Alma Farang

Jag har så till sist anlänt välbehållen till San Francisco, efter en resa på 52 timmar genom sju delstater och över tre tidszoner och med ett helt nytt perspektiv på vad som räknas som en lång tågresa.

California Zephyr är en av USAs mest sceniska rutter och klättrar via majsfälten i öster över Klippiga Bergen och bort till soliga Californien. Ett bra upplägg för mig som gillar tågåkande, laddade med böcker och korsordstidningar men hann faktiskt aldrig bli uttråkad trots att resan var så lång och allt utom Keplers Hypnotisören blev liggande orört. Sov halvliggande i sätet och under panikinköpt plyschfilt (glömde ta ur sovsäcken när jag checkade in bagaget) men till och med det har varit mysigt. Mestadels hade jag ett dubbelsäte för mig själv, men första natten delade jag det med Ervin.

Ervin är en sann Nebraska-cowboy, lite som en parodi på sig själv. En keps med D&D Cattle tryckt på och en spretig mustasch som nog ändå var trimmad inför sonens navyexamen som han var på väg hem ifrån. Ervin har aldrig läst en bok, aldrig varit vid kusten, aldrig sett havet. "Them is done" är ett typiskt Ervin-uttryck, likaså "That´s purdy land". Purrrdy, och Errrvin. Han pratar konstant; om majsfälten vi passerar, om guldruschen, om alla små vattendrag och om rådjuren på fälten och om sin familj. Chicago har lämnat honom chockad. "That´s the biggest number of people I´ve ever seen in a heard that damn big". Efter tio timmar blir det rätt jobbigt att hela tiden höra honom kommentera hur vi ligger till i tidtabellen, men han är vänlig och egentligen ett bra ressällskap. Ervin kliver av i McCook.

Det finns en hel del märkliga figurer med på tåget, minst två övervintrade hippies och en del andra knepiga filurer. Jag ser fascinerat på hur ett gäng Amish går ombord, tre par i likadana kläder: kvinnorna i hellånga klänningar i svart eller blått och med en vit hätta på huvudet, männen i gråblå skjorta  och svarta byxor med hängslen till. Herr Amish är ju dessutom alltid klippt i den där löjliga pottfrisyren med rakat under och nedkammade lockar runt om. Samt helskägg förstås, männen åtminstone. Vi småpratar lite men jag vågar inte fråga något om tro och leverne.

Interna hörnan:
Danelito, jag förekommer dig med en kommentar: "My name is Mose. I have four shirts on".

Tvärs över gången sitter två unga killar från Michigan, hittar dem redan på stationen och har turen att hamna nära. De kliver av i Salt Lake City men hinner innan dess bjuda på minttabletter och visa film (The Fourth Kind) och komediserier (It´s Always Sunny in Philadelphia bl a).

Tågvärdarna är extremt avslappnade och trevliga och småpratar gärna med oss resenärer. Volontärer från järnvägsmuséet hoppade på i Reno och guidade via högtalarna hela vägen till Sacramento. Kiosk - check, restaurang - check, men båda dyra så jag åt solrosbröd med hummus som räckte hela resan.

Några riktigt storslagna bilder har det dock inte blivit. Vyerna är fantastiska och man har bra utsikt från loungen med fönster i taket och utan de tonade rutor som platsvagnarna har, och där har jag ofta parkerat mig. Dock är det ett begränsat antal stolar och när man halar upp sin kamera för att ta en bild av vad som än svischar förbi fönsret så är där alltid ett japanskt huvud i vägen. Dessutom var rutorna rätt repiga, de speglade sig nästan alltid i bilden och blev smutsiga ju längre sträcka vi åkte, men jag har förstås ändå tagit en hel del bilder så jag lägger upp några av de bättre här.

          

Det som inte syns i bilderna är djupet. Dalarna, höjderna, det vidsträckta. Alla fiskare och campare, den nakne mannen som glatt vinkade till tåget, åskan som dundrar i bergen. Vildkalkonerna, flotten som efter forsränning fastnat på en sten och blivit kvar mitt i forsen, bilen som kanat en bit ned i ravinen och resterna efter av den röda Corvette som inte hade samma tur utan hamnade på botten av canyonen.

Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det var vackert.