Alma Farang

Vi delar stranden med snillen från Mjölby med omnejd:

Herr Östgöte:

- Titta, ett flygplan! Du, vad är klockan?

Fru Östgöte:

- Halv två.

*tystnad*

Herr Östgöte:

- Ja då var det väl halv två-planet då.

..................................................................................................................................................................................

Inte nog med att jag fick hit min mamma, i handen hade hon en ljusblå resväska och ur den väskan har hon trollat upp de mest underbara ting! Whiskey till exempel: varje morgon medicinerar vi oss med en liten slurk ur flaskan, det sägs vara en säker bot mot magbesvär och hittills har vi klarat oss fint så vi tror på makten i Jim Beam och company. Emellanåt kurerar vi oss på balkongen också, efter en dag på stranden. En hel packe tidningar hade hon också packat ned, Amelia och Filter, vilken lycka. Vidare fanns både snorkel och cykloper och till och med ett par simfötter. Som om det inte var nog ställdes en röd bag-in-box upp på sängbordet och bäst av allt: två akvarellblock, penslar och färger! Nästan som om hon kände mig bäst av alla.

Trettioen grader i luften, tjugosju i havet. Minst. Luftfuktighet som en svensk sommardag. När vi inte självmedicinerar eller ligger på solbäddar och lapar sol eller läser pocketböcker så simmar vi. Femtonhundra meter varje dag innanför en flytande inhängnad i havet; jämna sträckor med vågorna, udda mot. Sedan kan armarna vila i skuggan utan att man blir rastlös.

Promenader i strandkanten hör också till rutinerna, liksom att köpa frukt av en gammal kvinna med trekantshatt och sammanlagt sju flinka fingrar, fördelade på två händer, som enkelt skalar allt vi pekar på.

Kostcirkeln är enkel, förutsägbar och alldeles underbar. Frukostbuffén på hotellet tröttnar vi aldrig på och känner sug efter den lite då och då. Luncherna består av frukt köpt på stranden (pomelo, mango, ananas), yoghurtburkar köpta i affären vid vägkanten och ostbitar och bananer stulna från frukostbordet. Nästan varje kväll går vi bort till nattmarknaden där vi pekar på råvaror som genast grillas upp och serveras för blygsamma 30 kronor per person trots pekgirighet. Det är något mycket ovant och väldigt tilltalande med att äta krabbor som liggande på isbädd viftar på benen sekunden innan de blir middagsmat. Färskare än så blir det inte.

Till maten beställer vi öl för en struntsumma, när vi säger Saigon Red reagerar ingen men ett Saigon Green får dem ofta att fnissa så vi tror att det räknas som mansdricka. Vi kunde inte bry oss mindre.