Alma Farang

En frukostglass i The Rocks och därefter helgmarknaden i samma kvarter. Hett hett hett. Kylde ned mig inne på Museum of Contemporary Art men var inte särskilt imponerad. På fullaste allvar: en skärbräda med en halv limpa på och bredvid den en pälsmössa med inbyggd motor så att den såg ut att andas. Skyltar talar om att konstverk och installationer som pälsbrödet är köpta tack vare finansiering av den och den privatpersonen eller föreningen. Jag har ingenting emot sådant här, faktum är att jag uppmuntrar skapande konst, men så fort någon bestämmer att den där pälshögen är värd att köpa och ställa ut på ett sätt som alla andras pälshögar inte är, då blir jag sur och lite avundsjuk och tycker att det är en hjärndöd del av kultursamhället och bortkastade pengar. En annan installation hette Goat Odyssey, där hade konstnären byggt upp ett litet rum med valvformade dörrar och en stor fläkt, och så filmat två getter som stod där inne. Det är inte värst mycket action på en get. Ett tredje konstverk var som taget från pågående rivning av vår gamla skola: en bit vitmålad plywood, avbruten och med hjärtan inristade och en handfull kartnålar i skarpa färger indrivna i trät. Tadaa.

När jag ändå befann mig i rätt del av staden så tog jag trapporna upp på Harbour Bridge och vandrade fram och tillbaka över den medan det fortfarande var soligt. När molnen började hopa sig var det dags för färja bort till Watson Bay, där väntade Olivia som hört att det skulle finnas finfin fish & chips att få tag i just där. Det gjorde det. Vi tog sista färjan tillbaka till fastlandet just som regnet anföll och väl hemma i Stanmore drog åskan in. Nu sitter jag sedan några timmar högst upp i våningsängen med en kopp kaffe försiktigt balanserande bredvid mig och med datorn i knät.

Australiensaren som vi pratade med på färjan var säker på att jag var från Nordirland. Måste försöka få ordning på dialekten och bestämma mig för ett land, tror jag tar efter Olivias brittiska en smula.