Alma Farang

Man kan som säga att jag gick plus med en mexican på hitresan. Isaac bor vanligen i Aspen Colorado, har en son på tretton år kvar i Puerto Vallarta och har förlorat halva pekfingret i en glassmaskin.

Efter artigt småpratande i tisdagens busskö i Emeryville gick jag med på att ta turen ut till Alcatraz gemensamt någon dag vilket resulterade i ett "Oh I'm so happy I found you, I feel much more secure now, we're gonna go everywhere together!". Nu är vi tydligen ihopklistrade. Inte alls vad jag hade tänkt mig, jag såg fram emot att få rå om San Francisco på egen hand men ödet och Isaac ville annorlunda.

Den lille mexikanen är artig och trevlig och lättpratad, vilket har gjort att tiden gått fort, men han är flirtig på ett knepigt sätt, rätt skrytsam och verkar törsta efter sällskap. Jag har börjat lystra till "honey", vilket inte alls känns bra, och vi blir nästan osams om hur foton ska tas; jag vill ha närbilder och konstfulla vinklar på ting utan egen inblandning medan han vill ha den klassiska egen-halvfigur-med-valfri-bro/byggnad/sevärdhet-knappt-synbar-i-bakgrunden. Jag är ofta alldeles för mild i mitt sätt att uttrycka mig men nu har jag faktiskt sagt ifrån på allvar, imorrn skulle han få klara sig på egen hand. Ändå ska vi nu tydligen ses för lunch, jag vet inte ens hur det gick till.

Nå, imorgon kväll är det dags för mig att expressa mig ned till Los Angeles, västkusten är vacker men den får ses en annan gång. Till förmån för Lillebrors sällskap i NY blev detta tidsplanen.

Det har varit kalasfint väder här i Californien dessa dagar, innan har dimman legat så tjock att man inte kunnat se Golden Gate men vi har haft tur. Onsdagen fixade vi biljetter för morgondagens fängelsebesök och så satte vi kurs mot Golden Gate-bron. Isaac är inte van att gå och ville ta buss men jag tvingade honom att via pirarna i hamnen promenera hela vägen över Fort Mason längs stranden och upp till bron. Först efter att ha gått rakt över den och vänt tillbaka blev det till sist buss hemåt. Nu idag klagade han över att hans byxor börjar bli för stora i midjan av allt gående...

Idag stod Alcatraz på schemat och vi tillbringade många timmar på den ön, vilken historia den har. Man gör en guidad vandring med hörlurar och den är riktigt välgjord, bättre än väntat. Själva fängelseön med alla celler, byggnader och vakttorn är spännande att gå runt på trots turistmassorna. Flera bra utställningar, jag hade ingen aning om att vakterna bodde permanent med sina familjer på ön, för ett 70-tal barn var det mammas gata som råkade ha landets mest fruktade fängelse bakom knuten. En sällskapsbyggnad fanns, med bowlingbanor, vilken kontrast.

Har vandrat mycket i hamnområdet, sett sjölejon ligga utslagna i en hög på Pier 39. Andra utslagna rör sig på gatorna, det verkar finnas ett stort antal mentalsjuka här, när sjukvården ser ut som den gör hamnar många på gatan och här kan gå rätt vilt till. Trots det - San Francisco är verkligen en stad att tycka om!

Från det öppna fönstret i mitt rum strömmar just nu toner från en ensam saxofon in, middagssushin har lagt sig till rätta i magen och jag har nytvättade kläder. Just nu behöver jag inte mer än så här.