Alma Farang

Jag har funderat. Det känns fel att fortsätta blogga med ett spretigt palmblad som bloggbild men jag vill heller inte byta ut den, bladet hör ihop med den här bloggen. Den skapades som en ren reseblogg och när resan tog slut fanns egentligen inte längre något att skriva. Alma Farang går därför i ide och jag väcker upp den avsomnade Alma Drake igen, fast på ny plats. Till er som följt Farang; tack för all uppmuntran och god jaktlycka i att finna något nytt äventyr att följa. För er som följde den gamla Alma Drake slås från och med nu portarna för en ny blogg upp, helt i den gamla stilen. Här: http://almadrakeskriver.blogg.se/.

Den kommer kanske att lösenordsskyddas, jag diskuterar som bäst saken med apan i lianen, men än så länge ligger den på öppet hav. Den har inget av den här bloggens äventyr utan är till för att vänner och familj ska kunna kika in i västkustlivet samt framför allt för att jag själv senare ska komma ihåg vad jag gjorde av alla dagar och veta vad som försiggick inuti huvudet.

Det sista som skrivs i Farangbloggen blir ett av mina många favoritcitat, av Mary Manin Morrisey:

Don´t wait for something big to occur. Start where you are, with what you have, and that will always lead you into something greater.

Skånevindarna tog vägen över västkusten tror jag för måndagens kväll och natt var extremt blåsiga och regniga. Jag tog mig in till stan men förlorade mitt paraply till stormen. Det lilla livet tog slut vid Kungsportsplatsens spårvagnshållplats, läge B. Ett nytt köptes på Stadium.

Tanken var att ta en fika men när Magnus väl kom loss från jobbet började de flesta caféer att ställa upp stolarna och klappa igen för dagen. Istället blev jag bjuden på indisk mat i Johanneberg, på en liten kvarterssylta med kul meny; rätterna beskrevs med ord som "Lamm med tjock sås". Vi var de enda gästerna, men det var oväntat gott.

Även idag har det blivit mat på lokal, mötte upp med ett gäng gamla kollegor på Etc grande och bordet åt risotto och pastarätter och pratade ikapp under en dryg timme, jag har saknat de där luncherna med det där folket.

På SVT Play ligger fram till 15:e februari "Dear Zachary" uppe för allmänheten att se, den visades på TV sent igår kväll och jag gick genast in på hemsidan och såg den en gång till. Dokumentären berör verkligen, den har funnits med mig i tanken hela dagen och jag föreslår alla jag möter att se den (fast jag glömde visst det där lunchsällskapet). Det är en så fantastiskt fin och sorglig historia om kärlek och saknad och en lika hemsk skildring av grym verklighet och ett rättssystem som inte alltid fungerar. Den har ett ofattbart slut och trots att man gråter ögonen ur sig så känner man samtidigt beundran över vad människor trots allt överlever. Helt enkelt: se den.

Det snöar! Stora fina lappvantar landar på den blöta gräsmattan, jag ska genast ut och smaka på flingorna. Grannarna ser av någon anledning inte lika nöjda ut. Snöflingemellanmålet är dagens 36:e undanmanöver för att slippa söka jobb, nummer 37 blir att städa badrummet och nummer 38 en fika med Magnus inne i stan. Jag hoppas hitta lite ny inspiration och lust lagom tills det slår om till tisdag.

Lite trött i örat efter att ha ringt till halva Sverige men det är ju så många som jag saknat senaste halvåret. Andra halvan av Sverige tar jag imorgon.

Jag såg en blek vintersol som sänkte sig över taken här på Hisingen och har nu placerat mig i soffan med pälstofflor på fötterna och bergakungsfilten över axlarna. Att byta ned sig 30 grader gick ändå riktigt bra, vikingen i mig tog över efter bara ett dygn.

Det blev en fin helg i Stockholm, vi hyrde in oss i ett av Scandics familjerum på sjunde våningen med hörnläge och utsikt över hustaken. Vi åt trerätters på en mysig restaurang och firade Lillebrors födelsedag. Musikalen Sugar på Oscars var tyvärr värdelös men vi höll oss mot alla odds vakna till slutet. Frukosten dagen efter var ljuvlig. Jag tog sedan vägen om föräldrahemmet och fortsatte morgonen efter mot Göteborg, långt innan solen gått upp.

Veckan har gått fort, Arbetsförmedlingen har tagit upp en del av min tid med obligatoriska möten fyra av fem dagar. Nästa steg är nu att i slutet av månaden göra en avrapportering på mitt jobbsökande. När jag inte ägnar mig åt att skriva ansökningar så försöker jag få min lägenhet återställd, allt ligger nedpackat i flyttkartonger. Jag måste även på nytt lära mig att gå på is, den ligger tjock över mina kvartersgator och om den inte smälter undan mer måste jag nog skaffa mig broddar.

Väderkillen varnade för stormstyrkor och visst har det blåst idag. När jag stack ut näsan imorse var det fortfarande lugnt men efter dagens filmfestivalsvisning på Bergakungen hade det friskat i. Jag hamnade till slut på Espresso House på Vasagatan och fick äntligen återse familjen Lidqvist, mina favoriter. Lill-Vispen har förstås växt till sig och fått en liten blond kalufs, han kastade leksaker omkring sig och var utan tvekan den sötaste cafégästen.

De senaste veckornas hotellfrukostar har fått mig oväntat sugen på äggröra och bacon, jag har aldrig tidigare lagat något av det men ikväll kunde jag inte motstå längre. Vandrade iväg till affären och skaffade bacon och potatismjöl. det förstnämnda stektes sedan intill oigenkännlighet; knaprigt är bara förnamnet. Mer pinnstelt. Potatismjölet användes till äppelkrämen som bubblar på spisen. Den har en ohemul mängd kanel i sig och är det närmaste lycka jag kommer just nu.

På spårvagnen som rullade mot Göta Älvsbron stod ett gäng urGöteborgare och diskuterade läget i Egypten, någon var nöjd med att ha hunnit med en semester där när nu läget är som det är. Kompisen höll med: "Ja, det där hajtjôtet".

Det är änna gôtt å va hemma igen.