tropiska värmen och någon timme senare hade det gått över. Nästa morgon hade jag bara huvudvärk som lika gärna kunde bero på värmen och tyckte att jag klarat mig lindrigt undan.

Backpackerstället Ratu Kini var mycket för dans och sång så innan båten hämtade oss skulle det sjungas farvälsånger och klappas i händer, dansas Bula-dans och dessutom avsluta med en dance-off i cirkel till Chers Do you believe. Det gick att genomföra även om huvudvärken tilltog och sedan hade jag inte mer än 20 minuters båtresa till ön Bounty. Checkade in och lämnade väskan på rummet, släpade mig till baren, köpte två flaskor vatten och släpade mig hem. Därefter följde fyra dagars hemsk magsjuka.

Huvudvärken har dunkat i takt med hjärtslagen, jag har ätit upp nästan hela förrådet av diarrétabletter utan att jag tyckt att de haft någon effekt, bitvis lite feberkänsla (ett snurrigt tag tyckte jag mig ha fyra händer; höger, vänster, höger-höger och vänster-vänster som jag hade fullt sjå att hålla reda på) och en mage som krampat varje gång jag försökt dricka trots att den varit tom. Att vara törstig på gränsen till uttorkad utan att kunna dricka är verkligen ren tortyr, till sist tog jag en liten mun varje kvart och det fungerade. Fick totalt i mig 1½ liter vatten under 3 dygn vilket är alldeles för lite men så kommer jag också att vara konvalescent i en månad efter detta som det känns nu.

På Bounty bodde jag i ett rum med 7 våningssängar och en kombinerad dusch/toalett, med en ingångsdörr som inte gick att stänga fullt ut samt separerade med en saloondörr så någon vidare avskiljdhet gick inte att få men det var bara att gilla läget.

Om man ska se något positivt med detta så fick jag i alla fall se soluppgångarna varje dag, den tiden låg jag i en hammock på stranden och våndades. Det var alldeles för högljutt och kallt i vårat AC-kylda rum och det var skönt att kunna simma i havet emellanåt. En klar stjärnhimmel, vågskvalp och att få rulla ihop sig till en boll ifred passade mig mycket bättre. Naturligtvis kikade ett chokladbrunt ansikte in över hammocken mitt i natten: Bulaaa! Why are you out here? Ah, headache, you have medicine? You staying here? Where? Dorm, which dorm? How many nights? Will you miss it when you go? What's your name? Where're you from? När jag bad honom gå satte han sig i en plaststol en bit bort och pratade i mobiltelefon. Tjugo minuter senare gick han, då hade jag redan börjat hata honom.

Efter mina nätter under bar himmel har insekter kalasat på framför allt mina ben och händer, varken bortviftningar eller myggspray har existerat. Någon har bitit mig fem gånger på en yta stor som en enkrona, vilken fest de har haft.

Efter två dagar var det dags att förflytta sig till nästa ö. Jag var inte i ett tillstånd att packa ihop väskan, bära den till receptionen, vänta på båten och sedan färdas över vatten men så såg den förbokade resan ut och det var bara att följa. Har hela tiden tagit mig runt med Mana Flyer, en liten båt med sittplats för tio men oftast det dubbla antalet rumpor ombord samt alltid fullastad med mat, dryck och bränsle från fastlandet ut till de väntande öarna. Motorerna krånglar alltid och vid varje ny start får de lyfta av huven och dra i något med en tång eller pumpa upp bensin, en tung bensindoft dominerar därför luften innan man kommit iväg. Genomförde allt som i en dimma och bakom solglasögon och tacksamt nog låg Beachcomber inte mer än en kort båtresa bort.

Partyön #1, men det tänkte jag inte bli en del av. På Bounty hittade man lätt en egen bit sand att tillbringa sina dagar på, här var det mindre yta och mer folk. Jag höll mest till i dormhuset; 64 sängar i ett enda rum fördelade på våningssängar och avdelat mitt i av en halvvägg i manshöjd. Dessutom fanns två små våningsplan till där jag såg personalen hålla till. Varma duschar, vilket är en obekrivlig känsla när man tidigare duschat kallt ur en slang utan duschmunstycke, men ofräscha toaletter. När man ligger vaken finns inte mycket att göra, jag har inte haft ork att läsa utan har roat mig med att se vilka slags ben som sticker ned mellan bambusprickorna i taket och vem de kan tänkas tillhöra. När jag lyfte på täcket nu imorse kröp en liten ödla fram, tydligen har vi sovit skavfötters inatt.

Idag är det dag 5, huvudvärken är borta och magen verkar hålla sig lugn men så har den å andra sidan inte fått något att äta på fem dagar förutom ett par bitar vattenmelon varje morgon. Ska se om vi kan komma överens om något tuggbart nu ikväll men det kan nog bli svårt att hitta något lättsmält på menyn, kanske säljer de kex någonstans i närheten. I övrigt är huvudet dimmigt och kroppen extremt svag. Att vara på resande fot är ingen hit när magsjukan slår till och när det sedan sakta började vända var jag som en ihopknycklad Wettextrasa som man lämnat att torka i diskställets ena hörn och som inte på egen hand kan ta sig till vattnet. Jag hade gett vad som helst för att få ett dropp upphängt i en palm och vätskan rakt in i blodet, när ska Everest och andra företag med researtiklar börja tillverka resedropp?

Om vinterkräksjukan är något som det här så ska jag ta mig tusan skicka blommor till den som råkar ut för det efter att jag kommit hem, hör av er från sjukstugona bara, först till kvarn. Sådan här misär förtjänar uppmuntran.

Samma dag som jag anlände Bounty började det mulna till och spridda regnskurar kom. På Beachcomber regnade det mer ihållande och det har varit skönt att känna graderna sjunka en smula. För några veckor sedan kom en kort skur på Malolo, det var nästan lite hallelujahstämning över det eftersom de inte haft regn på många månader. Personalen var kvicka på att ställa fram stora kar för att samla regnvatten att vattna med och ett förlängt stuprör kopplades från gaveln och rätt ned i poolen. Med sällsynta regn och med hög avdunstning blir det förstås viktigt att ta vara på varje chans. Öarna har verkligen sett torra och sönderbrända ut på höjderna så var ett tacksamt regn som föll.

Nu loggar en lätt trasig Alma Farang ut, för sista gången från Fiji. Imorgon blir en ren återhämtningsdag och sedan tar jag flyget till Nya Zeeland. På återhörande från Aotearoa.