Alma Farang

Tre veckor i Fiji är en förskräckligt lång tid. Jag har så mycket tid i tassarna att jag nästan klättrar på väggarna. Paradisöar är paradisöar, ingen tvekan om det, men efter tolv dagars inaktivitet är det svårt att fortsätta njuta av dem.

Lämnade Malolo i tisdags och såg fram emot båtresan som skulle ta mig till nästa ö, äntligen hände något! Friska havsvindar skulle rufsa runt i håret, vi skulle se öar passera med motorn vrålande och vågorna skummande runt fören.

Femton minuter. Längre bort än så var det inte. Sedan var det bara att hoppa ned i vattnet och vandra längs stranden till nästa resort. Suck.

Orättvist känns det dock alls inte, detta äventyr. Det står var och en fritt att som jag lämna jobbet och köpa en flygbiljett, utan större ekonomi än att det förhoppningsvis tar mig hela varvet runt (i skrivande stund känns det lite oklart). Hade jag däremot rånat ett värdetransport och kommit undan med det och nu njöt frukterna av mitt tillslag kan man tala om orättvisa. Med tanke på hur pengarna rann iväg i USA borde jag kanske ha gjort just det.

Möjligheterna att bara lämna allt varierar förstås och det finns så många jag skulle vilja skicka hit på retreat i en vecka, vänner med barn och jobb att jonglera samtidigt som mer än väl skulle behöva denna totala vila. Själv var jag efter USA-vistelsen så avslappnad att detta blivit ett fängelse av sand.

Än så länge inte minsta lilla uppslag eller idé till skrivprojekt. Inget. Märkligt.

På Malolo blev det en hel del snorkling vilket så här i backspegeln var bra, här på Mana kostar det att få simma runt med cyklop och stranden är mycket mer överfolkad av japaner med flytväst, bananbåtar, segelkatamaraner och barn med simkuddar på armarna. Lyxigt lagda turister anländer med helikopter eller pontonplan till landningsbanan en bit bort.

Ön fullkomligen myllrar av hundar, de är överallt och bär alla släktdrag av varandra. Tände i ett lyckokast ficklampan på väg hem en mörk kväll och snubblade därför inte över den vita hund av labradorstorlek som satt på stigen och stirrade apatiskt framför sig. De känns lite opålitliga, de där raggiga hundarna, men de pyttesmå valparna är svåra att motstå. Backpackerställets egna tigger vid borden och vill gärna ligga bredvid en i sanden och slicka på människotår.

Vi bor i utkanten av byn, västerut ligger öns stora resort bakom låsta grindar och österut ligger ett par backpackers till samt själva byn. På väg från vårt hus till restaurangen passerar jag både kyrkan och skolan. Vårt hus består av sju våningssängar i ett rum samt två toaletter och två duschar i ett anslutande rum, som tycks användas inte bara av oss utan även av förbipassserande fijianer och personal. En stor fläkt i taket, som förstås inte fungerar, samt två kliniska lysrör som heller inte fungerat fram till nu då den längsta fijian jag sett klättrade upp via sängarna och bytte ut dem. Nattetid står fönstren vidöppna för naturlig AC, de uppspända myggnätet har sina hål men finns åtminstone där. Små ödlor springer fram och tillbaka över näten och jagar flugor och varandra samt fnittrar på ödlevis i natten, ni som någon gång hört det vet vad jag menar.

Måltider ingår och där finns alltid folk att prata med, förutom rumskamraterna. Tysken Conrad t ex, som med kraftig brytning inleder åtminstone varannan mening med "It says in the Lonely Planet that..." En hög australiensare, fler tyskar, ett par engelskor. Danska Lene har jag hängt en hel del med, hon är 49-årig kiropraktor och dessutom beroende av de kostsamma seminarium som Anthony Robbins ger världen över av typen "Unleash The Power Within". Hon är väldigt trevlig och har vettiga åsikter om livet och hur det ska tacklas, men så har hon också betalat stora summor för att lära sig det och jag kan tycka att jag vid 31 utan Anthoys inblandning har kommit till samma insikter på egen hand.

Till ljusglimtarna hör även färsk ananas, bananer och papaya som serveras till frukost. Jag ratar cornflakesen och koncentrerar mig på frukten istället, majsfingor smakar likadant överallt men just denna lokala frukt hittar jag inte igen. En annan glimt är att få torka i skuggan av en liten palm efter en simtur i turkost vatten.

Inga katter syns till. Jag tror att hundarna ätit upp dem.