Alma Farang

Man träffar förstås på massor av olika slags människor när man reser som jag gör och uteslutande bor på hostels. Alla är tillfälliga bekantskaper, ofta vet man inte ens den andres namn men kan ändå ha haft intressanta diskussioner och delat en middag, själva presentationsdelen kommer man liksom aldrig till eller så tröttnar folk efter ett tag på att försöka minnas alla namn och hoppar medvetet över det.

Rummet delas alltid med andra, enkelrum är en lyx sällan unnad backpackern och jag har bott med allt ifrån tre till fyrtio andra luffare i samma rum. Förutom det egna sovrummet är köket och TV-rummet givna mötesplatser. De allra, allra flesta är riktigt trevliga och öppna. Andra är inte bara trevliga utan även lätt udda, som damen som delade vårt rum i Napier sista natten.

Runt 60 år gammal, liten och smärt med en vit kalufs, bor i Missouri men är noggrann med att poängtera att hon ursprungligen kommer från Californien. Stilen med vilken hon kryper runt på golvet och hennes sätt att uttrycka sig får mig att helt och hållet köpa Californien, den här kvinnan har nog inhalerat både det ena och det andra genom åren. Hon berättar ingående och med allvarlig min om hur man när man kliver av ett plan kan få för sig att små barn på cyklar jagar en fast det egentligen bara är hallucinationer för att man är trött efter den långa flygningen, det har hänt henne själv. Hon sover med rumsnyckeln i handen och har ben, riktiga skelettdelar från vad jag hoppas är djur, med sig i sängen hela natten. Naturligtvis har hon sömnapné också och snarkar som en hjord bufflar.

Tack vare det är jag grusögd och trött efter en sömnlös natt när det nästa morgon är dags för den långa bussresan ned mot Wellington och jag slumrar bort allt trist vägnötande på ingen tid alls. Livet har ofta en tanke med saker och ting.