Alma Farang

Idag blåser det på den lilla ön i det Stilla Havet.

Någon täckning för mobilen verkar inte gå att hitta, men man man få köpa sig internettid och det är vad jag gör. Tänk er vit sand, vajande palmer och turkosblått hav. Där är jag nu. Walu Beach, ön Malolo, i den del av Fijis övärld som kallas Mamanucas. Tio timmar före er i tid. Har för första gången i mitt liv blivit uppgraderad och bor nu i en egen bungalow på stranden, med två rum och en mjuk dubbelsäng bara för mig och alla kuddarna. För rätt stämning: leta upp Israel Kamakawiwo'oles Somewhere over the rainbow och lyssna till i bakgrunden medan ni läser.

Damp ned i Nadi i måndags morse. Väntade på en minibuss från flygplatsen som aldrig kom och bokade istället paketresa för mina veckor här efter att ha plockats upp av reseförsäljaren Lucy, en av dem som ständigt är på jakt efter nyanlända turister. När jag senare ringde Nomads Skylodge visade det sig att chauffören inte började förrän kl 08 på morgonen, det förklarar varför han inte var där när mitt flyg landade kl 05. Nu tillbringade jag några timmar på Lucys kontor istället, hon hade jobbat som reporter i ett tidigare liv och var välkänt pratglad men hon ordnade också ett bra pris på resan, jag har kollat upp boendet på öarna och insett att hon lite oväntat gett mig en bra deal jämfört med om jag försökt boka allt på egen hand.

En natt i Nadi alltså, vågade mig på att åka lokalbuss med mycket liten aning om vart jag skulle hamna men det gick fint, köpte vatten och solkräm och flippisar och lyckades även återvända till rätt lodge. Morgonen därefter tog taxi och båt mig hit ut till Malolo, där vi hälsades med juiceglas och fijianska sånger på bryggan. Tre timmar efter att jag anlänt var jag rastlös: när man ätit, läst bok och simmat, vad gör man då? Nu har jag funnit lunken, och vet. Man silar sand mellan tårna, läser nästa bok, simmar ännu lite längre, ligger i hängmattan under palmbladen och låter bli att få kokosnötter i huvudet. Tar en siesta. När det slås på den stora trätrumman vid restaurangen serveras frukost, lunch, happy hour eller middag. Ett tjugo sekunder långt trumsolo följt av ”DINNERTIIIIIIIME!”. Vanligen sex kantiner med olika buffémat i, till exempel en risröra och kyckling i kokosmjölk, fisk, pasta och varma grönsaker. I den sista kantinen är det ofta något svårgissat som inte riktigt passar in, som en varm smörgås med vita bönor och ost, eller en hamburgare.

Jag vaknar i soluppgången, lite väl tidigt kanske men jag vill att dagarna ska bli långa och helst aldrig ta slut. När klockan är nio har jag därför både hunnit äta frukost och snorkla i en timme.

Fijianerna gör verkligen sitt bästa för att man ska känna sig välkommen. Vart man än går ropas "Bula!", Fiji-hej, och alla vill veta vad man heter och vart man kommer ifrån, om man haft en bra dag och om man behöver något. När jag åker kommer jag att lägga en slant i burken märkt "Staffs christmas fund" som en gång om året delas bland de anställda, och det är väl vad de hoppas på också. I övrigt ges ingen dricks, ett skönt avbrott mot hur det fungerar i USA där man självmant ska lägga på 20% på varje nota.

Jag har tre öar till som jag kommer att besöka, men där bor jag i dorms med 30 st sängar i samma rum så jag ämnar njuta av tillvaron här och nu. Båten hämtar mig om tre eller fyra dagar, minns inte riktigt, går redan på Fiji-tid liksom båten som kan dyka upp inom ett intervall på två timmar.

Jag har en tyst överenskommelse med myrorna på handfatet, de håller sig till vänster vid tvålen och jag till höger med mina necessärer, faktiskt verkar det fungera. I övrigt ser jag inte många kryp, men någon har sitt bo i mitt tak. Om kvällarna krafsar och skrapar det högljutt, jag har bestämt mig för att det är en fågel och vill inte tänka råtta eller ödla eller tropisk jätteskalbagge.

Ser tidvattnet dra sig ut under tidig eftermiddag för att under natten återvända och sedan dra sig utåt igen. Svalkar mig i det ljumma vattnet, känner saltvattnet mot läpparna. Snorklar och förföljer zebrarandiga fiskar och sitter på stranden och ser hur solen sjunker i havet. I den svarta natten syns sedan bara lamporna från närliggande öar och stjärnhimlen.

Längst in i hjärtat finns en boll av oförtjänt lycka. Kan det verkligen vara sant att jag får vara här, mitt i allt detta.