Alma Farang

Lämnade Collaroy på årets näst sista dag, färden in mot Sydney gick genom små samhällen och stränder med fina namn (Dee Why och Curl Curl) och de med lite mer tveksamma (Spit Junction). Såg en slaktarbutik susa förbi också; Let´s meat.

Nu är det slut på ett bussåkande jag ledsnade på redan för några veckor sedan, har införskaffat multipass och tänker enbart förflytta mig med luftkonditionerade tåg från och med nu. Möjligen någon färja också, det ingår i biljetten.

Min sista viloplats (!) på australiensisk mark är i Stanmore som tillhör Inner West, det tar mig tio minuter att med tåg komma in till centrala delarna. Det är ett avslappnat hostel med en hostelägare som tar sig tid att prata med alla och vill att stället ska kännas som ett andra hem. Det är även ett sävligt och tyst område, sånär som på alla jumbojetplan som dagtid passerar över det på låg höjd på väg in mot flygplatsen.

Vi har haft tre dagar med tokvarmt väder här i Sydney, inte en molntuss och en sol som nästan bränner hål i asfalten. Årets första dag har därför tillbringats på fina och surftyngda Manly Beach, tjugo minuters färjeresa bort.

Igår nyårsafton kändes solen särskilt skonlös, jag förflyttade mig från skugga till skugga inne i Sydney och hamnade till sist i en park, som så ofta. Mötte upp med rumskompisen Olivia för nyårsmiddag; det blev sushi från ett sådant där rullband där man sätter sig med pinnarna i högsta hugg och plockar till sig en av tallrikarna som sakta tuffar förbi. När vi skulle gå fnissade jag lite åt de friterade krabb-bollarna med en krabbklo i som de döpt till Crab Craw (hörde Jong Ils "Herrooo!" inuti huvudet). De trodde jag var sugen så vi fick smakprover, tack för det okände japan.

Trafiken på huvudstråket George Street stängdes av fram emot kvällningen och det var en märklig känsla att gå på ljumma bilgator som helt befolkades av människor. När ett par fyrverkerier tidigt fyrades av från en skyskrapa så letade sig en tunn rök ned mot oss vandrare och med blinkande lampor i horisonten kunde man lätt missta Sydney för invaderat av zombies som i någon av de där katastroffilmerna när hela världen stannar upp och slutar fungera innan någon farlig smitta får alla att känna blodtörst.

Från Botanical Gardens har man bästa vyn över hamninloppet, Operahuset och Harbour Bridge, det vet folk och är på plats redan på morgonen. Vi valde bort köande i skållande sol och begav oss till Circular Quay på kvällen istället, mitt emot Operahuset och med bron bakom färjeterminalen. Två timmar innan tolvslaget tog vi plats på ännu solvarm asfalt och fick bra platser. Och det är naturligtvis ett imponerande fyrverkeri - explosioner på fyra håll samtidigt så man visste knappt vart man skulle titta. När själva raketfinalen klingat ut så vände hela massan som en enda kropp och började röra sig tillbaka igen, det var inte annat att göra än att hänga på. All cred åt poliserna som höll ordning på folkmassan och till folkmassan själv också för den delen, jag såg inga slagsmål trots bitvis grav fylla, folk var artiga och rörde sig lugnt framåt. Enda gruset i maskineriet var att gatuförsäljarna försåg de allra drucknaste med vuvuzelaliknande trumpeter, gudars skymning vilket brölande.

När vi kommit up en bit från vattnet började folk få skavsår och stannade upp eller så hittade de en öppen krog eller ett hamburgerhak eller något annat som fick dem att byta riktning för det tunnades ur i leden. Stationerna närmast hamnen var avstängda så vi zombievandrade genom hela Sydney upp till Centralstationen där det förstås också var kaos. Firarna myllrade över alla perronger samtidigt och hotade att sluka tågstationen som därför stängdes av med avspärrningar med jämna mellanrum för att tågen skulle få en chans att transportera bort folk. Efter lite köande och lite rälsnötande var vi hemma i Stanmore igen, allt som allt tog det bara två timmar vilket var över förväntan. Av fyra miljoner bofasta Sydneybor och lika många turister ovanpå det så lyckades vi ändå träffa på rumskompisen Victor på perrongen, oväntat.

Idag nyårsdagen vilar på somliga platser en doft av dynga, för det poliserna lämnade efter sig inatt var bajs på gatorna. Hästpoliserna alltså. Polishästarna.