Alma Farang

Jag har funderat. Det känns fel att fortsätta blogga med ett spretigt palmblad som bloggbild men jag vill heller inte byta ut den, bladet hör ihop med den här bloggen. Den skapades som en ren reseblogg och när resan tog slut fanns egentligen inte längre något att skriva. Alma Farang går därför i ide och jag väcker upp den avsomnade Alma Drake igen, fast på ny plats. Till er som följt Farang; tack för all uppmuntran och god jaktlycka i att finna något nytt äventyr att följa. För er som följde den gamla Alma Drake slås från och med nu portarna för en ny blogg upp, helt i den gamla stilen. Här: http://almadrakeskriver.blogg.se/.

Den kommer kanske att lösenordsskyddas, jag diskuterar som bäst saken med apan i lianen, men än så länge ligger den på öppet hav. Den har inget av den här bloggens äventyr utan är till för att vänner och familj ska kunna kika in i västkustlivet samt framför allt för att jag själv senare ska komma ihåg vad jag gjorde av alla dagar och veta vad som försiggick inuti huvudet.

Det sista som skrivs i Farangbloggen blir ett av mina många favoritcitat, av Mary Manin Morrisey:

Don´t wait for something big to occur. Start where you are, with what you have, and that will always lead you into something greater.

Skånevindarna tog vägen över västkusten tror jag för måndagens kväll och natt var extremt blåsiga och regniga. Jag tog mig in till stan men förlorade mitt paraply till stormen. Det lilla livet tog slut vid Kungsportsplatsens spårvagnshållplats, läge B. Ett nytt köptes på Stadium.

Tanken var att ta en fika men när Magnus väl kom loss från jobbet började de flesta caféer att ställa upp stolarna och klappa igen för dagen. Istället blev jag bjuden på indisk mat i Johanneberg, på en liten kvarterssylta med kul meny; rätterna beskrevs med ord som "Lamm med tjock sås". Vi var de enda gästerna, men det var oväntat gott.

Även idag har det blivit mat på lokal, mötte upp med ett gäng gamla kollegor på Etc grande och bordet åt risotto och pastarätter och pratade ikapp under en dryg timme, jag har saknat de där luncherna med det där folket.

På SVT Play ligger fram till 15:e februari "Dear Zachary" uppe för allmänheten att se, den visades på TV sent igår kväll och jag gick genast in på hemsidan och såg den en gång till. Dokumentären berör verkligen, den har funnits med mig i tanken hela dagen och jag föreslår alla jag möter att se den (fast jag glömde visst det där lunchsällskapet). Det är en så fantastiskt fin och sorglig historia om kärlek och saknad och en lika hemsk skildring av grym verklighet och ett rättssystem som inte alltid fungerar. Den har ett ofattbart slut och trots att man gråter ögonen ur sig så känner man samtidigt beundran över vad människor trots allt överlever. Helt enkelt: se den.

Det snöar! Stora fina lappvantar landar på den blöta gräsmattan, jag ska genast ut och smaka på flingorna. Grannarna ser av någon anledning inte lika nöjda ut. Snöflingemellanmålet är dagens 36:e undanmanöver för att slippa söka jobb, nummer 37 blir att städa badrummet och nummer 38 en fika med Magnus inne i stan. Jag hoppas hitta lite ny inspiration och lust lagom tills det slår om till tisdag.

Lite trött i örat efter att ha ringt till halva Sverige men det är ju så många som jag saknat senaste halvåret. Andra halvan av Sverige tar jag imorgon.

Jag såg en blek vintersol som sänkte sig över taken här på Hisingen och har nu placerat mig i soffan med pälstofflor på fötterna och bergakungsfilten över axlarna. Att byta ned sig 30 grader gick ändå riktigt bra, vikingen i mig tog över efter bara ett dygn.

Det blev en fin helg i Stockholm, vi hyrde in oss i ett av Scandics familjerum på sjunde våningen med hörnläge och utsikt över hustaken. Vi åt trerätters på en mysig restaurang och firade Lillebrors födelsedag. Musikalen Sugar på Oscars var tyvärr värdelös men vi höll oss mot alla odds vakna till slutet. Frukosten dagen efter var ljuvlig. Jag tog sedan vägen om föräldrahemmet och fortsatte morgonen efter mot Göteborg, långt innan solen gått upp.

Veckan har gått fort, Arbetsförmedlingen har tagit upp en del av min tid med obligatoriska möten fyra av fem dagar. Nästa steg är nu att i slutet av månaden göra en avrapportering på mitt jobbsökande. När jag inte ägnar mig åt att skriva ansökningar så försöker jag få min lägenhet återställd, allt ligger nedpackat i flyttkartonger. Jag måste även på nytt lära mig att gå på is, den ligger tjock över mina kvartersgator och om den inte smälter undan mer måste jag nog skaffa mig broddar.

Väderkillen varnade för stormstyrkor och visst har det blåst idag. När jag stack ut näsan imorse var det fortfarande lugnt men efter dagens filmfestivalsvisning på Bergakungen hade det friskat i. Jag hamnade till slut på Espresso House på Vasagatan och fick äntligen återse familjen Lidqvist, mina favoriter. Lill-Vispen har förstås växt till sig och fått en liten blond kalufs, han kastade leksaker omkring sig och var utan tvekan den sötaste cafégästen.

De senaste veckornas hotellfrukostar har fått mig oväntat sugen på äggröra och bacon, jag har aldrig tidigare lagat något av det men ikväll kunde jag inte motstå längre. Vandrade iväg till affären och skaffade bacon och potatismjöl. det förstnämnda stektes sedan intill oigenkännlighet; knaprigt är bara förnamnet. Mer pinnstelt. Potatismjölet användes till äppelkrämen som bubblar på spisen. Den har en ohemul mängd kanel i sig och är det närmaste lycka jag kommer just nu.

På spårvagnen som rullade mot Göta Älvsbron stod ett gäng urGöteborgare och diskuterade läget i Egypten, någon var nöjd med att ha hunnit med en semester där när nu läget är som det är. Kompisen höll med: "Ja, det där hajtjôtet".

Det är änna gôtt å va hemma igen.

Vi fick trekantshattar när vi checkade ut från Phu Quoc för några dagar sedan!

I badrummet sitter just nu en liten hudfärgad ödla på golvet och ser skrämd ut. Duschen får vänta, jag vill inte störa den.

Det blev frukost redan halv sju imorse och sedan vinkade jag av mamma som nu sitter på flyget hem. Våra semesterveckor har varit över förväntan, rena paradiset. Själv har jag nu ett par dagar kvar här i Saigon, jag går runt och suger i mig av kulturen och avgaserna en sista gång och har en varm känsla i bröstet som säger mig att jag är på väg hem.

Staden förbereder sig som bäst för storskaligt firande av det kinesiska nyåret och parken vid mitt guesthouse svämmar över av mandarinträd och bonzaiträd i krukor, det verkar vara någon typ av odlarutställning med möjlig prisutdelning, det är svårt att få engelska ord ur de som går runt och vattnar. Allt är inbundet i plast och papper i väntan på invigningen, träd och buskar knoppar sig och det är säkert klurigt som sjutton att få allt att slå ut i lagom tid. Vakter patrullerar omkring i parken och odlarna själva sover i hängmattor nära sina sköra växter. Ett pyjamasparty för trädgårdsintresserade. Det är även ett äventyr att se hur de forslar dit allt och flyttar runt det, jättekrukorna kommer oftast med motorcykel och de större träden flyttas från lastbilsflak av fyra svettiga vietnameser som nätt och jämt håller de uppräta. Den stora Tao Dan-parken längre bort var igår avstängd för besökare, jag har dechiffrerat ut fredagens datum på de obegripliga skyltarna och hoppas att den då ska öppna för allmänheten. I så fall hinner jag få mig en titt på skapelserna där inne innan jag flyger hem.

Någonstans i mitt inre börjar en tanke på snö att forma sig. Det där vita luddiga kaoset som jag läst om på nätets löpsedlar men som bara känts exotiskt och fjärran är det snart dags att själv tampas med.

Vi delar stranden med snillen från Mjölby med omnejd:

Herr Östgöte:

- Titta, ett flygplan! Du, vad är klockan?

Fru Östgöte:

- Halv två.

*tystnad*

Herr Östgöte:

- Ja då var det väl halv två-planet då.

..................................................................................................................................................................................

Inte nog med att jag fick hit min mamma, i handen hade hon en ljusblå resväska och ur den väskan har hon trollat upp de mest underbara ting! Whiskey till exempel: varje morgon medicinerar vi oss med en liten slurk ur flaskan, det sägs vara en säker bot mot magbesvär och hittills har vi klarat oss fint så vi tror på makten i Jim Beam och company. Emellanåt kurerar vi oss på balkongen också, efter en dag på stranden. En hel packe tidningar hade hon också packat ned, Amelia och Filter, vilken lycka. Vidare fanns både snorkel och cykloper och till och med ett par simfötter. Som om det inte var nog ställdes en röd bag-in-box upp på sängbordet och bäst av allt: två akvarellblock, penslar och färger! Nästan som om hon kände mig bäst av alla.

Trettioen grader i luften, tjugosju i havet. Minst. Luftfuktighet som en svensk sommardag. När vi inte självmedicinerar eller ligger på solbäddar och lapar sol eller läser pocketböcker så simmar vi. Femtonhundra meter varje dag innanför en flytande inhängnad i havet; jämna sträckor med vågorna, udda mot. Sedan kan armarna vila i skuggan utan att man blir rastlös.

Promenader i strandkanten hör också till rutinerna, liksom att köpa frukt av en gammal kvinna med trekantshatt och sammanlagt sju flinka fingrar, fördelade på två händer, som enkelt skalar allt vi pekar på.

Kostcirkeln är enkel, förutsägbar och alldeles underbar. Frukostbuffén på hotellet tröttnar vi aldrig på och känner sug efter den lite då och då. Luncherna består av frukt köpt på stranden (pomelo, mango, ananas), yoghurtburkar köpta i affären vid vägkanten och ostbitar och bananer stulna från frukostbordet. Nästan varje kväll går vi bort till nattmarknaden där vi pekar på råvaror som genast grillas upp och serveras för blygsamma 30 kronor per person trots pekgirighet. Det är något mycket ovant och väldigt tilltalande med att äta krabbor som liggande på isbädd viftar på benen sekunden innan de blir middagsmat. Färskare än så blir det inte.

Till maten beställer vi öl för en struntsumma, när vi säger Saigon Red reagerar ingen men ett Saigon Green får dem ofta att fnissa så vi tror att det räknas som mansdricka. Vi kunde inte bry oss mindre.

Hej alla djupfrysta nordbor! Vi har det fint här vid Sydkinesiska Havets rand, det har ni förstått. Läser era kommentarer och skickar en varm tanke till var och en av er, att några rader lyser upp den redan soliga stranden har ni också förstått.

Paradisets störande moment är få. Det ena är att vi delar stranden med sandflugor, som fattat tycke för mina ben och fötter. Totalt åttiosex stycken bett (!) med förkärlek till det högra benet (ett femtiotal där). Jag agerar alltså både flugpapper och buffé till förmån för mammas fötter, som befunnit sig på precis samma platser som mina men som inte har ett enda sandflugebett. Bara några myggbett, och det är som en smekning i jämförelse. Det mest spännande tips vi hittat på nätet för att undvika betten är att tanka sig full av B-vitamin innan en resa, det sägs göra att insekterna tappar intresset för blodet både i djur och människor. Jag går på bläckfiskdiet här men det är kanske lite sent påtänkt.

Det andra är att restaurangen varje kväll lägger på en skiva där varannan låt är den spanska versionen av ABBAs Happy New Year. Det sammanfattar livets plågor just nu. Förmodligen kan man ha det sämre.

Har just lärt mig att Vietnamregimen blockerat vissa internetsidor, däribland Facebook som jag muttrat över att jag inte kommer åt. Det vet man ju hur läskigt det kan vara med sidor där folk fritt får uttrycka sina åsikter. Jag får snällt vänta till svensk mark, och väntan gör mig gott.

Det här med mango från gatan har blivit en favorit, den senaste köptes av en gammal tant med tolk. Vi fick två frukter i en påse och bad henne skala dem, den första höll hon i plastpåsen och vidrörde bara med kniven men hygientänket räckte bara till en mango. Nästa knep hon fast mellan två sotsvarta fingrar.

Varje morgon kryssar jag mellan motorcyklarna bort till mammas hotell och äter frukost där. Vi ger oss sedan ut bland shoppingstråk och gaturestauranger och ser att något är på gång - Lunar New Years enligt skyltarna. Parker piffas och pimpas och det byggs drakar att klä med löv. Gatstenarna målas vita med hjälp av sopborstar så det är ingen vidare precisionsmålning, färgstänk överallt. Hotellreceptionen pekar i bordskalendern; det nya månåret inträffar mellan januari och februari och i år smäller det den 2:a februari, alldeles efter att vi rest hem.

Det finns ett Notre Dame här, likt det i Paris, och ett fint postkontor granne med det. Det äts god lunch på en restaurang nära finhotellet, så god att vi går tillbaka nästa dag. Innan maten bärs in har vi hunnit igenom varsin syrlig Cosmopolitan - det är semester det, att unna sig en läskande drink när andan faller på! Åtminstone är det vår definition. Skriver vykort under lunchen och tycker att vi är långt borta.

War Remnants Museum. Fruktansvärda bilder på effekterna av avlövningsmedlet Agent Orange; bomber, stridsvagnar och helikoptrar utställda utanför muséet för tusisterna att fingra på.

Vi har gottat oss i hotellets morgonkaffe men misslyckats med att beställa samma sak på café. Vi har vridit och vänt på ätpinnar. Vi har ätit mexikansk mat på ett vietnamesiskt ställe och druckit öl ur frostade glas med en vespa hängandepå väggen, insvept i grön neon.

Sista dagen åker vi på utflykt till Cu Chi-tunnlarna 6 mil utanför staden. Det tar lite tid, vi sitter fast i trafiken en stund och stannar även vid en verkstad där handikappade åstadkommer fantastisk äggskalskonst som vi förstås förväntas köpa. Luftkonditioneringen fungerar åtminstone halvvägs in i resan. Själva området är sevärt även om man som vi inte vågar sig ned i de trånga tunnlarna, man får systemet förklarat för sig med film och guide och det är en fascinerande värld där under marken. Vill man får man prova på skjutbanan, mamma räckte upp handen men det var visst ett misstag även om jag gärna hade förevigat henne med ett gevär i handen.

Vår guide är en gråhårig exmilitär som sårades i Tet-offensiven och nu ägnar sin tid åt att på obegriplig engelska guida grupper i Cu Chi. För att hålla ihop oss hojtar han hela tiden "Oy! My group! My group!" och går mellan tunnelöppningarna med snabba steg.

Nästa dag flög vi till ön Phu Quoc i söder, strax öster om Kambodja. Femtio minuter tog det, propellerplanet hann knappt plana ut innan det var dags att förbereda för landning. Här lever vi paradisliv och mitt intresse kretsar mest kring grillade räkor, bläckfiskgrytor och att simma i havet. Jag är inte lika intresserade av bloggen men det är nog skönt om den får vila lite.

Resan närmar sig sitt slut. Tittar man på sammanfattningen av 2010 som jag skrev för några dagar sedan ser man också tydligt att den inte tar så mycket plats, sluttampen på året bara, men den har känts viktig.

Jag har haft turen att ha delar av familjen med på äventyret. I New York mötte Lillebror upp och det blev tio fina dagar på Manhattan. Nu är det mammas tur, hon packar just nu väskan i vinterkalla Sverige och sluter snart upp med mig här i Ho Chi Minh City. Först gör vi staden i några dagar, sedan flyger vi ned till ön Phu Quoc för strandliv i tio dagar. Därefter har jag bara ett par dagar på egen hand här innan jag flyger hem till Sverige igen. Just nu känns tiden här mest som en väntan på att mamma ska komma ned, dagarna till hemfärd räknas ned. Tanken på att luffa runt i närliggande länder är sedan länge lagd på hyllan, det blir inte tid till det och jag känner heller inget sug efter det. Kanske blir det nästa resa, att upptäcka Laos och ta mig tillbaka till Siem Reap i Kambodja. Tills dess är jag fullt nöjd med att lapa drinkar på en strand tillsammans med den finaste mamman av dem alla. Min.