Fredag den 1 oktober 2010
Idag blåser det på den lilla ön i det Stilla Havet.
Någon täckning för mobilen verkar inte gå att hitta, men man man få köpa sig internettid och det är vad jag gör. Tänk er vit sand, vajande palmer och turkosblått hav. Där är jag nu. Walu Beach, ön Malolo, i den del av Fijis övärld som kallas Mamanucas. Tio timmar före er i tid. Har för första gången i mitt liv blivit uppgraderad och bor nu i en egen bungalow på stranden, med två rum och en mjuk dubbelsäng bara för mig och alla kuddarna. För rätt stämning: leta upp Israel Kamakawiwo'oles Somewhere over the rainbow och lyssna till i bakgrunden medan ni läser.
Damp ned i Nadi i måndags morse. Väntade på en minibuss från flygplatsen som aldrig kom och bokade istället paketresa för mina veckor här efter att ha plockats upp av reseförsäljaren Lucy, en av dem som ständigt är på jakt efter nyanlända turister. När jag senare ringde Nomads Skylodge visade det sig att chauffören inte började förrän kl 08 på morgonen, det förklarar varför han inte var där när mitt flyg landade kl 05. Nu tillbringade jag några timmar på Lucys kontor istället, hon hade jobbat som reporter i ett tidigare liv och var välkänt pratglad men hon ordnade också ett bra pris på resan, jag har kollat upp boendet på öarna och insett att hon lite oväntat gett mig en bra deal jämfört med om jag försökt boka allt på egen hand.
En natt i Nadi alltså, vågade mig på att åka lokalbuss med mycket liten aning om vart jag skulle hamna men det gick fint, köpte vatten och solkräm och flippisar och lyckades även återvända till rätt lodge. Morgonen därefter tog taxi och båt mig hit ut till Malolo, där vi hälsades med juiceglas och fijianska sånger på bryggan. Tre timmar efter att jag anlänt var jag rastlös: när man ätit, läst bok och simmat, vad gör man då? Nu har jag funnit lunken, och vet. Man silar sand mellan tårna, läser nästa bok, simmar ännu lite längre, ligger i hängmattan under palmbladen och låter bli att få kokosnötter i huvudet. Tar en siesta. När det slås på den stora trätrumman vid restaurangen serveras frukost, lunch, happy hour eller middag. Ett tjugo sekunder långt trumsolo följt av ”DINNERTIIIIIIIME!”. Vanligen sex kantiner med olika buffémat i, till exempel en risröra och kyckling i kokosmjölk, fisk, pasta och varma grönsaker. I den sista kantinen är det ofta något svårgissat som inte riktigt passar in, som en varm smörgås med vita bönor och ost, eller en hamburgare.
Jag vaknar i soluppgången, lite väl tidigt kanske men jag vill att dagarna ska bli långa och helst aldrig ta slut. När klockan är nio har jag därför både hunnit äta frukost och snorkla i en timme.
Fijianerna gör verkligen sitt bästa för att man ska känna sig välkommen. Vart man än går ropas "Bula!", Fiji-hej, och alla vill veta vad man heter och vart man kommer ifrån, om man haft en bra dag och om man behöver något. När jag åker kommer jag att lägga en slant i burken märkt "Staffs christmas fund" som en gång om året delas bland de anställda, och det är väl vad de hoppas på också. I övrigt ges ingen dricks, ett skönt avbrott mot hur det fungerar i USA där man självmant ska lägga på 20% på varje nota.
Jag har tre öar till som jag kommer att besöka, men där bor jag i dorms med 30 st sängar i samma rum så jag ämnar njuta av tillvaron här och nu. Båten hämtar mig om tre eller fyra dagar, minns inte riktigt, går redan på Fiji-tid liksom båten som kan dyka upp inom ett intervall på två timmar.
Jag har en tyst överenskommelse med myrorna på handfatet, de håller sig till vänster vid tvålen och jag till höger med mina necessärer, faktiskt verkar det fungera. I övrigt ser jag inte många kryp, men någon har sitt bo i mitt tak. Om kvällarna krafsar och skrapar det högljutt, jag har bestämt mig för att det är en fågel och vill inte tänka råtta eller ödla eller tropisk jätteskalbagge.
Ser tidvattnet dra sig ut under tidig eftermiddag för att under natten återvända och sedan dra sig utåt igen. Svalkar mig i det ljumma vattnet, känner saltvattnet mot läpparna. Snorklar och förföljer zebrarandiga fiskar och sitter på stranden och ser hur solen sjunker i havet. I den svarta natten syns sedan bara lamporna från närliggande öar och stjärnhimlen.
Längst in i hjärtat finns en boll av oförtjänt lycka. Kan det verkligen vara sant att jag får vara här, mitt i allt detta.
Lördag den 25 september 2010
Ur minnet, Lonely Planet Los Angeles 2010, snokläst på Borders:
Bus stations are usually located in sketchy areas. This is especially true for Los Angeles.
Mjo, det är ingen mysig plats på jorden och man ska visst undvika att befinna sig där under dygnets mörka timmar. Efter att ha vandrat till närmaste Starbucks för frukost nu i gryningen kan jag bara instämma. Det känns därför extra bra att jag bokat en shuttle som tar mig till LAX redan vid tretiden i eftermiddag, även om flyget inte går förrän sent ikväll. Ska ägna några timmar åt att bl a boka boende till Fiji och luska rätt på lite info om ögruppen på nätet, guidebokslös som jag är. Tror inte det är så komplicerat; 1) hitta en strand 2) bred ut filten. Efter lunch spänner jag på mig min ryggsäck som jag var för snål för att låsa in i förvaringsskåp och vandrar tillbaka den rätt långa vägen till Greyhoundstationen. Hittar min shuttle, slumrar mig ut till flygplatsen (nattbussen var ok men någon vidare sömn blev det inte). Efter incheckning ska jag krypa upp i ett hörn med den lille iPoden, en bok, papper och penna. Ungefär samma saker man underhåller en åttaåring med.
Nu lämnar jag alltså USA för denna gång och landar måndag morgon på Viti Levu, Fiji. Söndagen den 26 september försvinner för evigt ur mitt liv, tiden tjänar jag in när jag passerar olika tidszoner och nu är det dags att byta datumzon. Visserligen gäller ju det för alla passserade dagar, att de försvinner menar jag, men det känns ändå lite märkligt. Som att inte få pengar tillbaka på skatten för att man betalat precis rätt summa under ett års tid. Snuvad på en hel dag, trots att tiden sprids ut över 5 månader.
På småöarna där ute i Stilla Havet kan det vara sällsynt med både internetuppkoppling och eluttag, så förbered er på nära 3 veckors radiostystnad. Bli inte oroliga om det dröjer, särskilt inte läsare med täcknamnet Mamma. Runt 15 oktober bör jag vara åter på fastlandet och från 17:e är jag på Nya Zeeland. Fortsätter antagligen att skriva lite och bloggar upp inläggen i klump då, alternativt gör en sammanfattning. Mobilen fungerar fint förutsatt att den matas med lite ström emellanåt, ska försöka hålla den mätt och nöjd så gott jag kan.
Många kramar till er därhemma, omfamna hösten och snåla inte på värmeljusen!
Bus stations are usually located in sketchy areas. This is especially true for Los Angeles.
Mjo, det är ingen mysig plats på jorden och man ska visst undvika att befinna sig där under dygnets mörka timmar. Efter att ha vandrat till närmaste Starbucks för frukost nu i gryningen kan jag bara instämma. Det känns därför extra bra att jag bokat en shuttle som tar mig till LAX redan vid tretiden i eftermiddag, även om flyget inte går förrän sent ikväll. Ska ägna några timmar åt att bl a boka boende till Fiji och luska rätt på lite info om ögruppen på nätet, guidebokslös som jag är. Tror inte det är så komplicerat; 1) hitta en strand 2) bred ut filten. Efter lunch spänner jag på mig min ryggsäck som jag var för snål för att låsa in i förvaringsskåp och vandrar tillbaka den rätt långa vägen till Greyhoundstationen. Hittar min shuttle, slumrar mig ut till flygplatsen (nattbussen var ok men någon vidare sömn blev det inte). Efter incheckning ska jag krypa upp i ett hörn med den lille iPoden, en bok, papper och penna. Ungefär samma saker man underhåller en åttaåring med.
Nu lämnar jag alltså USA för denna gång och landar måndag morgon på Viti Levu, Fiji. Söndagen den 26 september försvinner för evigt ur mitt liv, tiden tjänar jag in när jag passerar olika tidszoner och nu är det dags att byta datumzon. Visserligen gäller ju det för alla passserade dagar, att de försvinner menar jag, men det känns ändå lite märkligt. Som att inte få pengar tillbaka på skatten för att man betalat precis rätt summa under ett års tid. Snuvad på en hel dag, trots att tiden sprids ut över 5 månader.
På småöarna där ute i Stilla Havet kan det vara sällsynt med både internetuppkoppling och eluttag, så förbered er på nära 3 veckors radiostystnad. Bli inte oroliga om det dröjer, särskilt inte läsare med täcknamnet Mamma. Runt 15 oktober bör jag vara åter på fastlandet och från 17:e är jag på Nya Zeeland. Fortsätter antagligen att skriva lite och bloggar upp inläggen i klump då, alternativt gör en sammanfattning. Mobilen fungerar fint förutsatt att den matas med lite ström emellanåt, ska försöka hålla den mätt och nöjd så gott jag kan.
Många kramar till er därhemma, omfamna hösten och snåla inte på värmeljusen!
Torsdag den 23 september 2010
Man kan som säga att jag gick plus med en mexican på hitresan. Isaac bor vanligen i Aspen Colorado, har en son på tretton år kvar i Puerto Vallarta och har förlorat halva pekfingret i en glassmaskin.
Efter artigt småpratande i tisdagens busskö i Emeryville gick jag med på att ta turen ut till Alcatraz gemensamt någon dag vilket resulterade i ett "Oh I'm so happy I found you, I feel much more secure now, we're gonna go everywhere together!". Nu är vi tydligen ihopklistrade. Inte alls vad jag hade tänkt mig, jag såg fram emot att få rå om San Francisco på egen hand men ödet och Isaac ville annorlunda.
Den lille mexikanen är artig och trevlig och lättpratad, vilket har gjort att tiden gått fort, men han är flirtig på ett knepigt sätt, rätt skrytsam och verkar törsta efter sällskap. Jag har börjat lystra till "honey", vilket inte alls känns bra, och vi blir nästan osams om hur foton ska tas; jag vill ha närbilder och konstfulla vinklar på ting utan egen inblandning medan han vill ha den klassiska egen-halvfigur-med-valfri-bro/byggnad/sevärdhet-knappt-synbar-i-bakgrunden. Jag är ofta alldeles för mild i mitt sätt att uttrycka mig men nu har jag faktiskt sagt ifrån på allvar, imorrn skulle han få klara sig på egen hand. Ändå ska vi nu tydligen ses för lunch, jag vet inte ens hur det gick till.
Nå, imorgon kväll är det dags för mig att expressa mig ned till Los Angeles, västkusten är vacker men den får ses en annan gång. Till förmån för Lillebrors sällskap i NY blev detta tidsplanen.
Det har varit kalasfint väder här i Californien dessa dagar, innan har dimman legat så tjock att man inte kunnat se Golden Gate men vi har haft tur. Onsdagen fixade vi biljetter för morgondagens fängelsebesök och så satte vi kurs mot Golden Gate-bron. Isaac är inte van att gå och ville ta buss men jag tvingade honom att via pirarna i hamnen promenera hela vägen över Fort Mason längs stranden och upp till bron. Först efter att ha gått rakt över den och vänt tillbaka blev det till sist buss hemåt. Nu idag klagade han över att hans byxor börjar bli för stora i midjan av allt gående...
Idag stod Alcatraz på schemat och vi tillbringade många timmar på den ön, vilken historia den har. Man gör en guidad vandring med hörlurar och den är riktigt välgjord, bättre än väntat. Själva fängelseön med alla celler, byggnader och vakttorn är spännande att gå runt på trots turistmassorna. Flera bra utställningar, jag hade ingen aning om att vakterna bodde permanent med sina familjer på ön, för ett 70-tal barn var det mammas gata som råkade ha landets mest fruktade fängelse bakom knuten. En sällskapsbyggnad fanns, med bowlingbanor, vilken kontrast.
Har vandrat mycket i hamnområdet, sett sjölejon ligga utslagna i en hög på Pier 39. Andra utslagna rör sig på gatorna, det verkar finnas ett stort antal mentalsjuka här, när sjukvården ser ut som den gör hamnar många på gatan och här kan gå rätt vilt till. Trots det - San Francisco är verkligen en stad att tycka om!
Från det öppna fönstret i mitt rum strömmar just nu toner från en ensam saxofon in, middagssushin har lagt sig till rätta i magen och jag har nytvättade kläder. Just nu behöver jag inte mer än så här.
Efter artigt småpratande i tisdagens busskö i Emeryville gick jag med på att ta turen ut till Alcatraz gemensamt någon dag vilket resulterade i ett "Oh I'm so happy I found you, I feel much more secure now, we're gonna go everywhere together!". Nu är vi tydligen ihopklistrade. Inte alls vad jag hade tänkt mig, jag såg fram emot att få rå om San Francisco på egen hand men ödet och Isaac ville annorlunda.
Den lille mexikanen är artig och trevlig och lättpratad, vilket har gjort att tiden gått fort, men han är flirtig på ett knepigt sätt, rätt skrytsam och verkar törsta efter sällskap. Jag har börjat lystra till "honey", vilket inte alls känns bra, och vi blir nästan osams om hur foton ska tas; jag vill ha närbilder och konstfulla vinklar på ting utan egen inblandning medan han vill ha den klassiska egen-halvfigur-med-valfri-bro/byggnad/sevärdhet-knappt-synbar-i-bakgrunden. Jag är ofta alldeles för mild i mitt sätt att uttrycka mig men nu har jag faktiskt sagt ifrån på allvar, imorrn skulle han få klara sig på egen hand. Ändå ska vi nu tydligen ses för lunch, jag vet inte ens hur det gick till.
Nå, imorgon kväll är det dags för mig att expressa mig ned till Los Angeles, västkusten är vacker men den får ses en annan gång. Till förmån för Lillebrors sällskap i NY blev detta tidsplanen.
Det har varit kalasfint väder här i Californien dessa dagar, innan har dimman legat så tjock att man inte kunnat se Golden Gate men vi har haft tur. Onsdagen fixade vi biljetter för morgondagens fängelsebesök och så satte vi kurs mot Golden Gate-bron. Isaac är inte van att gå och ville ta buss men jag tvingade honom att via pirarna i hamnen promenera hela vägen över Fort Mason längs stranden och upp till bron. Först efter att ha gått rakt över den och vänt tillbaka blev det till sist buss hemåt. Nu idag klagade han över att hans byxor börjar bli för stora i midjan av allt gående...
Idag stod Alcatraz på schemat och vi tillbringade många timmar på den ön, vilken historia den har. Man gör en guidad vandring med hörlurar och den är riktigt välgjord, bättre än väntat. Själva fängelseön med alla celler, byggnader och vakttorn är spännande att gå runt på trots turistmassorna. Flera bra utställningar, jag hade ingen aning om att vakterna bodde permanent med sina familjer på ön, för ett 70-tal barn var det mammas gata som råkade ha landets mest fruktade fängelse bakom knuten. En sällskapsbyggnad fanns, med bowlingbanor, vilken kontrast.
Har vandrat mycket i hamnområdet, sett sjölejon ligga utslagna i en hög på Pier 39. Andra utslagna rör sig på gatorna, det verkar finnas ett stort antal mentalsjuka här, när sjukvården ser ut som den gör hamnar många på gatan och här kan gå rätt vilt till. Trots det - San Francisco är verkligen en stad att tycka om!
Från det öppna fönstret i mitt rum strömmar just nu toner från en ensam saxofon in, middagssushin har lagt sig till rätta i magen och jag har nytvättade kläder. Just nu behöver jag inte mer än så här.
Onsdag den 22 september 2010
Jag har så till sist anlänt välbehållen till San Francisco, efter en resa på 52 timmar genom sju delstater och över tre tidszoner och med ett helt nytt perspektiv på vad som räknas som en lång tågresa.
California Zephyr är en av USAs mest sceniska rutter och klättrar via majsfälten i öster över Klippiga Bergen och bort till soliga Californien. Ett bra upplägg för mig som gillar tågåkande, laddade med böcker och korsordstidningar men hann faktiskt aldrig bli uttråkad trots att resan var så lång och allt utom Keplers Hypnotisören blev liggande orört. Sov halvliggande i sätet och under panikinköpt plyschfilt (glömde ta ur sovsäcken när jag checkade in bagaget) men till och med det har varit mysigt. Mestadels hade jag ett dubbelsäte för mig själv, men första natten delade jag det med Ervin.
Ervin är en sann Nebraska-cowboy, lite som en parodi på sig själv. En keps med D&D Cattle tryckt på och en spretig mustasch som nog ändå var trimmad inför sonens navyexamen som han var på väg hem ifrån. Ervin har aldrig läst en bok, aldrig varit vid kusten, aldrig sett havet. "Them is done" är ett typiskt Ervin-uttryck, likaså "That´s purdy land". Purrrdy, och Errrvin. Han pratar konstant; om majsfälten vi passerar, om guldruschen, om alla små vattendrag och om rådjuren på fälten och om sin familj. Chicago har lämnat honom chockad. "That´s the biggest number of people I´ve ever seen in a heard that damn big". Efter tio timmar blir det rätt jobbigt att hela tiden höra honom kommentera hur vi ligger till i tidtabellen, men han är vänlig och egentligen ett bra ressällskap. Ervin kliver av i McCook.
Det finns en hel del märkliga figurer med på tåget, minst två övervintrade hippies och en del andra knepiga filurer. Jag ser fascinerat på hur ett gäng Amish går ombord, tre par i likadana kläder: kvinnorna i hellånga klänningar i svart eller blått och med en vit hätta på huvudet, männen i gråblå skjorta och svarta byxor med hängslen till. Herr Amish är ju dessutom alltid klippt i den där löjliga pottfrisyren med rakat under och nedkammade lockar runt om. Samt helskägg förstås, männen åtminstone. Vi småpratar lite men jag vågar inte fråga något om tro och leverne.
Interna hörnan:
Danelito, jag förekommer dig med en kommentar: "My name is Mose. I have four shirts on".
Tvärs över gången sitter två unga killar från Michigan, hittar dem redan på stationen och har turen att hamna nära. De kliver av i Salt Lake City men hinner innan dess bjuda på minttabletter och visa film (The Fourth Kind) och komediserier (It´s Always Sunny in Philadelphia bl a).
Tågvärdarna är extremt avslappnade och trevliga och småpratar gärna med oss resenärer. Volontärer från järnvägsmuséet hoppade på i Reno och guidade via högtalarna hela vägen till Sacramento. Kiosk - check, restaurang - check, men båda dyra så jag åt solrosbröd med hummus som räckte hela resan.
Några riktigt storslagna bilder har det dock inte blivit. Vyerna är fantastiska och man har bra utsikt från loungen med fönster i taket och utan de tonade rutor som platsvagnarna har, och där har jag ofta parkerat mig. Dock är det ett begränsat antal stolar och när man halar upp sin kamera för att ta en bild av vad som än svischar förbi fönsret så är där alltid ett japanskt huvud i vägen. Dessutom var rutorna rätt repiga, de speglade sig nästan alltid i bilden och blev smutsiga ju längre sträcka vi åkte, men jag har förstås ändå tagit en hel del bilder så jag lägger upp några av de bättre här.
Det som inte syns i bilderna är djupet. Dalarna, höjderna, det vidsträckta. Alla fiskare och campare, den nakne mannen som glatt vinkade till tåget, åskan som dundrar i bergen. Vildkalkonerna, flotten som efter forsränning fastnat på en sten och blivit kvar mitt i forsen, bilen som kanat en bit ned i ravinen och resterna efter av den röda Corvette som inte hade samma tur utan hamnade på botten av canyonen.
Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det var vackert.
California Zephyr är en av USAs mest sceniska rutter och klättrar via majsfälten i öster över Klippiga Bergen och bort till soliga Californien. Ett bra upplägg för mig som gillar tågåkande, laddade med böcker och korsordstidningar men hann faktiskt aldrig bli uttråkad trots att resan var så lång och allt utom Keplers Hypnotisören blev liggande orört. Sov halvliggande i sätet och under panikinköpt plyschfilt (glömde ta ur sovsäcken när jag checkade in bagaget) men till och med det har varit mysigt. Mestadels hade jag ett dubbelsäte för mig själv, men första natten delade jag det med Ervin.
Ervin är en sann Nebraska-cowboy, lite som en parodi på sig själv. En keps med D&D Cattle tryckt på och en spretig mustasch som nog ändå var trimmad inför sonens navyexamen som han var på väg hem ifrån. Ervin har aldrig läst en bok, aldrig varit vid kusten, aldrig sett havet. "Them is done" är ett typiskt Ervin-uttryck, likaså "That´s purdy land". Purrrdy, och Errrvin. Han pratar konstant; om majsfälten vi passerar, om guldruschen, om alla små vattendrag och om rådjuren på fälten och om sin familj. Chicago har lämnat honom chockad. "That´s the biggest number of people I´ve ever seen in a heard that damn big". Efter tio timmar blir det rätt jobbigt att hela tiden höra honom kommentera hur vi ligger till i tidtabellen, men han är vänlig och egentligen ett bra ressällskap. Ervin kliver av i McCook.
Det finns en hel del märkliga figurer med på tåget, minst två övervintrade hippies och en del andra knepiga filurer. Jag ser fascinerat på hur ett gäng Amish går ombord, tre par i likadana kläder: kvinnorna i hellånga klänningar i svart eller blått och med en vit hätta på huvudet, männen i gråblå skjorta och svarta byxor med hängslen till. Herr Amish är ju dessutom alltid klippt i den där löjliga pottfrisyren med rakat under och nedkammade lockar runt om. Samt helskägg förstås, männen åtminstone. Vi småpratar lite men jag vågar inte fråga något om tro och leverne.
Interna hörnan:
Danelito, jag förekommer dig med en kommentar: "My name is Mose. I have four shirts on".
Tvärs över gången sitter två unga killar från Michigan, hittar dem redan på stationen och har turen att hamna nära. De kliver av i Salt Lake City men hinner innan dess bjuda på minttabletter och visa film (The Fourth Kind) och komediserier (It´s Always Sunny in Philadelphia bl a).
Tågvärdarna är extremt avslappnade och trevliga och småpratar gärna med oss resenärer. Volontärer från järnvägsmuséet hoppade på i Reno och guidade via högtalarna hela vägen till Sacramento. Kiosk - check, restaurang - check, men båda dyra så jag åt solrosbröd med hummus som räckte hela resan.
Några riktigt storslagna bilder har det dock inte blivit. Vyerna är fantastiska och man har bra utsikt från loungen med fönster i taket och utan de tonade rutor som platsvagnarna har, och där har jag ofta parkerat mig. Dock är det ett begränsat antal stolar och när man halar upp sin kamera för att ta en bild av vad som än svischar förbi fönsret så är där alltid ett japanskt huvud i vägen. Dessutom var rutorna rätt repiga, de speglade sig nästan alltid i bilden och blev smutsiga ju längre sträcka vi åkte, men jag har förstås ändå tagit en hel del bilder så jag lägger upp några av de bättre här.
Det som inte syns i bilderna är djupet. Dalarna, höjderna, det vidsträckta. Alla fiskare och campare, den nakne mannen som glatt vinkade till tåget, åskan som dundrar i bergen. Vildkalkonerna, flotten som efter forsränning fastnat på en sten och blivit kvar mitt i forsen, bilen som kanat en bit ned i ravinen och resterna efter av den röda Corvette som inte hade samma tur utan hamnade på botten av canyonen.
Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det var vackert.
Lördag den 18 september 2010
Sista dagen i New York. Vid fyatiden imorgon bitti går min flygbuss ut till La Guardia, sedan flyg till Chicago, ny buss till Union Station och incheckning på det tåg som under två dygn ska ta mig över Klippiga Bergen och bort till San Francisco på västkusten. Jag hoppas att allt ska klaffa med tider och att allt bagage hittar rätt, vi hörs igen på andra sidan, gissningsvis onsdag nästa vecka. Min onsdag alltså, jag kommer att ligga nio timmar efter er i tidräkningen.
Fredag den 17 september 2010
Jag blev lite förvånad den morgon ett par aparmar hängde ned till underslafen. Wing har förutom plyschapa även fått ned en stor Dumboelefant i packningen och de är hennes sovkamrater varje natt.
Vi letade upp en Imax-bio igår och såg Avatar i 3D, vilket var en så sjukt mycket större upplevelse än då jag sett den tidigare! Jag minns inte 3D-effekterna som så spektakulära från Bergakungen, men här hade man jordens största 3D-glasögon och kände det som om man satt inne i filmen, jätteduken nästan slukade oss. Det var svårt att se tuff ut i de glajjorna, men vi försökte:
Vi hade bara två gator att gå från sushihaket till bion vid Lincoln Center och dessutom paraply men var ändå sjöblöta efter skyfallet som överraskade New York-borna. Torkade inte under filmen men gick ändå de fyrtioåtta gatorna hem efteråt.
Man blir lätt lite trött i trampdynorna under en vistelse på Manhattan. Vi rör oss över rätt stora ytor och 7-dagarspasset på tunnelbanan jag trodde vi skulle köpa har vi klarat oss utan, inte en enda tunnelbaneresa har det blivit. Vädret har mestadels varit soligt och vi har ju tid att promenera dit vi ska, dessutom är det gratis och väger upp de lattemuggar vi sätter i oss.
All mat i staterna är enegirik, men ändå: både Sockan och jag är lite förvånande över att det inte blivit den fettsemester vi trott (cupcaken ovan undantagen; snubblar man över Magnolia Bakery måste man ju proväta. Tyvärr var den inte så god, knallröd muffins med vaniljkräm ovanpå blir inte mer spännande än så). Istället: massor av frukt till frukost, luncherna ofta från en salladsbuffé som ligger nära oss. Många caféer men inga kakor till kaffet. Gärna sushi till kvällsmat. Dock är det mer tacksamt att ta en bild när Lillebror biter i en jättefudge (den enda vi köpt) än när han lassar in sallad. Så var lugna - de här månaderna kommer att göra Alma Farang gott! Tanken är snarare att komma hem med många mil i benen, restrött och med för stora kläder, än att anta amerikanska mått. Faktiskt är det ont om riktigt stora människor här, men de ryktas ha sina bosättningar inåt landet.
MoMAs kontrollanter tittade bara flyktigt på min biljett och släppte utan gruff in mig, så nu kan jag bocka av det. Fint ställe, såg vackra tavlor och även andra högt aktade som jag ansåg vara skräp. Nu Starbucks på 23:e sedan några timmar tillbaka, Lillebror sitter bredvid. Den där bron över till Brooklyn verkar vi aldrig komma oss för att ta oss över, får se vad morgondagen kan ge.
Vi letade upp en Imax-bio igår och såg Avatar i 3D, vilket var en så sjukt mycket större upplevelse än då jag sett den tidigare! Jag minns inte 3D-effekterna som så spektakulära från Bergakungen, men här hade man jordens största 3D-glasögon och kände det som om man satt inne i filmen, jätteduken nästan slukade oss. Det var svårt att se tuff ut i de glajjorna, men vi försökte:
Vi hade bara två gator att gå från sushihaket till bion vid Lincoln Center och dessutom paraply men var ändå sjöblöta efter skyfallet som överraskade New York-borna. Torkade inte under filmen men gick ändå de fyrtioåtta gatorna hem efteråt.
Man blir lätt lite trött i trampdynorna under en vistelse på Manhattan. Vi rör oss över rätt stora ytor och 7-dagarspasset på tunnelbanan jag trodde vi skulle köpa har vi klarat oss utan, inte en enda tunnelbaneresa har det blivit. Vädret har mestadels varit soligt och vi har ju tid att promenera dit vi ska, dessutom är det gratis och väger upp de lattemuggar vi sätter i oss.
All mat i staterna är enegirik, men ändå: både Sockan och jag är lite förvånande över att det inte blivit den fettsemester vi trott (cupcaken ovan undantagen; snubblar man över Magnolia Bakery måste man ju proväta. Tyvärr var den inte så god, knallröd muffins med vaniljkräm ovanpå blir inte mer spännande än så). Istället: massor av frukt till frukost, luncherna ofta från en salladsbuffé som ligger nära oss. Många caféer men inga kakor till kaffet. Gärna sushi till kvällsmat. Dock är det mer tacksamt att ta en bild när Lillebror biter i en jättefudge (den enda vi köpt) än när han lassar in sallad. Så var lugna - de här månaderna kommer att göra Alma Farang gott! Tanken är snarare att komma hem med många mil i benen, restrött och med för stora kläder, än att anta amerikanska mått. Faktiskt är det ont om riktigt stora människor här, men de ryktas ha sina bosättningar inåt landet.
MoMAs kontrollanter tittade bara flyktigt på min biljett och släppte utan gruff in mig, så nu kan jag bocka av det. Fint ställe, såg vackra tavlor och även andra högt aktade som jag ansåg vara skräp. Nu Starbucks på 23:e sedan några timmar tillbaka, Lillebror sitter bredvid. Den där bron över till Brooklyn verkar vi aldrig komma oss för att ta oss över, får se vad morgondagen kan ge.
Torsdag den 16 september 2010
Ni är allt bra fina, mina läsare!
Vi har varit överens om att man inte kan lämna New York utan att ha sett en Broadwaymusikal. TKTS heter stället med de billiga biljetterna, bara 50% av ordinarie biljettpris vill de ha. En lucka ligger vid Times Square och drar till sig alla busslaster, den andra ligger ända nere vid South Street och är betydligt mer skyddad från turisthorderna. Eftersom vi gärna promenerar gick vi ned dit och köade oss snabbt fram till biljettluckan. Lejonkungen var slut men andrahandsvalet föll på American Idiot, en ny musikal baserad på Green Days skiva med samma namn och även tidigare musik, som jag hört talas om och gärna ville se.
En helt fantastisk föreställning! Inga sega partier av tunn dialog, istället framfördes nästan hela storyn med låtarna och koreografin. De första sekunderna satte ribban och sedan fortsatte allt i samma höga tempo i 90 minuter. Jag som är svag för pojkar med gitarr fick även det behovet tillfredsställt, Give Me Novacaine började finstämmigt och slutade i dundrande krigsscen, åh, jag vill kyssa koreografens fötter…
En hyfsat liten teater så vi satt bra till om än långt bak, och det fick stående ovationer när allt var klart. En titt i programmet innan föreställningen visade att alla önskelåtar fanns med, bara Good Riddance saknades. Busvisslingarna visste inga gränser när ensemblen efter att ridån gått upp en andra gång stod med gitarrer och sjöng just den sången.
Både Sockan och jag kände oss inspirerade efteråt. Jag har ofta funderat på hur jag ska uttrycka den starka känsla jag alltid har efter en bra teater eller musikal, men kanske är inspirerad ordet jag letat efter. Att få se kreativitet explodera på en scen väcker den egna kreativiteten.
Lillebror tycks bara dra på sig snarkande rumskamrater i sitt rum, som alla envisas med att ha AC:n på max. Min taiwanesiska rumskamrat Wing däremot är lugn och fin, trevlig att prata med även om hon inte är så haj på engelska. Dessutom fnissar hon när jag skojar med henne och bjuder på choklad. Nu har jag fått biljett till MoMA av henne, den scannades inte när hon var där så jag tar över den och gör ett försök. Har varit lite sugen men tycker det har känts dyrt, dessutom är bror inte så sugen på modern konst men han får göra en liten shoppingutflykt istället.
Igår besökte vi Century 21, en outletaffär på Lower Manhattan. Jag har varken råd eller plats i väskan men visst finns kul shopping att göra här i NY, får nog åka tillbaka med överdimensionerad väska snart. Mia, jag tror jag tar med mig dig!
Idag har vi vandrat lite på egen hand, Lillebror ville handla skor och väska medan jag gick i småaffärer och fixade adresslappar på Penn Station. Nu sitter vi på varsitt Starbucks, han på 23:e gatan - jag på 39:e, och har smsledes kommit fram till att bio är en bra idé då himlen verkar vilja bjuda oss på ännu ett åskoväder.
Sms ja, nu har jag fungerade telefon igen! Om ni hört av er tidigare i september har jag inte fått det, saknar en del meddelanden som ännu inte trillat in, men fr o m nu är jag med i leken och etern igen. Har adopterat Lillebrors gamla nalle och vi har börjat lära känna varandra. Den gamla Nokian kom snabbt i lä.
Vi har varit överens om att man inte kan lämna New York utan att ha sett en Broadwaymusikal. TKTS heter stället med de billiga biljetterna, bara 50% av ordinarie biljettpris vill de ha. En lucka ligger vid Times Square och drar till sig alla busslaster, den andra ligger ända nere vid South Street och är betydligt mer skyddad från turisthorderna. Eftersom vi gärna promenerar gick vi ned dit och köade oss snabbt fram till biljettluckan. Lejonkungen var slut men andrahandsvalet föll på American Idiot, en ny musikal baserad på Green Days skiva med samma namn och även tidigare musik, som jag hört talas om och gärna ville se.
En helt fantastisk föreställning! Inga sega partier av tunn dialog, istället framfördes nästan hela storyn med låtarna och koreografin. De första sekunderna satte ribban och sedan fortsatte allt i samma höga tempo i 90 minuter. Jag som är svag för pojkar med gitarr fick även det behovet tillfredsställt, Give Me Novacaine började finstämmigt och slutade i dundrande krigsscen, åh, jag vill kyssa koreografens fötter…
En hyfsat liten teater så vi satt bra till om än långt bak, och det fick stående ovationer när allt var klart. En titt i programmet innan föreställningen visade att alla önskelåtar fanns med, bara Good Riddance saknades. Busvisslingarna visste inga gränser när ensemblen efter att ridån gått upp en andra gång stod med gitarrer och sjöng just den sången.
Både Sockan och jag kände oss inspirerade efteråt. Jag har ofta funderat på hur jag ska uttrycka den starka känsla jag alltid har efter en bra teater eller musikal, men kanske är inspirerad ordet jag letat efter. Att få se kreativitet explodera på en scen väcker den egna kreativiteten.
Lillebror tycks bara dra på sig snarkande rumskamrater i sitt rum, som alla envisas med att ha AC:n på max. Min taiwanesiska rumskamrat Wing däremot är lugn och fin, trevlig att prata med även om hon inte är så haj på engelska. Dessutom fnissar hon när jag skojar med henne och bjuder på choklad. Nu har jag fått biljett till MoMA av henne, den scannades inte när hon var där så jag tar över den och gör ett försök. Har varit lite sugen men tycker det har känts dyrt, dessutom är bror inte så sugen på modern konst men han får göra en liten shoppingutflykt istället.
Igår besökte vi Century 21, en outletaffär på Lower Manhattan. Jag har varken råd eller plats i väskan men visst finns kul shopping att göra här i NY, får nog åka tillbaka med överdimensionerad väska snart. Mia, jag tror jag tar med mig dig!
Idag har vi vandrat lite på egen hand, Lillebror ville handla skor och väska medan jag gick i småaffärer och fixade adresslappar på Penn Station. Nu sitter vi på varsitt Starbucks, han på 23:e gatan - jag på 39:e, och har smsledes kommit fram till att bio är en bra idé då himlen verkar vilja bjuda oss på ännu ett åskoväder.
Sms ja, nu har jag fungerade telefon igen! Om ni hört av er tidigare i september har jag inte fått det, saknar en del meddelanden som ännu inte trillat in, men fr o m nu är jag med i leken och etern igen. Har adopterat Lillebrors gamla nalle och vi har börjat lära känna varandra. Den gamla Nokian kom snabbt i lä.
Tisdag den 14 september 2010
Gårdagen började med solig frukost utomhus som vanligt innan vi påbörjade vandringen mot Manhattans sydspets. Stannade till vid byggarbetsplatsen på Ground Zero och åt lunch på Amish Market. Gick några steg till men var snart bänkade på Borders - denna mina drömmars bokhandelskedja. Blev kvar där i flera timmar och fikade, Skypade, läste. Nosade runt bland alla hyllmeter böcker, här får man sitta ned och läsa allt man kommer över utan köptvång och det går bra att låna med till caféet också. I hörnen sitter folk försjunkna i romaner och föräldrar läser högt för sina barn på småfolksavdelningen. Tydligen är detta en vinnande affärsidé, ofta köps böckerna med hem och det finns alltid fina böcker att köpa, möjligen med något välbläddrat ex längst fram i hyllan. I vår behöver jag en ny sysselsättning, att starta Bordersfilial i Sverige kanske ska funderas på.
Till sist var vi nere vid Hudsonfloden och hoppade på färjan ut till Staten Island som lämpligt lade till just då. Drog med Lillebror till monumentet för att han skulle ha sett det, efter helgens årsdag var där fullt av blommor och amerikanska flaggor. På färjan tillbaka undvek vi att hänga vid relingen och fota utan tog en vila sittande på styrbord sida istället. Sedan började vi gå mot Brooklyn Bridge, fast beslutna att vandra över den tills vi såg molnen tätna och tog beslutet att vända hemåt istället. Efter några kvarter var åskvädret över oss och det höll i sig ända hem till 20:e gatan. Som dränkta katter slog vi oss ned på sushirestaurang och beställde en jättetallrik för två på cirkus fyrtio bitar som vi utan problem fick i oss. Efter lite vin och varm sake hade vi torkat, köpte frukt och chokladpudding och gjorde en soffa av filtar på Sockans rum. Filmkvällen gav Donkey Punch, en film som vi efter en scen med en utombordare som dödligt vapen vill snudd på antirekommendera.
Just avslutat en alldeles vanlig tisdag i Det Stora Äpplet. Fyllda av morgonens björnbär gick vi upp till Central Park som tar sin början vid 59:e gatan och sträcker sig ända upp till 125:e. Där har vi hela dagen legat i gräset och haft det bra, lunchat på en klipphäll, kikat på den vackra parken och letat moln på en molnfri himmel. Jag har suttit med kikare och spanat in skyskrapornas balkonger.
Jag behöver inte skriva att vi varit på Starbucks, för ni vet ju, vi har varit där.
Och som ensam jägare åkte jag nu ikväll upp till 86:e våningen i Empire State Building och fick se ett upplyst Manhattan nedanför mina fötter.
Till sist var vi nere vid Hudsonfloden och hoppade på färjan ut till Staten Island som lämpligt lade till just då. Drog med Lillebror till monumentet för att han skulle ha sett det, efter helgens årsdag var där fullt av blommor och amerikanska flaggor. På färjan tillbaka undvek vi att hänga vid relingen och fota utan tog en vila sittande på styrbord sida istället. Sedan började vi gå mot Brooklyn Bridge, fast beslutna att vandra över den tills vi såg molnen tätna och tog beslutet att vända hemåt istället. Efter några kvarter var åskvädret över oss och det höll i sig ända hem till 20:e gatan. Som dränkta katter slog vi oss ned på sushirestaurang och beställde en jättetallrik för två på cirkus fyrtio bitar som vi utan problem fick i oss. Efter lite vin och varm sake hade vi torkat, köpte frukt och chokladpudding och gjorde en soffa av filtar på Sockans rum. Filmkvällen gav Donkey Punch, en film som vi efter en scen med en utombordare som dödligt vapen vill snudd på antirekommendera.
Just avslutat en alldeles vanlig tisdag i Det Stora Äpplet. Fyllda av morgonens björnbär gick vi upp till Central Park som tar sin början vid 59:e gatan och sträcker sig ända upp till 125:e. Där har vi hela dagen legat i gräset och haft det bra, lunchat på en klipphäll, kikat på den vackra parken och letat moln på en molnfri himmel. Jag har suttit med kikare och spanat in skyskrapornas balkonger.
Jag behöver inte skriva att vi varit på Starbucks, för ni vet ju, vi har varit där.
Och som ensam jägare åkte jag nu ikväll upp till 86:e våningen i Empire State Building och fick se ett upplyst Manhattan nedanför mina fötter.
Söndag den 12 september 2010
Första dagen med små skurar, riktigt skönt som omväxling. Igår handlade vi så idag på morgonen var vår frukost kompletterad med färsk frukt, egna flingor, pepparkalkon och paprika - det tar sig! Gick söderut på sjunde avenyn och hamnade i en Levisbutik, Lillebror fyndade två par snygga jeans och tjejen i butiken hämtade glatt halva lagret byxor till vad hon trodde var glada danskar.
Whole Foods är nya favoriten, där plockade vi två lådor fulla av buffén och fyllde även en liten låda från efterrättsbordet, sedan intogs lunchen på hostelets innergård. Dagens obligatoriska Starbucksbesök inföll mellan kl 2 och kl 4; latte och bok och WiFi, mer än så behövs inte.
Duggregnet gör det till en innesittardag så vi besökte biografen AMC Loews på East 19th Street och Broadway och såg filmen Takers. En ren chansning, men den var helt ok. Fascinerande var att salongen var ovanligt livlig mot vad vi är vana vid. Applåder och visslingar när rånarna lyckades putta värdetransporten ned i ett uppsprängt hål, och "Damn!" följt av "Come on baby, get up!" när en av rånarna försökte fly och blev påkörd av taxibil. Ingen var på polisens sida.
Imorgon är planen Staten Island, Brooklyn Bridge och solsken.
Whole Foods är nya favoriten, där plockade vi två lådor fulla av buffén och fyllde även en liten låda från efterrättsbordet, sedan intogs lunchen på hostelets innergård. Dagens obligatoriska Starbucksbesök inföll mellan kl 2 och kl 4; latte och bok och WiFi, mer än så behövs inte.
Duggregnet gör det till en innesittardag så vi besökte biografen AMC Loews på East 19th Street och Broadway och såg filmen Takers. En ren chansning, men den var helt ok. Fascinerande var att salongen var ovanligt livlig mot vad vi är vana vid. Applåder och visslingar när rånarna lyckades putta värdetransporten ned i ett uppsprängt hål, och "Damn!" följt av "Come on baby, get up!" när en av rånarna försökte fly och blev påkörd av taxibil. Ingen var på polisens sida.
Imorgon är planen Staten Island, Brooklyn Bridge och solsken.
Lördag den 11 september 2010
Livet på denna lilla pinne är rätt behagligt just nu.
Igår kom en trött Lillebror äntligen fram till Manhattan efter en bra flygtur men lite strul med shuttlen från flygplatsen. Checkade in på vårt hostel i Chelsea och gav oss av uppåt längs 7th Avenue för att få en glimt av neon. Tog oss upp till Times Square och vände, hade tänkt hålla liv i Sockan fram till nio åtminstone för att få vettig dygnsrytm men vid sju var han sovtrött så han fick krypa till kojs. Jag lyssnade till lite av Comedy Night som anordnades i vårt hostelkök, mat & dryck & underhållning för frivillga dollars, och försökte få iväg det fax jag misslyckades med att skicka från Philadelphia:
Betar fortfarande av synder från mitt tidigare liv präglat av prokrastinering. Redan i juli insåg jag att boendena i Sydney över jul och nyår började fyllas upp av bokningar, ändå gjorde jag inte slag i saken förrän tidigare denna vecka. Nu var det förstås hopplöst att hitta den kombination av hostel jag tänkt mig, snudd på allt med vettigt pris var fullt (en dryg tusenlapp per natt för boende i dorm med 5 st andra? Nänä.). Efter lite svärande, två timmars pusslande med sidor som inte visade diagram över tillgängligheten utan bara tillät sökning på specifika datum så hade jag ändå fått ihop en kombination som jag var nöjd med. Det lite trixiga i december är att hostelen kräver att man stannar allt från 7 till 14 dagar i sträck, samt att man måste betala redan nu och att de flesta inte tillåter utcheckning 25:e, 30:e, 31:a dec eller 1:a, 2:a januari. Betalade alltså deposition på nätet för två hostel, ett en bit ifrån Sydney över jul och ett mer centralt över nyår, och fick ett formulär mailat som skulle faxas tillbaka som ett ok för att slutsumman kan dras på kortet.
Provade mina faxkunskaper i Philly, verkade inte lyckas, lät vårt hostel här försöka men inte heller de lyckades. Mailade frustrerat till Sydney som lugnt svarade: "Hi Anna. We received it. Twice!". Ok, då verkar sluttampen på 2010 vara räddad.
Klockan åtta var syskonen uppe och bland de första som mumsade i sig av hostelets inkluderade frukost: äpple, muffins, bagel, flingor, juice och kaffe. Generöst må man säga. Sedan fick jag återse Patrik efter bara ett dygns frånvaro, han damp ned i NY för att i sista stund slänga in sina utlandsröster i valurnan och vi tre tog en promenad över Manhattan och lunchade på ett ställe med förrätt i form av donuts i en minikundvagn, knepigt.
Idag är det årsdag och nio år sedan planen flög in i WTC. Tyst minut hålls vid flera tillfällen vid Ground Zero men vi har faktiskt inte varit där. En galen pastor hotade tidigare i veckan med att bränna koranen som en markering och plötsligt kändes inte NY som en plats man ville vara på efter att ha sett reaktionerna ute i världen. Nu verkar det som att han i sista stund ändå besinnade sig. Tokiga människa, jag håller med om grundprincipen att religionsfrihet bör råda men att ceremoniellt låta koranen brinna kommer inte att uppnå det utan bara skapa än värre motreaktioner.
Har varit inne i diverse affärer idag för att beskåda amerikanernas idéer om marknadsföring och display. I underjordiska Apple Store fick man provfingra på MacBooks m m, trevligt. I den sprakande leksaksaffären fann vi denna gigantiska vanilla fudge, blodsockret sköt i höjden bara man luktade på den, omnomnom!
Igår kom en trött Lillebror äntligen fram till Manhattan efter en bra flygtur men lite strul med shuttlen från flygplatsen. Checkade in på vårt hostel i Chelsea och gav oss av uppåt längs 7th Avenue för att få en glimt av neon. Tog oss upp till Times Square och vände, hade tänkt hålla liv i Sockan fram till nio åtminstone för att få vettig dygnsrytm men vid sju var han sovtrött så han fick krypa till kojs. Jag lyssnade till lite av Comedy Night som anordnades i vårt hostelkök, mat & dryck & underhållning för frivillga dollars, och försökte få iväg det fax jag misslyckades med att skicka från Philadelphia:
Betar fortfarande av synder från mitt tidigare liv präglat av prokrastinering. Redan i juli insåg jag att boendena i Sydney över jul och nyår började fyllas upp av bokningar, ändå gjorde jag inte slag i saken förrän tidigare denna vecka. Nu var det förstås hopplöst att hitta den kombination av hostel jag tänkt mig, snudd på allt med vettigt pris var fullt (en dryg tusenlapp per natt för boende i dorm med 5 st andra? Nänä.). Efter lite svärande, två timmars pusslande med sidor som inte visade diagram över tillgängligheten utan bara tillät sökning på specifika datum så hade jag ändå fått ihop en kombination som jag var nöjd med. Det lite trixiga i december är att hostelen kräver att man stannar allt från 7 till 14 dagar i sträck, samt att man måste betala redan nu och att de flesta inte tillåter utcheckning 25:e, 30:e, 31:a dec eller 1:a, 2:a januari. Betalade alltså deposition på nätet för två hostel, ett en bit ifrån Sydney över jul och ett mer centralt över nyår, och fick ett formulär mailat som skulle faxas tillbaka som ett ok för att slutsumman kan dras på kortet.
Provade mina faxkunskaper i Philly, verkade inte lyckas, lät vårt hostel här försöka men inte heller de lyckades. Mailade frustrerat till Sydney som lugnt svarade: "Hi Anna. We received it. Twice!". Ok, då verkar sluttampen på 2010 vara räddad.
Klockan åtta var syskonen uppe och bland de första som mumsade i sig av hostelets inkluderade frukost: äpple, muffins, bagel, flingor, juice och kaffe. Generöst må man säga. Sedan fick jag återse Patrik efter bara ett dygns frånvaro, han damp ned i NY för att i sista stund slänga in sina utlandsröster i valurnan och vi tre tog en promenad över Manhattan och lunchade på ett ställe med förrätt i form av donuts i en minikundvagn, knepigt.
Idag är det årsdag och nio år sedan planen flög in i WTC. Tyst minut hålls vid flera tillfällen vid Ground Zero men vi har faktiskt inte varit där. En galen pastor hotade tidigare i veckan med att bränna koranen som en markering och plötsligt kändes inte NY som en plats man ville vara på efter att ha sett reaktionerna ute i världen. Nu verkar det som att han i sista stund ändå besinnade sig. Tokiga människa, jag håller med om grundprincipen att religionsfrihet bör råda men att ceremoniellt låta koranen brinna kommer inte att uppnå det utan bara skapa än värre motreaktioner.
Har varit inne i diverse affärer idag för att beskåda amerikanernas idéer om marknadsföring och display. I underjordiska Apple Store fick man provfingra på MacBooks m m, trevligt. I den sprakande leksaksaffären fann vi denna gigantiska vanilla fudge, blodsockret sköt i höjden bara man luktade på den, omnomnom!
Just nu: Starbucks. Minst ett café om dagen är vad doktorn ordinerat.
Torsdag den 9 september 2010
Här ser man massvis av medicinsk personal på gatorna om dagarna, iklädda sina gröna/blå/vinröda vårdpyjamasar och med väska över axeln. Somliga har skyddsmössa på sig och står ute och röker, andra handlar lunch. Visserligen ligger sjukhusen mitt i smeten men det verkar som om folk byter om redan hemma innan jobbet och därmed tar med sig lite av staden in på sjukhuset, känns inte det lite märkligt?
Alla man hälsar på frågar om man ätit en Philadelphia Cheese Steak ännu och idag var det dags att mot bättre vetande ta en till lunch. De flesta rekommenderade ett hak på South Street, jag gick dit men såg kön och valde därför en lucka i väggen en bit bort. De flesta matställen har Cheese Steak på menyn och den varierar inte så mycket. Orginalet är en ljus baguette fylld med kött och ost, inget annat, och den smakar precis just så - inget annat. Nu är det gjort, och jag kan säga att jag tyckte om det om någon frågar men inombords veta att jag slängde halva.
Något annat jag fått rekommenderat är att åka upp i tornet på City Hall, läskiga grejer för mig som har höjdskräck och inte ens kan glänta på Patriks fönster på 23:e våningen utan att gny. Höjden på tornet är någonstans runt 160 meter och man har fin utsikt över staden, liksom gelé i knäna även om det förstås är inhängnat. Värst var nog att åka den lilla hissen upp och se baksidan av urtavlorna, sånt får mig alltid ur balans. Jag är rädd för stora saker.
Sista kvällen i Philadelphia, imorgon bär det av till New York igen, denna gång för att möta upp med Lillebror! Mötte upp med Patrik i Rittenhouse Square när hans jobb slutat och gick till irländsk pub, drack öl och käkade Buffalo Wings och friterad fisk. Riktigt kyligt ikväll, efter all hetta känns 21 plusgrader som höst. Nu bjuder Patrik på earthmen; jordgubbar. Åren i USA har förstört honom.
Alla man hälsar på frågar om man ätit en Philadelphia Cheese Steak ännu och idag var det dags att mot bättre vetande ta en till lunch. De flesta rekommenderade ett hak på South Street, jag gick dit men såg kön och valde därför en lucka i väggen en bit bort. De flesta matställen har Cheese Steak på menyn och den varierar inte så mycket. Orginalet är en ljus baguette fylld med kött och ost, inget annat, och den smakar precis just så - inget annat. Nu är det gjort, och jag kan säga att jag tyckte om det om någon frågar men inombords veta att jag slängde halva.
Något annat jag fått rekommenderat är att åka upp i tornet på City Hall, läskiga grejer för mig som har höjdskräck och inte ens kan glänta på Patriks fönster på 23:e våningen utan att gny. Höjden på tornet är någonstans runt 160 meter och man har fin utsikt över staden, liksom gelé i knäna även om det förstås är inhängnat. Värst var nog att åka den lilla hissen upp och se baksidan av urtavlorna, sånt får mig alltid ur balans. Jag är rädd för stora saker.
Sista kvällen i Philadelphia, imorgon bär det av till New York igen, denna gång för att möta upp med Lillebror! Mötte upp med Patrik i Rittenhouse Square när hans jobb slutat och gick till irländsk pub, drack öl och käkade Buffalo Wings och friterad fisk. Riktigt kyligt ikväll, efter all hetta känns 21 plusgrader som höst. Nu bjuder Patrik på earthmen; jordgubbar. Åren i USA har förstört honom.
Onsdag den 8 september 2010
På kartan över Philadelphia har Patrik ritat in två streck tvärs över stadsbilden. Det är en kombination av att det ligger ointressanta områden utanför gränserna i svart bläck och att ruffiga kvarter tar vid där. Gå inte norr om Brown Street eller söder om Fitzwater Street. Gå inte längre västerut än 48th Street och korsa inte Delaware River i öster, så är du trygg.
Philly är en segregerad stad med lugn stadskärna och med gängkrig i utkanterna. Afro-amerikaner och mexikaner verkar ligga i luven på varandra, liksom latinamerikaner. Inte helt olik en genomsnittlig amerikansk stad alltså. Här i mitten är det dock förhållandevis stillsamt. En del parker har visserligen ockuperats av uteliggare, mest afro-amerikaner, och jag har aldrig tidigare sett så många människor som i varierande trasig grad lunkar längs gatorna och mumlar/sjunger/skriker för sig själva. Ändå är Philly en stad att tycka om och man känner sig säker även om kvällarna här i den skyddade kärnan.
En läskighet med storstäder är att det alltid droppar ovanifrån; i bästa fall är det kondens från luftkonditioneringen. Alla bostadshus här, liksom i New York liksom i övriga landet gissar jag, ger intryck av att någon placerat micron halvvägs ut genom köksfönstret och att den är på väg att trilla ned. Det som syns är förstås AC:n, så har de flesta den installerad för att sedan vintertid plocka in den. Jag mitt nöt tyckte att den väsnades så mycket att den säkert störde andra boende min första natt på NY-hostel, så jag hade den bara påslagen en stund och genomled sedan en svettig natt. Först senare insåg jag att alla rum har AC och att den ofta står på även när man inte är i rummet för att komma hem till en hyfsat sval säng. Jag ska sluta vara så hänsynsfull.
Idag har varit en härlig dag, med Bittersweet Symphony i hörlurarna är man oövervinnerlig och jag har verkligen njutit av varje steg. Köpte en munk på Dunkin´ Donuts och slog mig ned en stund på en parkbänk. Blev överraskad av bevattningssystemet som plötsligt satte igång, lite blötare än innan gick jag in i Liberty Bell Center istället och kikade på dess historia författad på utställningsväggar och tog det obligatoriska fotot på Liberty Bell.
Läckberg utläst, nu är det Simon och ekarna som gäller istället. Påbörjade boken i Washington Square och passade även på att titta på den okände soldatens grav. Presenterade en kladdig utskrift av EAN-koden för tågbiljett men lyckades ändå få maskinen att skriva ut, köade mig sedan fram till Amtrak och förhörde mig lite om hur incheckningen av bagage fungerar.
Gick mot kvällningen bort till University of Pennsylvania och Patriks arbetsplats. Där dracks det öl och grillades för att välkomna nya Post Docs, vi tog snart vägen över labbet och fixade utskrifter samt avslutade någon obegriplig maskin innan vi till sist slog oss ned framför kinamat. Promenad hem genom ljummet Philly.
Avslutar med några bilder, klicka på dem för att förstora. Jag råkar vara förtjust i fontäner.
Philly är en segregerad stad med lugn stadskärna och med gängkrig i utkanterna. Afro-amerikaner och mexikaner verkar ligga i luven på varandra, liksom latinamerikaner. Inte helt olik en genomsnittlig amerikansk stad alltså. Här i mitten är det dock förhållandevis stillsamt. En del parker har visserligen ockuperats av uteliggare, mest afro-amerikaner, och jag har aldrig tidigare sett så många människor som i varierande trasig grad lunkar längs gatorna och mumlar/sjunger/skriker för sig själva. Ändå är Philly en stad att tycka om och man känner sig säker även om kvällarna här i den skyddade kärnan.
En läskighet med storstäder är att det alltid droppar ovanifrån; i bästa fall är det kondens från luftkonditioneringen. Alla bostadshus här, liksom i New York liksom i övriga landet gissar jag, ger intryck av att någon placerat micron halvvägs ut genom köksfönstret och att den är på väg att trilla ned. Det som syns är förstås AC:n, så har de flesta den installerad för att sedan vintertid plocka in den. Jag mitt nöt tyckte att den väsnades så mycket att den säkert störde andra boende min första natt på NY-hostel, så jag hade den bara påslagen en stund och genomled sedan en svettig natt. Först senare insåg jag att alla rum har AC och att den ofta står på även när man inte är i rummet för att komma hem till en hyfsat sval säng. Jag ska sluta vara så hänsynsfull.
Idag har varit en härlig dag, med Bittersweet Symphony i hörlurarna är man oövervinnerlig och jag har verkligen njutit av varje steg. Köpte en munk på Dunkin´ Donuts och slog mig ned en stund på en parkbänk. Blev överraskad av bevattningssystemet som plötsligt satte igång, lite blötare än innan gick jag in i Liberty Bell Center istället och kikade på dess historia författad på utställningsväggar och tog det obligatoriska fotot på Liberty Bell.
Läckberg utläst, nu är det Simon och ekarna som gäller istället. Påbörjade boken i Washington Square och passade även på att titta på den okände soldatens grav. Presenterade en kladdig utskrift av EAN-koden för tågbiljett men lyckades ändå få maskinen att skriva ut, köade mig sedan fram till Amtrak och förhörde mig lite om hur incheckningen av bagage fungerar.
Gick mot kvällningen bort till University of Pennsylvania och Patriks arbetsplats. Där dracks det öl och grillades för att välkomna nya Post Docs, vi tog snart vägen över labbet och fixade utskrifter samt avslutade någon obegriplig maskin innan vi till sist slog oss ned framför kinamat. Promenad hem genom ljummet Philly.
Avslutar med några bilder, klicka på dem för att förstora. Jag råkar vara förtjust i fontäner.
Tisdag den 7 september 2010
Ännu en dag med 90 grader Fahrenheit, dryga trettiotvå Celsius. Jag börjar få en välgrillad nacke.
Philadelphia Museum of Art känner få till som begrepp, men trappan som Rocky sprang upp för och sedan höjde armarna i skyn verkar djupt inpräntad i den manliga delen av min bekantskapskrets. Innan jag kom hit förknippade jag bara staden med Liberty Bell medan de flesta andra nämnde just Rocky-filmerna, och under den korta stund jag åt min lunch där såg jag faktiskt en handfull människor som sprang uppför trappstegen. Rocky Balboa själv står staty nedanför konstmuseet, med armarna i skyn och med turister klängande kring fötterna.
Patrik satte sig frivilligt i tauerarstolen idag, hans amerikanska jags nya hobby, och jag smög lyckligt runt inne på Borders under tiden och fingrade på bokryggar. Sent om sider sammanstrålade vi på Cosí, en av oss med inpackad överarm, och så blev det middag på Hard Rock Café sittande under Iggy Pops blåa gura.
Philadelphia Museum of Art känner få till som begrepp, men trappan som Rocky sprang upp för och sedan höjde armarna i skyn verkar djupt inpräntad i den manliga delen av min bekantskapskrets. Innan jag kom hit förknippade jag bara staden med Liberty Bell medan de flesta andra nämnde just Rocky-filmerna, och under den korta stund jag åt min lunch där såg jag faktiskt en handfull människor som sprang uppför trappstegen. Rocky Balboa själv står staty nedanför konstmuseet, med armarna i skyn och med turister klängande kring fötterna.
Patrik satte sig frivilligt i tauerarstolen idag, hans amerikanska jags nya hobby, och jag smög lyckligt runt inne på Borders under tiden och fingrade på bokryggar. Sent om sider sammanstrålade vi på Cosí, en av oss med inpackad överarm, och så blev det middag på Hard Rock Café sittande under Iggy Pops blåa gura.
Måndag den 6 september 2010
Sitter i Patriks lägenhet på tjugoförsta våningen med utsikt över Philadelphia. Staden har 1 ½ miljon invånare i tätorten, nästan 6 miljoner invånare totalt, och jag har just nu en vacker vy över ljusen som lyser upp nattmörkret.
Lämnade NY söndag morgon och tog en orange BoltBus två timmar söderut och hamnade här. Det blev en burgare på Wendys (min första någonsin, det tyckte amerikanerna var stort) och en massa snack förstås, det var ett år sedan vi sågs. Hann med att vandra i parker och längs gator och fick en första koll på staden innan vi snyggade till oss och mötte upp med Patriks kollegor Jessica och Lisa på Mc Gillins Olde Ale House. Karaokekväll, på gott och ont, men tre brittiskor anslöt och det blev på det hela taget en trevlig kväll. Det dracks en del lager, jag börjar så sakta att vänja mig.
Vaknade hes efter gårdagen och inledde med brunch på IHOP, International House Of Pancakes. Ingen av oss orkade äta upp trots vrålhunger när vi började, de amerikanska portionerna är gigantiska och att beställa New York Cheesecake Pancakes With Strawberrys var dumdristigt. Tog ingen doggybag trots att de föreslog det (hann inte äta upp innan de kom förbi bordet: "Do you want a box or are you still working at it?") och rullade mätta längs South Street i sommarvärmen. Pannkakskoman satt i nästan hela dagen, först efter ett stopp i fåtölj och efter en Watermelon Habanero Mojito Gigante var vi redo för T.G.I Fridays. Kyckling, räkor och potatismos; allt på samma tallrik och med moset fulls av ost. En liten paprikabit satt och darrade under kycklingen, det var den enda grönsaken jag kunde se. På Fiji kommer jag att gå på fruktdiet för att återställa balansen i kroppen.
Nu sitter vi med varsin dator i knät, 2½ Men på TV:n och AC:n på svalt utblås. Snart sovdags.
Lämnade NY söndag morgon och tog en orange BoltBus två timmar söderut och hamnade här. Det blev en burgare på Wendys (min första någonsin, det tyckte amerikanerna var stort) och en massa snack förstås, det var ett år sedan vi sågs. Hann med att vandra i parker och längs gator och fick en första koll på staden innan vi snyggade till oss och mötte upp med Patriks kollegor Jessica och Lisa på Mc Gillins Olde Ale House. Karaokekväll, på gott och ont, men tre brittiskor anslöt och det blev på det hela taget en trevlig kväll. Det dracks en del lager, jag börjar så sakta att vänja mig.
Vaknade hes efter gårdagen och inledde med brunch på IHOP, International House Of Pancakes. Ingen av oss orkade äta upp trots vrålhunger när vi började, de amerikanska portionerna är gigantiska och att beställa New York Cheesecake Pancakes With Strawberrys var dumdristigt. Tog ingen doggybag trots att de föreslog det (hann inte äta upp innan de kom förbi bordet: "Do you want a box or are you still working at it?") och rullade mätta längs South Street i sommarvärmen. Pannkakskoman satt i nästan hela dagen, först efter ett stopp i fåtölj och efter en Watermelon Habanero Mojito Gigante var vi redo för T.G.I Fridays. Kyckling, räkor och potatismos; allt på samma tallrik och med moset fulls av ost. En liten paprikabit satt och darrade under kycklingen, det var den enda grönsaken jag kunde se. På Fiji kommer jag att gå på fruktdiet för att återställa balansen i kroppen.
Nu sitter vi med varsin dator i knät, 2½ Men på TV:n och AC:n på svalt utblås. Snart sovdags.
Lördag den 4 september 2010
Tack för alla glada tillrop och kommentarer från olika håll! Nyhetens behag och så vidare men jag hoppas att det håller i sig ännu lite till.
Idag har vi bara haft 29 grader varmt här. Det går mot höst.
Till Milla: Jag var på Macys igår, nio våningar stort och jag känner klart att detta har en Vänner-referens. Kanske är det här Joey är anställd för sitt "Dijon for men?" (parfymen, inte senapen, och det stavas säkert på ett helt annat vis) och blir utklassad av Hombre-mannen? Dessutom är Phoebe insamlande jultomte utanför har jag för mig. Hm, kanske man skulle leta upp lite olika nätsidor som pekar ut välkända platser som använts i Vänner, Sex and the City mm.
Sista dagen i NY, för den här gången, och jag har haft en finfin dag! Det har liksom gått upp för mig att jag faktiskt befinner mig i New York. Tog tunnelbana ned till Manhattans sydspets och hoppade på färjan ut till Staten Island. Fin utsikt över Frihetsgudinnan och Manhattans skyline på vägen ut, medhavd lunch i solen och pocketläsning på en bänk. Hamnade vid Postcards, ett gigantiskt minnesmärke över alla de Staten Island-bor som dog den 11 september. Det var svårt att inte få tårar i ögonen när man tittade på uthuggna profiler och läste alla namnen med årtal, särskilt över de som var jämngamla med mig. Faktiskt gjorde detta större intryck än Ground Zero som jag besökte senare på dagen - fast det är en märklig plats det också, känslan är så mycket starkare när man är här och tänker på att det var precis som nu sekunderna innan det första planet flög in i WTC-tornet.
Känns som att jag i övrigt har gått på varenda gata på Lower Manhattan idag. Battery Park var fullt av tama ekorrar som ville ha mina kex, har sett An Icon of Hope-statyn, China Town m m och har njutit av alla intryck. Det har blåst en hel del och jag undrar om det inte är Earl vi kan tacka för det. Lägger till sist upp några foton från de senaste dagarna, som turist har man ju samma bilder som alla andra men det bryr jag mig mycket lite om.
Idag har vi bara haft 29 grader varmt här. Det går mot höst.
Till Milla: Jag var på Macys igår, nio våningar stort och jag känner klart att detta har en Vänner-referens. Kanske är det här Joey är anställd för sitt "Dijon for men?" (parfymen, inte senapen, och det stavas säkert på ett helt annat vis) och blir utklassad av Hombre-mannen? Dessutom är Phoebe insamlande jultomte utanför har jag för mig. Hm, kanske man skulle leta upp lite olika nätsidor som pekar ut välkända platser som använts i Vänner, Sex and the City mm.
Sista dagen i NY, för den här gången, och jag har haft en finfin dag! Det har liksom gått upp för mig att jag faktiskt befinner mig i New York. Tog tunnelbana ned till Manhattans sydspets och hoppade på färjan ut till Staten Island. Fin utsikt över Frihetsgudinnan och Manhattans skyline på vägen ut, medhavd lunch i solen och pocketläsning på en bänk. Hamnade vid Postcards, ett gigantiskt minnesmärke över alla de Staten Island-bor som dog den 11 september. Det var svårt att inte få tårar i ögonen när man tittade på uthuggna profiler och läste alla namnen med årtal, särskilt över de som var jämngamla med mig. Faktiskt gjorde detta större intryck än Ground Zero som jag besökte senare på dagen - fast det är en märklig plats det också, känslan är så mycket starkare när man är här och tänker på att det var precis som nu sekunderna innan det första planet flög in i WTC-tornet.
Känns som att jag i övrigt har gått på varenda gata på Lower Manhattan idag. Battery Park var fullt av tama ekorrar som ville ha mina kex, har sett An Icon of Hope-statyn, China Town m m och har njutit av alla intryck. Det har blåst en hel del och jag undrar om det inte är Earl vi kan tacka för det. Lägger till sist upp några foton från de senaste dagarna, som turist har man ju samma bilder som alla andra men det bryr jag mig mycket lite om.
Fredag den 3 september 2010
Så här ser min resplan ut för er som vill följa efter med fingret på jordgloben:
1 sep-25 sep: USA. NY-Philadelphia-tillbaka till NY-Chicago-San Francisco-Los Angeles, med varierande tid i varje stad.
Den 26 september 2010 försvinner för evigt ur mitt liv eftersom jag passerar datumzon - sorry, Sara & Johan, er bröllopsdag får ni fira utan mig!
27 sep-16 okt: Fiji
17 okt-25 nov: Nya Zeeland
26 nov-5 jan: Australien
6 jan-4 feb: Vietnam
5 feb ->: Sverige
Idag vilar ett tunt molntäcke över New York, men hettan består. Har vandrat runt hela dagen och kikat på Rockefeller Center, FN-skrapan med den välkända knutpåpistolmynningstatyn, Empire State Building, Chrysler Building, Saint Patrick´s Cathedral och så alla okända skyskrapor och neonskyltar förstås. Fann svalka och uppkoppling på Public Library och blev kvar där ett tag, fantastiskt fint invändigt. Det är annat än Göteborgs Stadsbibliotek vid Götaplatsen det, med luft från tidigt 80-tal och dåligt ljusinsläpp.
Snubblade över ett HM och gick in för att köpa ett linne, visade på ren chansning upp mitt svenska medlemskort i kassan även om jag gissade att jag inte skulle kunna samla poäng utomlands. Expediterna kliade sig i huvudet och dividerade med varandra en bra stund, att jag inte var anställd hade jag förklarat och även hur det fungerade i Sverige med poängen. Till sist sade hon ursäktande att hon inte kunde hantera det men att jag skulle få 20% rabatt - jag skämdes lite men tackade förstås ja. Vilken grej, här kan man ju shoppa hur billigt helst bara man flashar med obegripliga kort. Undrar om mitt medlemskort från Hemmakväll kan öppna dörrar...
Apropå dörrar, i vårt rum öppnades igår kväll en låst dörr som jag trott var garderob och ut kom tre tjejer till, så då är vi alltså 8 stycken som delar lägenheten. Det var kö till badrummet imorse, ska försöka gå upp innan de andra imorrn, men annars funkar det bra. Man får förstås bortse från att det är smått ostädat och att kylen luktar skunk, det är trots allt New York.
Insåg att Sveriges Generalkonsulat var öppet ett par timmar idag på eftermiddagen och sedan stängde för helgen (Labour Day är i antågande) så jag traskade dit för att rösta. Försökte manövrera hissen själv eftersom jag visste att det låg på 21:a våningen, men det ska förstås alltid komma slipsklädda herrar och hälsa samt dra sitt kort i hissen för att den ska fungera. Även om vänligheten väl bottnar i misstänksamhet så gillar jag NY på det viset. Även i större affärer där turisterna tar foton oftare än de handlar något står personal överallt och önskar välkommen.
Nu har jag landat på Starbucks med en vaniljlatte framför mig och med jamaicanska toner ur högtalarna på en galet hög volym. Utanför fönstret börjar det så smått att skymma men ännu syns inte regnet till.
Torsdag den 2 september 2010
Lång dags färd mot natt.
Onsdagmorgonens TV-nyheter varnade för att det var 20 000 fler resenärer än vanligt på Arlanda den här dagen pga flera stora konferenser som alla avslutades samtidigt. Mycket riktigt vimlade terminal 5 av gröna konferensväskor med tryck, samtliga slängda över farbrorsaxlar, och det tog mig över en timme att checka in. Flyg till Keflavik på Island med utsikt över vingen. Där skulle jag i bytestiden skaffa ett nytt boardingpass men Icelandair lyste med sin frånvaro vid infodisken, kön växte och det ringdes in personal. Till sist hade jag det ändå i handen, sprang genom passkontrollen mot rätt gate eftersom planet börjat borda och fick den obehagliga reaktionen: "Oh, it´s you. I just saw a message regarding your bag". Efter två svettiga minuter visade det sig att allt var som det skulle, bara någon standardgrej i systemet eftersom jag just checkat in (vilket jag inte fattade förrän då att jag gjort, borde inte incheckningen hålla hela vägen fram? Kan väl inte vara så vanligt att man går vilse på Keflavik, och ska det nödvändigtvis vara så finns fungerande incheckningsdisk högt på önskelistan). Jag kom alltså med flighten som jag skulle, ägnade den 6 timmar långa flygresan åt att käka medhavt knäckebröd, titta på film och slumra lite. Flygplansmat av standardmodell fanns till försäljning men det kändes inte så eftertraktat.
Eftersom jag är gravt Lostifierad nust nu så såg jag även vilka roller mina medpassagerare skulle få när vi kraschade på den mystiska ön utan att någon kunde hitta oss. Där fanns en potentiell Sawyer, om än med back slick, en Hurley och bredvid mig satt Bernard. Till rollen som Sayid fanns ingen klockren men jag hade heller inte uppsikt över alla där jag satt, säkert gömde det sig en svartlockig uppfinnare längre bak. Jag är egentligen inte flygrädd men allt Lost-tittande har fått mig väldigt fokuserad på flygplanshaverier. Kallade t o m flygbolaget för Icelandic (referens: Oceanic) när folk frågade.
Ryggsäcken verkade ha gått upp i vikt över Atlanten men hitade iaf lyckligt fram till JFK Airport, var nästan beredd på att få improvisera. Träffade en extremt trevlig gränskontrollant dessförinnan, var nästan beredd på omild behandling men svenska tjejer kanske är ett skönt avbrott i svadan av... nu ville jag skriva mexikaner, fast varför skulle de flyga in i landet när det finns staket att hoppa över.
Hamnade i en shuttle och fick nöjet att snurra runt i två timmar på Manhattan när allt jag ville var att sova. STA hade bokat första nattens boende till mig men inte skickat någon hotellvoucher vad jag har kunnat se, jag fanns i systemet och fick nyckel med förmaning om att ordna upp det snarast. Lösningen blev att duscha med en våtservett (kolsvart i den allmäna duschen), ge upp alla uppkopplingsförsök, inse att telefonen var död och så somna vid femtiden på morgonen svensk tid. Upp redan efter några timmar, då var klockan visserligen bara fyra i NY men tio i Sverige, och kontorstiden startade. Som jag gissat satt min kontakt på STA vid sin dator och mailade snabbt över vouchern, sedan... gud, man kan verkligen snurra in sig i detaljer här, det är inte jättekul för er att läsa men det är ju bra för resedagboken. Snabbversion: sova en timme tills köket låstes upp -> inse att datorterminalen inte ger tillbaka någon växel -> vandra tills jag hittar en mataffär, inhandla frukost, höra kassan svära över mina stora sedlar men det var vad Forex försåg mig med -> misslyckas med att skriva ut men samtidigt framgångsrikt betala för utskriften (morr!), ladda med nytt papper, ny utskrift med samma resultat, be om support och slutligen få ut vouchern. Alles gut, men jag är trött nu, det här med att resa är något man måste vänja sig vid, komma in i lunken liksom. Jag har nog kvar för mycket av min vardagliga jobbeffektivitet.
Hur som helst så har jag gett mig in i New Yorks vindlande tunnelbanesystem och har nu bytt boende: ett stort rum i ett hus med vanliga lägenheter som jag delar med fyra ännu okända tjejer. Badrum, stor platt-TV, våningssängar, WiFi som ni märker och en knackig med hyfsat sval AC. New York badar nämligen i 32 graders hetta och hög luftfuktighet och det är allt annat än idealt resväder. Ser fram emot att få skrota runt här i lugnt tempo utan packning på ryggen, kanske finna skugga i Central Park. Det lilla jag har sett av staden gillar jag, det blir några dagars upptäckande nu innan Philadelphia, sedan kommer Lillebror hit så det mesta sparas.
CBS och CNN har hela morgonen rapporterat om orkanen Earl som tydligen är på väg in mot östkusten. Senaste nytt är dock att han verkar röra sig österut innan han krockar med New York, hårda vindar och lite regn är att vänta men inget värre än så. Låt oss hoppas att prognosen stämmer, längre söderut har de evakuerat turister och bofasta men där kommer den också med full styrka mot stränderna.
Just ja, min telefon fungerar fortfarande inte. Efter lite läsning verkar det som om den kommer att totalvägra under hela USA-vistelsen för att kvickna till på Fiji eller senast på NZ. Kanske kommer det att ändras när jag byter telefon till Lillebrors gamla men tills vidare är det blogg, mail och FB som gäller.
Jahopp, man kanske skulle bege sig ut i vad som känns som Bangkok då. Klibbig värme och trafik, det är semester det!
Onsdagmorgonens TV-nyheter varnade för att det var 20 000 fler resenärer än vanligt på Arlanda den här dagen pga flera stora konferenser som alla avslutades samtidigt. Mycket riktigt vimlade terminal 5 av gröna konferensväskor med tryck, samtliga slängda över farbrorsaxlar, och det tog mig över en timme att checka in. Flyg till Keflavik på Island med utsikt över vingen. Där skulle jag i bytestiden skaffa ett nytt boardingpass men Icelandair lyste med sin frånvaro vid infodisken, kön växte och det ringdes in personal. Till sist hade jag det ändå i handen, sprang genom passkontrollen mot rätt gate eftersom planet börjat borda och fick den obehagliga reaktionen: "Oh, it´s you. I just saw a message regarding your bag". Efter två svettiga minuter visade det sig att allt var som det skulle, bara någon standardgrej i systemet eftersom jag just checkat in (vilket jag inte fattade förrän då att jag gjort, borde inte incheckningen hålla hela vägen fram? Kan väl inte vara så vanligt att man går vilse på Keflavik, och ska det nödvändigtvis vara så finns fungerande incheckningsdisk högt på önskelistan). Jag kom alltså med flighten som jag skulle, ägnade den 6 timmar långa flygresan åt att käka medhavt knäckebröd, titta på film och slumra lite. Flygplansmat av standardmodell fanns till försäljning men det kändes inte så eftertraktat.
Eftersom jag är gravt Lostifierad nust nu så såg jag även vilka roller mina medpassagerare skulle få när vi kraschade på den mystiska ön utan att någon kunde hitta oss. Där fanns en potentiell Sawyer, om än med back slick, en Hurley och bredvid mig satt Bernard. Till rollen som Sayid fanns ingen klockren men jag hade heller inte uppsikt över alla där jag satt, säkert gömde det sig en svartlockig uppfinnare längre bak. Jag är egentligen inte flygrädd men allt Lost-tittande har fått mig väldigt fokuserad på flygplanshaverier. Kallade t o m flygbolaget för Icelandic (referens: Oceanic) när folk frågade.
Ryggsäcken verkade ha gått upp i vikt över Atlanten men hitade iaf lyckligt fram till JFK Airport, var nästan beredd på att få improvisera. Träffade en extremt trevlig gränskontrollant dessförinnan, var nästan beredd på omild behandling men svenska tjejer kanske är ett skönt avbrott i svadan av... nu ville jag skriva mexikaner, fast varför skulle de flyga in i landet när det finns staket att hoppa över.
Hamnade i en shuttle och fick nöjet att snurra runt i två timmar på Manhattan när allt jag ville var att sova. STA hade bokat första nattens boende till mig men inte skickat någon hotellvoucher vad jag har kunnat se, jag fanns i systemet och fick nyckel med förmaning om att ordna upp det snarast. Lösningen blev att duscha med en våtservett (kolsvart i den allmäna duschen), ge upp alla uppkopplingsförsök, inse att telefonen var död och så somna vid femtiden på morgonen svensk tid. Upp redan efter några timmar, då var klockan visserligen bara fyra i NY men tio i Sverige, och kontorstiden startade. Som jag gissat satt min kontakt på STA vid sin dator och mailade snabbt över vouchern, sedan... gud, man kan verkligen snurra in sig i detaljer här, det är inte jättekul för er att läsa men det är ju bra för resedagboken. Snabbversion: sova en timme tills köket låstes upp -> inse att datorterminalen inte ger tillbaka någon växel -> vandra tills jag hittar en mataffär, inhandla frukost, höra kassan svära över mina stora sedlar men det var vad Forex försåg mig med -> misslyckas med att skriva ut men samtidigt framgångsrikt betala för utskriften (morr!), ladda med nytt papper, ny utskrift med samma resultat, be om support och slutligen få ut vouchern. Alles gut, men jag är trött nu, det här med att resa är något man måste vänja sig vid, komma in i lunken liksom. Jag har nog kvar för mycket av min vardagliga jobbeffektivitet.
Hur som helst så har jag gett mig in i New Yorks vindlande tunnelbanesystem och har nu bytt boende: ett stort rum i ett hus med vanliga lägenheter som jag delar med fyra ännu okända tjejer. Badrum, stor platt-TV, våningssängar, WiFi som ni märker och en knackig med hyfsat sval AC. New York badar nämligen i 32 graders hetta och hög luftfuktighet och det är allt annat än idealt resväder. Ser fram emot att få skrota runt här i lugnt tempo utan packning på ryggen, kanske finna skugga i Central Park. Det lilla jag har sett av staden gillar jag, det blir några dagars upptäckande nu innan Philadelphia, sedan kommer Lillebror hit så det mesta sparas.
CBS och CNN har hela morgonen rapporterat om orkanen Earl som tydligen är på väg in mot östkusten. Senaste nytt är dock att han verkar röra sig österut innan han krockar med New York, hårda vindar och lite regn är att vänta men inget värre än så. Låt oss hoppas att prognosen stämmer, längre söderut har de evakuerat turister och bofasta men där kommer den också med full styrka mot stränderna.
Just ja, min telefon fungerar fortfarande inte. Efter lite läsning verkar det som om den kommer att totalvägra under hela USA-vistelsen för att kvickna till på Fiji eller senast på NZ. Kanske kommer det att ändras när jag byter telefon till Lillebrors gamla men tills vidare är det blogg, mail och FB som gäller.
Jahopp, man kanske skulle bege sig ut i vad som känns som Bangkok då. Klibbig värme och trafik, det är semester det!
