Tisdag den 30 november 2010
Port O´Call hostel, på Port Street, i Port Douglas. Det gäller att hålla sig till temat när man hittat ett.
Hann njuta av Four Mile Beach medan det fortfarande var soligt, fick ideligen skjuta upp solglasögonen pga svettig näsa, temperaturen låg på runt 30 grader med hög luftfuktighet. Vattnet var både kristallklart och ljummet, mina två favorittillstånd. Lite senare rullade åskvädret in men då hade jag hunnit tillbaka till hostelet, regnet hamrade mot plåttaket i uppehållsrummet och trädgrodorna fick fnatt, överallt hördes kväkanden.
Nattetid har man här tillgång till luftkonditionering vilket är enormt skönt när man klibbat runt en hel dag och kippat efter andan.
Har idag varit på heldagsutflykt med båtbolaget Aristocat, har egentligen inte råd med sådant här men mina idéer på gratisaktiviteter tar slut och man får ändå passa på medan man är här, kanske har jag aldrig mer ett barriärrev runt knuten. Tre stopp för snorkling i Agincourt Reefs, del av de yttre reven (till skillnad från de inre som man tydligen vill komma ifrån). En inte så smickrande men heltäckande lycra suit för att skydda mot maneter, snorkel, mask och fenor på och så hopp i vattnet.
Stora Barriärrevet är verkligen en fantastisk plats att snorkla på! Färgglada koraller överallt och ett rikt djurliv som inte brydde sig nämnvärt om de simmande grodmännen, ett tag var jag en del av ett jättestim med små blå fiskar och man kunde krypa riktigt nära de buttra papegojfiskarna. Jag vet inte namnet på hälften av det jag sett, men där fanns allt från pyttesmå silvriga till meterlånga storfiskar. Och jag såg en haj, vithaj! Eller en vitfenad haj, det är inte så noga med den där fenan när man berättar om det efteråt.
Med på båten fanns även folk som dök på samma platser där vi andra snorklade och eftersom vattnet är så klart kunde man se dem finurla omkring därnere på botten och leta efter sevärdheter. Om man positionerade sig själv rakt över en grupp dykare så fick man vältra sig i de svala luftbubblor som strömmade upp från deras syrgasmasker.
Upptäckte även att om jag slöt armarna tätt intill kroppen och paddlade sakta med simfötterna samtidigt som jag befann mig nära en medsnorklare så hördes ledmotivet till Hajen inuti huvudet.
Regnperioden pågår som bäst så besättningen var glatt överraskade över det stilla vattnet och solen. Fick väja för lekande delfiner på vägen ut och fick både lunchbuffé och fikapauser så jag är mycket nöjd med dagen! Tre timmars snorkling blev det totalt, man hinner se mycket korall under den tiden.
Däcket är bytt mot golv men det gungar fortfarande stilla.
Söndag den 28 november 2010
Idag stod jag bland konservburkarna inne på mataffären Coles och försökte hitta den billigaste tonfisken. Fick syn på en hylla längre bort med stora burkar för bara $1.89 och det var först när jag lagt handen på en som jag insåg att det var kattmat. Riktigt så lågt har jag inte sjunkit än.
Imorgon bär det av till Port Douglas som ligger norr om Cairns, helt fel väderstreck alltså men det går en smidig buss här ifrån mitt hostel både dit och tillbaka utan kostnad så jag ska därför nosa lite på Douglas och fundera på om jag ska ta mig ut till Stora Barriärrevet för snorkling eller inte.
Har även skaffat ett busspass med Greyhound som ska ta mig nedför kusten med start i nästa vecka. Bara drygt två månaders resande kvar, hur är det möjligt? Jag tycker att jag nyss gick ombord på septemberplanet från Arlanda och samtidigt känns det som så länge sedan, konstig kontrast men så är det. Samma fenomen som låter dig resa bort över en helg och komma hem med en känsla av att ha varit på vift mycket längre än så. Man lever så mycket mer intensivt när man reser, varje minut av varje dag är på en ny plats med nya intryck. Ständigt nya människor att umgås med, en ny säng i ett nytt rum med nya rumskamrater. Nya länder, nya städer. Nya mynt, nytt hostel, nytt klimat. Allt skiftar ständigt i en värld där tre nätter på samma adress får en att känna sig bofast. Det skiljer sig från hur det vanliga vardagslivet känns men så vill man heller inte leva sitt ekorrhjulsliv hemmavid, om man intensivt och fullt ut upplevde varje stund av det vardagsgråa så skulle man bli tokig.
Lördag den 27 november 2010
Jag delar rummet med japanska tjejer, de fnittrar ofta och är mycket artiga. "Naa-da-vii." Night diving. Jaså jaha.
Klibbigt värre, men nere vid vattnet finns en pool öppen för allmänheten, just där shoppinggatorna slutar och havet börjar. The Lagoon. Där bor jag.
Det har fötts fyra små flickor inom loppet av en månad efter det att jag lämnade landet. Lilla fröken Wänström är senast i raden och nu längtar jag efter bebisgos med dem allihop.
Fredag den 26 november 2010
Det är liv i bloggen även när jag inte är här, värmer att se! Jag läser tacksamt alla kommentarer som ni skriver men har ibland svårt att svara, min egen kommentarsfunktion slänger ideligen verifieringskoder efter mig utan att acceptera förslagen jag ger och den vill helst inte ha mig där verkar det som. Ska bara posta detta inlägg och sedan se om vi kan ta oss en dust igen.
U2 har under sin 360-tour nu kommit till Auckland, samma konsert jag såg i Göteborg i somras gavs torsdag och fredag kväll. Från Daves balkong hördes hela spelningen från stadion en liten bit bort och det ryktades vara helt fullbokat på samtliga hostels just dessa två nätter. Desto större anledning att byta hostel mot ostädad ungkarlslägenhet med heltäckningsmatta.
Att sova på flygplatser hör luffandet till och natten till fredag blev det tillfälle att bekanta sig med Auckland International. Mitt flyg skulle gå 06:55 idag på morgonen, vilket betydde att jag ville vara på flygplatsen halv fem. Flygbussar går visserligen men bara inifrån centrum och nu befann jag mig i Ellerslie, mellan city och östra Auckland. Bussarna är enligt kiwisarna själva rätt opålitliga så att ta en buss in till huvudgatan Queen Street och där byta till flygbuss skulle kunna bli ett oönskat äventyr och jag skulle antagligen heller inte hinna efter en titt i tidtabellen. En shuttle eller taxi till överpris kändes inte heller kul, och Dave skulle jobba nästa dag så jag ville inte tvinga upp honom mitt i natten. Däremot körde han mig gärna medan han fortfarande var vaken, så efter hämtpizza och Inglorious Basterds blev jag avsläppt vid terminalen just som spöktimmen slog.
Pizzerian hade förresten namnet "Hell" och arbetade hårt för att profilera sig, allt på menyn hade namn som Mayhem och Purgatory, och förstås de sju dödssynderna; Pride, Wrath, Envy och så vidare. Telefonnumret var givetvis 0800-666 111. Pizzorna lades i specialdesignade kartonger där de lite större innehöll en utstansad kista som man kunde vika till för att förvara sin överblivna mat i. Instruktionerna: Leave your remains in here. http://hellpizza.co.nz/ för den nyfikne.
Flygplatsen. Jag hittade en stol i den ödsliga terminalen och ägnade de fyra timmarna fram tills incheckningsdisken öppnade med att luta mig tillbaka mot ryggsäcken, ge upp slumrandet och istället titta på film - datorn är den absolut bästa reskompis man kan ha sådana stunder.
Fann en våg och vägde mitt bagage: på hektot 20 kg tungt. Det får gärna lätta lite så innan jag lämnar Australien ska jag skicka hem böcker och lite annat med posten hade jag tänkt.
Hade vissa problem att checka in, den svenska bokstaven ö ställde för första gången till problem i datorsystemen (tack vare svenskt tangentbord slipper ni svårlästa ord här). När det väl var ordnat dök det upp en varningsflagg i systemet så min incheckningstant fick springa iväg igen, men till sist var jag sent om sider incheckad och klar. En lugn och fin flygresa ovanför molnen och så ytterligare en timmes säkerhetskontroller när vi anlände Cairns. Blev naturligtvis utplockad av en stickprovskontrollant som förhörde sig om platser jag varit på och om mina planer för Australien samtidigt som hon granskade mitt inreseformulär där jag försäkrade att jag inte hade fört in något olagligt över tullgränsen. Jag slapp dock packa upp mina väskor och de överlevde även bagageröntgen utan anmärkningar.
Så kan jag till mitt visitkort nu även lägga titeln framgångsrik smugglare, för i min väska fanns en handfull små plastcylindrar med sand som jag var skyldigt medveten om men hoppades att jag skulle slippa förklara. De har nyligen höjt böterna för införsel av otillåtna varor och material, ett stackars par fick visst betala 400 AUS-dollar (ca 2 700 kr) för en ynka banan som de glömt att de hade i väskan. Allt gjort av naturmaterial och trä ska till exempel deklareras för och man får inte ha med sig varken mat eller växter eller annat biologiskt material in i landet. Bara sig själv. Vad jag ska använda mina sandprover till är lite oklart, där finns sandkorn från San Francisco, från Fiji och från Nya Zeelands svarta lavastränder. Tänkte först hälla dem i en smal flaska och bilda lager av olika stränder, men det börjar kännas lite tveksamt. Ska först se om jag får hem alla burkar, kanske det är ok att skicka dem med post ut ur landet. Sedan får vi se om jag limmar upp allt på canvas eller vad som sker.
Mitt första intryck av Australien är att det är varmt och extremt fuktigt men så har jag ju också landat mitt i den tropiska zonen här uppe i norra Queensland. Sedan lunch har regnet öst ned från en vit himmel och det verkar inte finnas någon ljusning. Besvikna resenärer fick se sina dagsutflykter inställda. Närmaste veckan spås ihållande regn och det är blomspruteblött i luften på ett sätt som får mina salta kex att krokna redan efter några minuter.
Efter en sömnlös natt känner jag mig som vanligt lite förvirrad och vilsen men det brukar ordna upp sig, eftersom jag flyger ut ifrån Sydney på andra sidan nyår så har jag ju riktningen klar för mig.
Nio sängar i rummet, tyska Will sover redan i en av dem trots att klockan bara är åtta här. Dagen fick tre extra timmar av att byta land. Innan hon somnade hann hon målande beskriva vägen till en ostronbar i Sydney, det var rätt snurrigt med bordet fullt av flaskkorkar och kontokort för att beskriva landmärken och hamnpirer. Att jag inte äter ostron kändes inte som rätt grej att säga just då.
Onsdag den 24 november 2010
Läser Aftonbladet och GöteborgsPosten på nätet och förundras över snöstormarna, får veta att trafiken på den norrgående E4:n utanför Linköping för tillfället står helt still. Det känns som att det sker strax utanför fönstret fastän det är så långt borta, som att vara insnöad och följa nyhetsrapporteringen i tryggt förvar.
Förkylningsmisären är total här, men någon snö syns i alla fall inte till. Dock tror jag att flygningen om några dagar kommer att bli tuff, huvudet är en enda stor vaddtuss och det brukar rimma illa med lufttrycksförändringar.
Försökte ge blodsockret en skjuts uppåt men kan konstatera att nya zeeländskt godis huvudsakligen tillverkas i två smaker: kokos och tvål. Färg och form har ingen betydelse, allt smakar antingen det ena eller det andra. Donerade påsen till en papperskorg.
Uppmuntringsstrategi #2: mitt-på-dagen-bio. Fullsatt salong på Harry Potter men jag kunde efteråt konstatera att jag har tröttnat på storyn. Längst bak satt dessutom en klotrund herre och sov högt snarkande under hela filmen, trots att de som satt närmast ideligen körde armbågar i sidan på honom. Två och en halv timme senare var jag lika segt ointresserad av verkligheten som innan.
Uppmuntringsstrategi #3 har jag inte hittat än men jag funderar på att lämna min fåtölj här i Metrokomplexet och återvända till hostelet. Läsa ut boken jag inte vill släpa med mig, röra ihop en kaffe av det sista kaffepulvret, hittade någon backpacker att prata med. Checkade ut imorse för att senare ikväll kunna släpa mitt hostande jag hem till Dave för ett par nätter på hans soffa. En ynka torsdag kvar i landet, fredag morgon bär de av till Australien. På återhörande från känguruns hemmakvarter.
Tisdag den 23 november 2010
Igår kväll satt jag uppkrupen i en soffa med en bok och en mugg kaffe, mörkret höll sig utanför fönstret och jag tittade då och då till torktumlaren som snurrade och värmde min tvätt. Inte mycket bekymrade mig i den stunden. Tänk om man kunde hålla kvar denna känsla av att vara tillfreds även när man tvättar i vardagen, det har en tendens att bli både stressigt och tråkigt men på luffen sätter kläder som doftar nytvättat guldkant på vardagen.
Om tre dagar flyger jag till Australien - jag är verkligen inte där i tanken än. Jag kan bara koncentrera mig på ett land i taget och nu går jag helt på kiwitid. Inte förrän jag sätter fötterna på marken i det nya landet är jag där och planeringen kan ta vid. Jag är förstås på samma fredagsplan som Tyresö, hon känns rätt pantad, hoppas att vi kan undvika varandra.
Förkylningen från Christchurch hänger med än och det tillsammans med att det regnar gör detta till en perfekt dag för att gå i timtal på Borders och plocka på sig en trave böcker innan man sätter sig i en av de svarta skinnfåtöljerna och bläddrar igenom alla. Sedan kan man blogga lite, överväga att ta en Caramel Macchiato idag också, svara på några mail, klottra lite förstrött i skissboken och skriva ett följebrev som inte har någon försändelse att följa med. Än.
Måndag den 22 november 2010
Hade inte väntat mig alla hejarop som kommit i form av bloggkommentarer och mail, det verkar som om det finns gott om soffor och vänner att fånga upp mig när vardagen attackerar, man blir varm i hjärtat av sådant!
Det har varit tyst i några dagar nu. Från Kaikoura tog jag i fredags morse bussen till Picton tre timmar bort, bytte till färja och korsade sundet tillbaka till Nordön under ytterligare tre timmar. Tog först färjeshuttle in till Wellington och bytte sedan till ännu en buss, efter några snurriga minuter fick jag en hållplats att meddela chauffören och jag klev av utanför en surfingbar i Lyall Bay där Hayley väntade.
Ni minns Hayley och Rene gissar jag, vänners vänner som bor i Wellington och som jag mötte över en fika för några veckor sedan. De har varit vänliga nog att låta mig bo hos dem på Southerland Crescent i Melrose och det har varit mysiga dagar. Många koppar te och ännu fler fullkornskex med pestoröror sittande på golvet vid det låga vardagsrumsbordet. Punakaiki Rocks-brunch på Kapai; kumara, spenat, svamp, ägg, aioli. Enkelt men löjligt gott. Funderingar kring utlandsflyttar, mer för paret Andersen än för fröken Farang. Lyckades fånga familjen Sandholdt på Skype och fick se lilla Ida gäspa. Film på biograf med en latte i handen (The Social Network). Vi loggade genast in på Facebook när vi kom hem, men det var inte utan att vi kände oss lite smutsiga. Högst osympatiska människor i den filmen. Cocktailkväll som blev en cocktailnatt med Hayleys vänner: två Angies, en Libby. Vi startade på Havanna, gick pga 40-årsfest vidare till Mishmosh, drack bubbel, avslutade på The Library som kan vara världens mysigaste bar inredd som ett bibliotek. Nattamat på Hamburgerfuel, nattbuss hem. Skulle ha haft en halvtimmes regnpromenad framför oss men blev avsläppta vid huset eftersom vi var de enda ombord på bussen.
Fyra timmars sömn, därefter elva timmars bussresa upp till Auckland igår söndag. Nya Zeeland bebos av runt 40 miljoner får och 4 miljoner potentiella fåraherdar. Jag såg merparten av fåren under gårdagen.
Har använt mina sista hostelvouchers och fått ett rum med fyra bäddar på YHA Turner Street här i Auckland. Den första jag möter är Jessika från Tyresö, hon pratar släpigt och tycker det är ""coolish!" att jag också är svenska och jag hör mig själv prata en stapplande svenska med tydlig Stockholmsdialekt. Det känns märkligt och som om jag glömt hur man betonar rätt, senast jag hade svenskt sällskap var i september och det är ju ett halvt liv sedan. Undantaget är Hayleys underhållande svenskkunskaper som hon övat i helgen och som henne själv ovetande är en kul imitation av drottning Silvia, kanske för att Hayley även talar flytande tyska. Hon har lärt sig de viktiga meningarna först: "Jå tykke om påtaatiss", fast jag tror nog att Hayley slår drottningen ändå vad gäller uttalet.
Någon sitter just nu på stolsryggen mitt emot och tittar på mig med pepparkornsögon. Det är fullt av sparv här inne på Starbucks. Jag har sett det över hela landet, dörrar och takfönster står ofta öppna till caféerna och fåglarna lockas in av kaffedoft och mer troligt kaksmulor. Jag tror mig veta vad svenska Hälsovårdsmyndigheten skulle tycka om det.
Torsdag den 18 november 2010
Idag har jag funderat mycket på framtiden, den där som tar vid i februari. När jag kommer hem finns inte mycket kvar på kontona, resan har blivit dyrare än beräknat och då ska ni veta att jag ändå har en ängel till mamma som inte bara stöder en runtflaxande dotter i tanken och hjärtat utan även skickar bidrag och tar hand om räkningarna på hemmaplan medan jag är borta. När a-kassan väl kommer igång så kommer den att täcka precis det den är till för: hyra, viss rotation i kylskåpet samt övriga räkningar. När det är betalat kommer jag att ha några korvören kvar till nöjen, dit saker som "nytt schampo" kommer att räknas. Alltså kan jag inte vara arbetslös länge utan måste relativt snabbt hitta ett nytt jobb, något jag har för avsikt att göra också men man vet ju aldrig. Jag räknar kallt med en extremsnålande vår och ser faktiskt fram emot utmaningen. Tandläkaren är flyttad till mars, hon har en kindtand att lappa ihop men det får vänta tills dess. Det efterlängtade påhälsandet runt om i landet får spridas ut under tid. Och jag stannar i Göteborg ett tag till, flyttar kostar och det känns heller inte nödvändigt; jag längtar hem till mina saltfläckiga kuststadsfönster.
Jag är en list-tok som gärna sitter i soffan och klottrar ned allt jag behöver ha gjort under en morgondag på papper, och jag skulle redan nu vilja påbörja listan för första februariveckorna i Göteborg. Jag har tusen saker att ta tag i när jag kommer hem, allt från "köpa kaffebryggare" till "bygga upp ekonomin från grunden igen". Man anar redan nu att den där bryggaren kommer att få stryka på foten, men jag tror att det behövs kokkaffebubbel i mitt liv om det ska fungera i vår. Skulle alltså helst vilja styra upp livet redan nu men var sak har sin tid. Först har jag en resa att avsluta.
Dimman låg ända in på husväggen imorse och avslöjade inget om omvärlden, men när den väl lättat under förmiddagen blev det en strålande dag, som gjord för att klättra på klippor bort till en sälkoloni. Vägen dit gick genom häckande måsar, "stillsamt" är väl inte det ord jag i första hand skulle använda för att beskriva stämningen där, särskilt som en farbror klättrade runt bland bona med en håv i högsta hugg. Halvt bedövad av skriandet fann jag till sist bruna sälar uppsköljda på klippor. Hade därefter tänkt ta kullen upp till vandringsleden men höjdskräcken tog över halvvägs in i projektet. Den lilla vägen stupade brant uppåt och var gjord av människofötter som inte haft tålamod nog att vänta. Första biten kravlade jag mig upp för en snudd på helt lodrät vägg av gräs genom att greppa efter grästuvor, sedan planade det något men det var en smal stig med plats för endast en fot i taget och fick man lite slagsida av svindeln och tippade åt sidan så hade man inte slutat rulla förrän man slog i ängen nedanför. Jag såg mig omkring efter en hand att hålla i men vände till sist och tog klippvägen tillbaka parallellt med vandringsleden långt där uppe.
Underskattade tidvattnet en smula och fick betala med blöta fötter på tillbakavägen. Tog en asfalterad väg upp till samma utsiktspunkt jag tidigare siktat på (look-out point, varför känns det avigt på svenska?) och kom till sist hem utmattad, många timmar senare. Nu ska jag se vad jag kan få till av matkassen i kylen och sedan försöka övertala holländske Stefan att visa film ikväll, på hans laptop ryktas det finnas flera nykomlingar. Imorgon blir en lång resdag.
Ta väl hand om er där hemma i den kylslagna Norden.
Onsdag den 17 november 2010
Här finns New World som enda stora supermarket och den ligger 4 km bort, så det tar en bit av dagen bara att gå dit, handla och bära hem kassarna. Hushållet kommer att uteslutande bjuda på tonfisk, ris och grönsaker de kommande dagarna.
Gårdagens kväll tillbringades på DuxLux, jag drack mina första Ginger Toms vilket är en klassisk ingefärsöl fast med alkoholhalt. Oväntat gott. Amerikanska Jen gjorde oss sällskap, det var en varm sommarkväll och det provcyklades enhjuling på vägen hem och var på det hela taget en fin kväll.
Tisdag den 16 november 2010
Somnade inte förrän vid tretiden inatt, men när brandlarmet tjöt strax innan sex var jag ändå först uppe medan de övriga i rummet försökte väva in tjutet i sina drömmar. På något vis visste jag att det skulle hända inatt, samma sak hände för åtta år sedan i Motueka: den gången var det damm på ett element som orsakade larmet och när jag kom att tänka på den händelsen igår kväll fick jag känslan av att det skulle gå ett larm även inatt. Märkligt sådant där. Jag har dock svårt att skilja på uppriktig magkänsla och ren fantasi så jag vet fortfarande inte vilka känslor jag ska ta på allvar, det kanske ger med sig med åren.
Det var en dimmig skara som tidigt imorse samlades på gatan utanför hostelet. Många var barfota och hade gått direkt från sängen och ut, medan fotografgänget från USA förstås hade fått med sig hela sin utrustning och ivrigt fotade alla sömndruckna gäster. Brandkåren var snabbt på plats och kunde konstatera att det var falsklarm, detektorn närmast ytterdörren måste ha plockat upp lite cigarettrök eller avgaser utifrån och larmat på grund av det. Det var bara att slänga ett sista beundrande öga på brandmännen och deras bilar och sedan lufsa tillbaka in till sängen igen.
Har ordnat med resor och boende för resten av NZ-vistelsen nu, var på väg bort till mataffären men snubblade oväntat över biblioteket och hittade gratis nät, sådant kan man inte schabbla bort så här sitter jag nu ett litet tag. Om några timmar möts vi upp vid schackspelarna på Cathedral Square, sedan blir det utgång för det är sista kvällen i Christchurch. Tidigt imorgon bitti reser jag vidare upp längs kusten, mot Kaikoura.
Måndag den 15 november 2010
Vaknade av att Sinead gav sig av till sitt jobb som teamledare för Greenpeacevärvarna på Christchurchs gator och tog därefter en lugn morgon på vårt hostel, brunchade och hängde i TV-rummet. Det börjar kännas som ett kollektiv nu, man känner igen folk som bott några nätter på samma adress, man lagar mat tillsammans i köket, umgås. Igår kväll stod hela vårt rum och borstade tänderna samtidigt.
Mitt på dagen gick sedan jag och Silva till Starbucks vid det centrala torget och nu tre timmar senare sitter vi här fortfarande. Hon skriver resedagbok, jag försöker hålla liv i alla skrivprojekt som ligger i datorn. Misströstar emellanåt och undrar vad det egentligen ska vara bra för, men jag inser att jag njuter så pass mycket av själva skrivandet att bara det i sig är värt arbetet. En bok är faktiskt skriven, den handlar förstås om apor och är tänkt för små människor. Framför allt vill jag ju rita apbilderna, texten är mer för att motivera det. I övrigt finns ett par andra idéer löst nedskrivna samt en tanke om att göra något av resebloggen, kanske ha den som utgångspunkt för en historia eller väva in den i något nytt påfund. En annan tanke är att skala rent och klippa ihop den med den gamla bloggen och sedan se vart allt slutar.
Silva är en fena på att låna saker när hon ser att man har dem; ansiktskräm, brödskivor, pennor, utrymme för sina kläder i den redan laddade tvättmaskinen. Ikväll tänker hon laga spaghetti som tack, fint med bjudmiddag.
Söndag den 14 november 2010
Christchurch, sydöns östkust.
I mitt rum bor också Sinead, en australiensiska som jag genast blev vän med. Tjugofyra timmar senare checkade även Silva in, schweiziskan från Greymouth. Hennes självupptagenhet börjar bli lite tröttsam men hon är samtidigt full av energi och därför kul att vara i närheten av. Vi tre bestämde oss för att fira lördagskvällen tillsammans och lurade i sista stund med oss den fjärde rumskamraten också, Michelle från Holland, som bara höll ut någon timme innan hon gav upp och gick tillbaka till hostelet. För att hålla koll på gruppen gav jag oss siffror innan vi gick ut och från den stunden var vi bara vårt nummer. Vi hade en tanke om X Base, en backpackerbar ett stenkast bort, men kände oss mer äventyrliga än så och gav oss av genom gator och gränder bort till Sol Square istället. Där ligger flera uteställen runt en yta som dagtid skulle beskrivas som öppen men som nu myllrade av folk. På storbildskärm visades rugbymatchen mellan Aussies och All Blacks, kiwisarna låg under med 0-6 när vi anlände. Hamnade först på ett ställe med liveband som spelade en kombo av gungig jazz och reagge och som serverade gurka i sina drinkar. När det blev paus gick vi vidare, såg All Blacks vända matchen i sista minuten med slutresultat 16-10 till Nya Zeeland. Det enda som överröstade segerjublet var det efterföljande vrål som uppstod under reprisen av de sista poängen i slow motion.
Klämde oss in på ett svettigt dansgolv och ägnade några timmar åt att dansa till klubbmusik. Lämnade därefter av Number Three på jazzstället och vandrade hemåt i natten. Jag tog vägen om köket och klev in genom rumsdörren just som Number Four satte sig upp i sängen med stirrande ögon och frågade om vi just känt jordskalvet. Eftersom varken jag eller Two hade känt minsta lilla darrning så tittade vi misstroget på varandra, jag föreslog att det kanske var dörren till köket som hon hört (vilket är en typisk kommentar från en skandinav som aldrig tidigare varit med om skalv) men hon höll envist fast vid att hela sängen skakat i flera sekunder.
Idag frågade kvinnan som städar vårt rum om vi vaknat av skalvet inatt vid tvåtiden. Tydligen mätte det 4.7 på Richterskalan, det förvånar mig fortfarande att vi inte kände något. Stackars Number Four som vi trodde bara hade mardrömmar.
Dagen började långsamt med några koppar kaffe, en bok, någon film rullade på Sky och folk hängde över sofforna i allrummet. Sinead och jag tog oss till sist i kragen och gick bort till Art Gallery för att se den efterlängtade Mueck-utställningen, och den var fantastisk!
För en liten stund sedan, mitt under ett realityprogram om Animal Resque, så skakade marken igen och denna gång var det ingen tvekan om att det var ett jordskalv. Det varade i kanske fem sekunder och mätte 4.9 på skalan, en kvinna fick lite smått panik men i övrigt satt alla lugnt kvar och väntade ut det. Boende i Christchurch är vana, sedan det stora jordkalvet för två månader sedan, som mätte 7.1, så har de haft över 2 500 efterskalv men de flesta har inte nått över 4.0 och har därför inte känts av. Hostelet överlevde det stora skalvet med bara en spricka i fasaden så jag känner mig lugn. Räknar med att vaggas till sömns av marken i natt.
Eh, lördag... kanske? Ja. Den 13 november 2010.


Det blev den TranzAlpina järnvägen över bergen hit till Christchurch, en mulen start från Greymouth men efter Alberts Pass klarnade det upp. Det var bitvis vackert, men mina två dygn på California Zephyr har tyvärr satt ny standard för sceniska rutter. Dels kändes 4 ½ timmes tågresa som om den knappt hann börja, och dels var jag inte lika fascinerad som mina medresenärer. Coolt var dock att det fanns en öppen utsiktsvagn, tågvagnarna skumpade rejält så man fick hålla ett fast grepp i relingen men man hade vinden i ansiktet och hjulens dunkande ringande i öronen. Det var inte så lätt att ta bilder, jag koncentrerade mig på att ta in omgivningarna med ögonen istället men några knäppta kort blev det.


Torsdag den 11 november 2010
Fick ändra rubriken flera gånger, varken dag eller datum fick jag till rätt, känner mig befriande dagvill.
Napier, staden med flest soltimmar i hela Nya Zeeland. Ironiskt nog var det under två dagar regnsjukt och genomgrått, och hela strand- och utsiktsbiten kändes svår att genomföra. Igår på morgonen anade jag dock lite ljusning, så det blev dagen för uteaktivteterna: besökte Church Hill och gick slingan Centre of New Zeeland, fick mycket riktigt se Nya Zeelands mittpunkt på en utkikstopp efter lite drygt klättrande. Sedan Queens Garden, sedan allmänt lufs genom Nelson och sist långpromenad ned till Tahunanui Beach. Tittade på drakflygare och vände på snäckor och tog bussen hem mot kvällningen, både fötterna och skorna var vid det laget trötta. Det ena av paren kommer inom snar framtid att helt ramla sönder så jag måste ta mig i kragen och köpa nya innan jag lämnar öarna.
Steg upp i soluppgången för att ta bussen vidare söderut, hade glömt att den 6 timmar långa bussresan görs på vägar som i princip består av sammanlänkade S-kurvor. På bergsväggarna växer ormbunkar som skrapar mot bussens långsida när vi tar kurvorna, marginalerna är små. Stannade till för lunch i Punakaiki och hann där småspringande ta mig igenom hela slingan ned till Pancake Rock samtidigt som jag åt matsäcken. Klipporna ser ut som högar med pannkakor, alldeles randiga staplar. Dröjde mig kvar lite för länge vid utsikten och vattnet som piskade in mot kusten men kom fram till parkeringen igen i samma ögonblick som bussdörrarna öppnades för påstigning. Har nu 24 timmar i Greymouth, en stad som inte verkar ha så mycket att bjuda på. Träffade på schweiziska Silva och tyska Irene på vägen hit så det blir nog mest lite snack med dem och häng i hostelets soffor. Silva är beroende av The X Factor, australiensiska versionen av idol, så det lär vi väl få titta på ikväll.
Tisdag den 9 november 2010
Efter att ha skickat mastodontmail till familjen fyllt med inspiration och med de senaste funderingarna så har jag ingen direkt lust eller energi kvar att blogga idag, men ni vaknar snart upp till en tisdag och då kan det behövas förströelse för att orka. Så därför, på tidigare begäran och lite av lathet, en favorit i repris. Minneskrönikan över cykeln Johnny, ursprungligen daterad måndag den 20 augusti 2007.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag vill berätta om min saknad, om tomrummet. Om Johnny.
Vintern -99 levererades han fabriksförpackad i delar, från Kronans tillverkare. Detta var innan försäljningen bland studenter tog fart på allvar och tilltaget med sponsrade cyklar med reklamloggor lite varstans uppstod. Johnny var svart och ren och ett stiligt exemplar av arten nyproducerade militärcyklar.
Min gamla röda DBS-cykel "Faran" pensionerades och fick flytta ut ur cykelskjulet till förmån för Johnny. Faran hade från dag 1 lagt sig till med ovanan att tappa ekrar under pågående cykling, en gång höll det på att gå riktigt illa när den reflexklädda ekern släppte och trasslade in sig runt navet. Hjulen skevade mer och mer för varje tappat stag och att hans dagar slutade som skrotmonument utanför Alsättersgatan 9 var antagligen bästa möjliga lösning, både för omvärlden och för Faran själv som nog aldrig egentligen gillat att cykla.
Premiärturen med den nya gick i tung snö en vinterkväll när hela bostadsområdet Ryd snöat inne. Vi var dock fast beslutna om att ta oss till Vallamassivet för att på duschdraperi svischa nedför den hisnande backen, vi kämpade oss fram på cyklarna medan tjock snö packades allt tätare i hjulen, i en ständigt yrande snö som i den svarta natten såg ut att falla koncentrerat till gatlyktorna.
Under åren i Ryd hade Johnny alltid tak över sadeln, jag var mån om min kompis och såg alltid till att kila in honom bland de andra även då det var till synes knökfullt i skjulet. Ett par år senare blev det värmestall i och med att bohaget gick till Westmansgatan där ett cykelrum ingick i hyran.
De senaste tre åren har vi bott på Nygatan, här finns cykelförrådet nere i källaren på en tvärgata med många dörrar att fippla upp innan man kommer ner. Vi pratade om det och kom gemensamt fram till att Johnny skulle få bo i gränden istället, närmare till hands men samtidigt farligare.
Jag vet inte om han någonsin blev riktigt accepterad i cykelstället, det var egentligen till för boende på innergården alldeles bakom men jag tyckte att han gott kunde stå där som hade hemadress tvärs över gatan. I gänget fanns en tuff mountainbike i metallicblått som stöddigt lutade sig mot väggen medan de andra cyklarna fick trängas i cykelstället. Den sneglade misstänksamt på Johnny och spred en obehaglig stämning; cyklar är så lättpåverkade, särskilt en surmulen damcykel med korg frampå stod alltid lite snett när vi skulle parkera och lät sig bara motvilligt flyttas.
Under tiden Johan bodde här hade vi delad vårdnad om Johnny, jag tror den fadersgestalten gjorde honom gott. Han har ända sedan början även haft en plastpappa i Nikke och har faktiskt bott hos dem under en period när jag behövde finna mig själv och det inte kunde göras på svensk mark. Männen i mitt liv har även varit viktiga i Johnnys liv.
CentralPalatsets ägare har så gott som samtliga fått sina cyklar stulna, vandaliserade eller avklippta på mitten då de befunnit sig på samma område som Johnny. Han har dock klarat sig relativt oskadd, kanske tack vare ett stadigt bygellås. Sista halvåret fattade någon tycke för framlyktan och slet loss den men lät sladdarna spreta kvar, en annan plockade förtjust av ringklockan en drucken natt. Men sådant kan man leva med, ett liv på gatan lämnar ju sina spår.
Sitt y-namn till trots var han ändå inte i längden kaxig nog att stå emot cykeltjyvarna. Eller så slog han sig ihop med en annan hoj, charmig var han ju, faktiskt så till den grad att han kan ha susat iväg med en annan människoflicka på pakethållaren, vad vet jag. Troligast är ändå att klåfingriga händer lade beslag på Johnny - när vi skulle sällskapa ut till Vidingsjö i lördags kväll var han hur som helst inte där. Jag är övertygad om att det finns vittnen, det skedde med största säkerhet nattetid och alla cyklar var hemma. Dock märks bland dem tydligt rädslan för att man själv ska bli den som försvinner nästa gång om man skvallrar.
Så de främmande cyklarna i gårdsstället teg. Och jag visste att han var förlorad.
Får ni syn på en svart Kronan-cykel någonstans i Linköping som kanske ser lite vilsen ut, har registreringsskylt FI 550, slapp kedja och en reva i sadeln - då är det med all säkerhet min Johnny. Stjäl tillbaka honom är ni snälla, jag kommer själv att lägga mina cykeltjuvande vantar på honom om han plötsligt står där en dag.
~~~~~~~~~~
Epilog
Lördag den 6 oktober 2007
Hotellfrukost med Mia, "vi ses halv nio så hinner man sova ut lite", ändå snarkade kollektivet ikapp när jag klev ut genom dörren. Ful turnébuss utanför Hiltons entré och inne i restaurangen Peter Jöback, som i sin grå- och lila-randiga tröja satt och åt brunch som vore han en vanlig människa.
När vi efter frukosten kom ut såg vi att Mia parkerat sin cykel bredvid en sliten Kronan-cykel som visade sig vara Johnny. Var tvungen att konsultera bloggen, men visst hade jag ätit på Hilton två dagar efter det att jag sist trodde mig ha använt honom. Suck. Polisanmäld och allt. Jag får se till att avanmäla så att polisen inte hittar den och tror att jag cyklar runt på stöldgods. Han har alltså stått parkerad utanför Hilton sedan den 11:e augusti. Jag kommer garanterat att glömma mina barn på dagis.
~~~~~~~~~~
Epilog II
Måndag den 8 oktober 2007
Skrev ihop ett mail till polismyndigheten om mitt före detta stulna gods, "nu har cykeln kommit tillrätta igen, på ett rätt fånigt sätt" och så hoppas jag att de inte frågar mer om den saken. Utdrag ur kopian på min internetanmälan som jag tidigare fick skickad hem till mig: "det finns för närvarande inte några tips eller andra uppslag som gör att polisen på ett bra sätt kan arbeta med ärendet." Jag gillar hur de beaktar ett eventuellt dåligt sätt att arbeta med fallet på.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Måndag den 8 november 2010
I staterna var det aldrig något problem, alltid gratis WiFi på alla hostels, på Borders och på Starbucks. Man köpte sig bara en kaffe för säg 4 amerikadollars och så kunde man slå sig ned för en hel eftermiddag om man kände för det. McDonalds samma sak, överallt såg man hela studiecirklar som förvandlat borden till små arbetsstationer med böcker uppslagna och datorn uppställd, efter att pliktskyldigt ha köpt en cola.
Skaffade den lille datorn lagom till utresan så jag har inte testkört den på hemmaplan än. Hur fungerar det på caféerna hemma i Sverige, någon som vet?
Här i NZ är trådlöst internet väl utspritt men sällan gratis, har än så länge bara stött på Borders i Auckland där man kom åt något Sky-nät från deras fåtöljer på barnavdelningen. Möjligen har vissa bibliotek även trådlöst. I övrigt betalar man t ex på YHA fyra NZ-dollar (ganska exakt 20 SEK) per timme vilket fungerar bra om man har disciplin och bara loggar in för att lägga upp ett inlägg. Förirrar man sig in på Facebook är det kört, minutrarna äts upp på ingen tid alls.
Där det i USA gick att börja ladda upp en bild på bloggen medan man borstade tänderna i väntan på att det skulle vara klart så blir det förstås glesare med bilderna nu. Om jag inte gör som idag, och köper mig ett helt dygns uppkoppling för $10. Här är därför en generös hög med bilder för att illustrera dagarna på Fiji, det kan passa bra i ert höstmörker.
Lördag den 6 november 2010
En liten dockstad är det, trist nog insvept i ett tungt regndraperi när färjan lägger till. Cook Strait kan vara gungigt så därför var jag glad att Wellington var vackert och hyfsat vindstilla jämfört med gårdagen men när vi anländer Picton tre timmar senare har himlen tätnat och ett tungt regn faller i sidled.
Jag tar några djupa andetag efter att jag har plockat upp min ryggsäck från bagagebandet och laddar inför en regnpromenad till mitt förbokade hostel. Just som jag kliver ut i skuren får jag syn på en minibuss med just Sequoia Lodge skrivet på sidan, det var bara att hoppa in och få skjuts fram till dörren, som hittat. Chauffören var inte van varken vid minibussar eller vänstertrafik så det gick i sakta och skumpigt mak men vi slutade på rätt parkering.
På plussidan: fri tillgång till kaffe. I övrigt är hostelet rätt slitet, med heltäckningsmattor överallt och dörrar som inte går att låsa. Får inte ens någon nyckel. I rummet: israeliska killen Aviv, som inte vill tro att Anna är ett riktigt namn utan en förkortning för något. Dragigt förstås, så jag letar upp en extra filt. Har vant mig vid YHA-hostels eftersom jag köpte en bunt vouchers i Auckland och därefter har kunnat bo förmånligt hos dem men här i Picton finns inget YHA så det blev ett ställe med varm chokladpudding istället. Till chokladpuddingen, som är sockerkaka med chokladsås ur en rykande het gryta, serveras vaniljglass och varje kväll kl 20.00 samlas gästerna för att få sig en tallrik. Mysigt påhitt, med lite konstig smak.
"Whoa, you do not look that old!"
// Aviv
Sedär, en förolämpning insvept i en komplimang, eller? Tydligen ser jag inte ut att vara riktigt så hiskligt gammal och skröplig som mitt pass säger. Det är något att värma sig med när det blåser det.
Prognosen för lördagen var regn men än så länge håller det sig borta, gårdagens regnstorm kanske var tillräcklig. Nere i hamnen är det jordgubbsfestival, vilket bara betyder att man kan köpa jordgubbar och glass från ett litet stånd. Då är The Queen Charlotte Classic på samma plats ett större evenemang, folk cyklar och springer och kajakar till sist genom Queen Charlotte Sound in i mål i hamnen och de härliga nyazeeländarna hejar förstås på och applåderar. Har även druckit milkshake på en gammal fin träskuta och upptäckt Pictons centrum, vilket inte tog så lång tid. För att hålla skörbjuggen borta blev det stekt kyckling med yoghurtsås, ris och grönsaker till lunch. Hittade både olja och kryddor i köket så helt smaklöst blev det inte.
Imorgon rör jag på mig igen, tar den välbekanta InterCity-bussen från färjeterminalen och checkar in i Nelson några timmar senare.
Fridens.
Torsdag den 4 november 2010
Inatt var det helt omöjligt att somna, vid tvåtiden låg jag fortfarande vaken och buffade på pekskärmen så tyst jag kunde för att få iväg ett sms till Milla som jag visste hade åkt in till BB dagen innan. När morgonen väl kom hade jag två nya meddelanden på min telefon: i Örebro hade guddottern Alva äntligen sett dagens ljus och i Stockholm hade Sara & Johans lilla tös valt att komma till världen just den tid när jag var som mest orolig bland sänglakanen. En liten bit av mig fanns nog på vardera BB skulle jag tro, tankens kraft övervinner oceaner vad det verkar som.
Välkomna, små krabater - tant Anna ska visa er världen.
I somras gjorde vi en vadslagning där vi satt på en klipphäll i Karlskrona och såg solen falla, och även om jag inte minns exakt mina mått-, vikt- och födelsedagsgissningar för Björklundaren är jag säker på att jag vunnit och därmed kammat hem vinsten! Som för övrigt var äran att få köpa något åt den nyfödda, och det gör jag ju gärna.
Vinden har slitit i fönstren och regnet har fallit i skurar - en perfekt dag för att blanda sig en latte av nyinköpt pulver, krypa upp i en ytterst lila soffa med en Koontz-bok och höstmysa i ett sommarland.
Mot kvällningen sprack det upp och det var dags at börja röra sig mot Cuba Street. Nora känner Hayley som bor här i Wellington och det krävdes bara ett Facebookmail från Nora med ämnet "Friends should meet friends!" för att jag skulle få mig en kaffe med två äkta Wellingtonians. Hayley och hennes Rene visade sig förstås vara ljuvliga människor och när jag passerar Wellington igen om två veckor har jag en sängplats hos dem. Tack Nora.
Slut på vistelsen i huvudstaden för den här gången, imorgon tar jag färjan över till Picton på sydön.
Onsdag den 3 november 2010
Sex meter tripod, mitt i Wellington, Courtney Place.
Inventerade köket, packade min tygkasse full med det som var märkt med mitt namn och satte mig på trädäcket vid Civic Square bland andra lunchande Wellingtonbor. Ganska blåsigt idag men jag var fast besluten att ha picknick och kröp upp mot en av träväggarna och hittade lä.
I rätt solljus och mot en klar himmel ser silverkulan,
som är spänd tvärs över Civic Square, ut att sväva.
Mot eftermiddagen blev det några timmar på Te Papa, nationalmuséet. Hade tänkt
spara det till imorgon när det ska regna men så blev det visst inte.
"Wanted Men More Men". Amen to that, världskrigspropaganda.
- Du, det ligger ett bra fik här borta, vi kanske kunde....
- Nä.
Tisdag den 2 november 2010
Tisdagens gratisaktivitet här i hamnstaden: Wellington Museum City & Sea.
Och dagens lunch. Jag äter detta säkert hälften av resans alla etthundrafemtiosex lunchtillfällen. Gott!
Nya Zeelands tredje största export: flaskborstar från denna buske?
Verkar som om kiwisarna tröttnat på sina blankpolerade pauaskal och börjat se sig om efter andra användningsområden än som ren prydnad. Den här verkar ha mist lite av sin pärlemorglans.
Over and out!
Måndag den 1 november 2010
På vift har jag dålig eller ingen koll på dagarna och bara ett förvirrat hum om födelsedagar och så kommer det att förbli. Därför, till alla er som redan har fyllt under tiden på luffen (Siv, Patrik, Elvis, Signe, Ylva, Malin m fl) och till alla er som fyller innan jag kommer hem (Daniel, Johannes, Mia, Lilly, Josefine, Anders, Åsa, Johan m fl) : ett jättegrattis och varma kramar till er alla! Nu är ni ihågkomna här istället för på Dagen D.
Inser att ni har ställt tillbaka klockorna en timme nu i helgen, då skiljer det numera exakt tolv timmar oss emellan. Därför kan jag också meddela er att måndagen den 1 november är en fin dag värd att stiga ur sängen för.
Här tog den sin början i bagelfrukost som hostelet bjöd på, för att vara säkra på att bli utfodrade var jag och tyska rumskompisen Stefanie där redan strax efter sju. Walesiska Allison vaknade en stund senare och anslöt också innan hon checkade ut och Stefanie åkte iväg på sin Lord of The Ring-dagstur för att fotografera gamla inspelningsplatser. Inte särskilt upphetsande eller värt pengarna om du frågar mig (ca 800 SEK), har man sett filmen har man ju sett det när det var som bäst, nu är allt bara gröna platser och bergsknallar som får betydelse endast om man skriver en bildtext i fotoalbumet. Det ursprungliga Hobbiton längre upp på nordön börjar dock få liv igen eftersom The Hobbit ska spelas in där nästa år. De som åker dit nu får skriva på papper där de lovar att inte publicera bilderna på Facebook eller visa dem för någon på två år, innan själva filmen haft premiär. Hela Hobbit-historien har varit infekterad senaste tiden eftersom Warner velat filma på andra platser än i Nya Zeeland, men detta är ju det vedertagna Middle Earth och till sist föll domen så också, The Hobbit kommer att spelas in här bland de gröna kullarna och alla fåren och nyazeeländarna kan andas ut.
Nå, mätt och nöjd vandrade jag istället runt i ett morgonrusigt Wellington och så småningom bort till parlamentet för en guidad visning av byggnaderna. Touren var gratis och det var till min besvikelse inte premiärminister Key som höll i den men väl en kunnig Janet. Tydligen är debatterna öppna för allmänheten, vore ju skoj att sitta med på en sådan när jag passerar Wellington igen på väg norrut, får hoppas att det klaffar med dagarna. Någon timme gick vi runt i parlamentsbyggnaden, biblioteket och The Beehive, som är regeringskansliet och därmed mestadels innehåller kontor men en samlingshall hade den och det ryktas även finnas en pool någonstans i bikupans inre. Guiden ursäktade sig lite när hon märkte att det var européer med på visningen, hon insåg att vi inte hajar till av förvåning när en byggnad är över 100 år gammal men för kiwisarna är detta snudd på oöverträffligt.
Igår var det så kallt under den grå himlen att jag övervägde vantinköp, men idag har solen lyst och prognosen lovar en hyfsat fin vecka. Läge för Botaniska Trädgården med andra ord, tog Cable Car upp till toppen och gick till fots nedför höjden och tog mig samtidigt tid att undersöka de flesta av parkens hörn. Broschyren pratade om 25 000 tulpanknoppar under vår och tidig sommar men av det såg jag inget, bara tomma blomsterbäddar där de borde ha varit. Kanske finns det hungriga rådjur här med. Det fanns annat att titta på istället, men ankdammen visade sig vara en vanlig andpöl, trist. Många spännande trädsorter och växter och fina stigar, det blir ett återbesök snart. Mot slutet går man genom en fin gammal kyrkogård med utsikt över staden.
Unnade mig en cafélatte och insåg samtidigt att jag hade precis tillräckligt med dollars på mitt Tomizonekonto för att kunna köpa mig en stunds internet idag också. Kunde därför dra upp lite resplaner: har bokat färjan över sundet till fredag så det blir visst till att nosa lite på sydön också. Bokade boende i lilla Picton som jag bara passerade senast, sedan buss vidare till Nelson och boende där ett par nätter. Därefter får vi se vad som händer, jag är inte så sugen på att göra om gaciärerna och Queenstown eller ens något av västkusten, så jag funderar lite på att ta den transalpina järnvägen direkt över till Christchurch.