Alma Farang

Lång dags färd mot natt.

Onsdagmorgonens TV-nyheter varnade för att det var 20 000 fler resenärer än vanligt på Arlanda den här dagen pga flera stora konferenser som alla avslutades samtidigt. Mycket riktigt vimlade terminal 5 av gröna konferensväskor med tryck, samtliga slängda över farbrorsaxlar, och det tog mig över en timme att checka in. Flyg till Keflavik på Island med utsikt över vingen. Där skulle jag i bytestiden skaffa ett nytt boardingpass men Icelandair lyste med sin frånvaro vid infodisken, kön växte och det ringdes in personal. Till sist hade jag det ändå i handen, sprang genom passkontrollen mot rätt gate eftersom planet börjat borda och fick den obehagliga reaktionen: "Oh, it´s you. I just saw a message regarding your bag". Efter två svettiga minuter visade det sig att allt var som det skulle, bara någon standardgrej i systemet eftersom jag just checkat in (vilket jag inte fattade förrän då att jag gjort, borde inte incheckningen hålla hela vägen fram? Kan väl inte vara så vanligt att man går vilse på Keflavik, och ska det nödvändigtvis vara så finns fungerande incheckningsdisk högt på önskelistan). Jag kom alltså med flighten som jag skulle, ägnade den 6 timmar långa flygresan åt att käka medhavt knäckebröd, titta på film och slumra lite. Flygplansmat av standardmodell fanns till försäljning men det kändes inte så eftertraktat.

Eftersom jag är gravt Lostifierad nust nu så såg jag även vilka roller mina medpassagerare skulle få när vi kraschade på den mystiska ön utan att någon kunde hitta oss. Där fanns en potentiell Sawyer, om än med back slick, en Hurley och bredvid mig satt Bernard. Till rollen som Sayid fanns ingen klockren men jag hade heller inte uppsikt över alla där jag satt, säkert gömde det sig en svartlockig uppfinnare längre bak. Jag är egentligen inte flygrädd men allt Lost-tittande har fått mig väldigt fokuserad på flygplanshaverier. Kallade t o m flygbolaget för Icelandic (referens: Oceanic) när folk frågade.

Ryggsäcken verkade ha gått upp i vikt över Atlanten men hitade iaf lyckligt fram till JFK Airport, var nästan beredd på att få improvisera. Träffade en extremt trevlig gränskontrollant dessförinnan, var nästan beredd på omild behandling men svenska tjejer kanske är ett skönt avbrott i svadan av... nu ville jag skriva mexikaner, fast varför skulle de flyga in i landet när det finns staket att hoppa över.

Hamnade i en shuttle och fick nöjet att snurra runt i två timmar på Manhattan när allt jag ville var att sova. STA hade bokat första nattens boende till mig men inte skickat någon hotellvoucher vad jag har kunnat se, jag fanns i systemet och fick nyckel med förmaning om att ordna upp det snarast. Lösningen blev att duscha med en våtservett (kolsvart i den allmäna duschen), ge upp alla uppkopplingsförsök, inse att telefonen var död och så somna vid femtiden på morgonen svensk tid. Upp redan efter några timmar, då var klockan visserligen bara fyra i NY men tio i Sverige, och kontorstiden startade. Som jag gissat satt min kontakt på STA vid sin dator och mailade snabbt över vouchern, sedan... gud, man kan verkligen snurra in sig i detaljer här, det är inte jättekul för er att läsa men det är ju bra för resedagboken. Snabbversion: sova en timme tills köket låstes upp -> inse att datorterminalen inte ger tillbaka någon växel -> vandra tills jag hittar en mataffär, inhandla frukost, höra kassan svära över mina stora sedlar men det var vad Forex försåg mig med -> misslyckas med att skriva ut men samtidigt framgångsrikt betala för utskriften (morr!), ladda med nytt papper, ny utskrift med samma resultat, be om support och slutligen få ut vouchern. Alles gut, men jag är trött nu, det här med att resa är något man måste vänja sig vid, komma in i lunken liksom. Jag har nog kvar för mycket av min vardagliga jobbeffektivitet.

Hur som helst så har jag gett mig in i New Yorks vindlande tunnelbanesystem och har nu bytt boende: ett stort rum i ett hus med vanliga lägenheter som jag delar med fyra ännu okända tjejer. Badrum, stor platt-TV, våningssängar, WiFi som ni märker och en knackig med hyfsat sval AC. New York badar nämligen i 32 graders hetta och hög luftfuktighet och det är allt annat än idealt resväder. Ser fram emot att få skrota runt här i lugnt tempo utan packning på ryggen, kanske finna skugga i Central Park. Det lilla jag har sett av staden gillar jag, det blir några dagars upptäckande nu innan Philadelphia, sedan kommer Lillebror hit så det mesta sparas.

CBS och CNN har hela morgonen rapporterat om orkanen Earl som tydligen är på väg in mot östkusten. Senaste nytt är dock att han verkar röra sig österut innan han krockar med New York, hårda vindar och lite regn är att vänta men inget värre än så. Låt oss hoppas att prognosen stämmer, längre söderut har de evakuerat turister och bofasta men där kommer den också med full styrka mot stränderna.

Just ja, min telefon fungerar fortfarande inte. Efter lite läsning verkar det som om den kommer att totalvägra under hela USA-vistelsen för att kvickna till på Fiji eller senast på NZ. Kanske kommer det att ändras när jag byter telefon till Lillebrors gamla men tills vidare är det blogg, mail och FB som gäller.

Jahopp, man kanske skulle bege sig ut i vad som känns som Bangkok då. Klibbig värme och trafik, det är semester det!