Alma Farang

Vi fick trekantshattar när vi checkade ut från Phu Quoc för några dagar sedan!

I badrummet sitter just nu en liten hudfärgad ödla på golvet och ser skrämd ut. Duschen får vänta, jag vill inte störa den.

Det blev frukost redan halv sju imorse och sedan vinkade jag av mamma som nu sitter på flyget hem. Våra semesterveckor har varit över förväntan, rena paradiset. Själv har jag nu ett par dagar kvar här i Saigon, jag går runt och suger i mig av kulturen och avgaserna en sista gång och har en varm känsla i bröstet som säger mig att jag är på väg hem.

Staden förbereder sig som bäst för storskaligt firande av det kinesiska nyåret och parken vid mitt guesthouse svämmar över av mandarinträd och bonzaiträd i krukor, det verkar vara någon typ av odlarutställning med möjlig prisutdelning, det är svårt att få engelska ord ur de som går runt och vattnar. Allt är inbundet i plast och papper i väntan på invigningen, träd och buskar knoppar sig och det är säkert klurigt som sjutton att få allt att slå ut i lagom tid. Vakter patrullerar omkring i parken och odlarna själva sover i hängmattor nära sina sköra växter. Ett pyjamasparty för trädgårdsintresserade. Det är även ett äventyr att se hur de forslar dit allt och flyttar runt det, jättekrukorna kommer oftast med motorcykel och de större träden flyttas från lastbilsflak av fyra svettiga vietnameser som nätt och jämt håller de uppräta. Den stora Tao Dan-parken längre bort var igår avstängd för besökare, jag har dechiffrerat ut fredagens datum på de obegripliga skyltarna och hoppas att den då ska öppna för allmänheten. I så fall hinner jag få mig en titt på skapelserna där inne innan jag flyger hem.

Någonstans i mitt inre börjar en tanke på snö att forma sig. Det där vita luddiga kaoset som jag läst om på nätets löpsedlar men som bara känts exotiskt och fjärran är det snart dags att själv tampas med.

Vi delar stranden med snillen från Mjölby med omnejd:

Herr Östgöte:

- Titta, ett flygplan! Du, vad är klockan?

Fru Östgöte:

- Halv två.

*tystnad*

Herr Östgöte:

- Ja då var det väl halv två-planet då.

..................................................................................................................................................................................

Inte nog med att jag fick hit min mamma, i handen hade hon en ljusblå resväska och ur den väskan har hon trollat upp de mest underbara ting! Whiskey till exempel: varje morgon medicinerar vi oss med en liten slurk ur flaskan, det sägs vara en säker bot mot magbesvär och hittills har vi klarat oss fint så vi tror på makten i Jim Beam och company. Emellanåt kurerar vi oss på balkongen också, efter en dag på stranden. En hel packe tidningar hade hon också packat ned, Amelia och Filter, vilken lycka. Vidare fanns både snorkel och cykloper och till och med ett par simfötter. Som om det inte var nog ställdes en röd bag-in-box upp på sängbordet och bäst av allt: två akvarellblock, penslar och färger! Nästan som om hon kände mig bäst av alla.

Trettioen grader i luften, tjugosju i havet. Minst. Luftfuktighet som en svensk sommardag. När vi inte självmedicinerar eller ligger på solbäddar och lapar sol eller läser pocketböcker så simmar vi. Femtonhundra meter varje dag innanför en flytande inhängnad i havet; jämna sträckor med vågorna, udda mot. Sedan kan armarna vila i skuggan utan att man blir rastlös.

Promenader i strandkanten hör också till rutinerna, liksom att köpa frukt av en gammal kvinna med trekantshatt och sammanlagt sju flinka fingrar, fördelade på två händer, som enkelt skalar allt vi pekar på.

Kostcirkeln är enkel, förutsägbar och alldeles underbar. Frukostbuffén på hotellet tröttnar vi aldrig på och känner sug efter den lite då och då. Luncherna består av frukt köpt på stranden (pomelo, mango, ananas), yoghurtburkar köpta i affären vid vägkanten och ostbitar och bananer stulna från frukostbordet. Nästan varje kväll går vi bort till nattmarknaden där vi pekar på råvaror som genast grillas upp och serveras för blygsamma 30 kronor per person trots pekgirighet. Det är något mycket ovant och väldigt tilltalande med att äta krabbor som liggande på isbädd viftar på benen sekunden innan de blir middagsmat. Färskare än så blir det inte.

Till maten beställer vi öl för en struntsumma, när vi säger Saigon Red reagerar ingen men ett Saigon Green får dem ofta att fnissa så vi tror att det räknas som mansdricka. Vi kunde inte bry oss mindre.

Hej alla djupfrysta nordbor! Vi har det fint här vid Sydkinesiska Havets rand, det har ni förstått. Läser era kommentarer och skickar en varm tanke till var och en av er, att några rader lyser upp den redan soliga stranden har ni också förstått.

Paradisets störande moment är få. Det ena är att vi delar stranden med sandflugor, som fattat tycke för mina ben och fötter. Totalt åttiosex stycken bett (!) med förkärlek till det högra benet (ett femtiotal där). Jag agerar alltså både flugpapper och buffé till förmån för mammas fötter, som befunnit sig på precis samma platser som mina men som inte har ett enda sandflugebett. Bara några myggbett, och det är som en smekning i jämförelse. Det mest spännande tips vi hittat på nätet för att undvika betten är att tanka sig full av B-vitamin innan en resa, det sägs göra att insekterna tappar intresset för blodet både i djur och människor. Jag går på bläckfiskdiet här men det är kanske lite sent påtänkt.

Det andra är att restaurangen varje kväll lägger på en skiva där varannan låt är den spanska versionen av ABBAs Happy New Year. Det sammanfattar livets plågor just nu. Förmodligen kan man ha det sämre.

Har just lärt mig att Vietnamregimen blockerat vissa internetsidor, däribland Facebook som jag muttrat över att jag inte kommer åt. Det vet man ju hur läskigt det kan vara med sidor där folk fritt får uttrycka sina åsikter. Jag får snällt vänta till svensk mark, och väntan gör mig gott.

Det här med mango från gatan har blivit en favorit, den senaste köptes av en gammal tant med tolk. Vi fick två frukter i en påse och bad henne skala dem, den första höll hon i plastpåsen och vidrörde bara med kniven men hygientänket räckte bara till en mango. Nästa knep hon fast mellan två sotsvarta fingrar.

Varje morgon kryssar jag mellan motorcyklarna bort till mammas hotell och äter frukost där. Vi ger oss sedan ut bland shoppingstråk och gaturestauranger och ser att något är på gång - Lunar New Years enligt skyltarna. Parker piffas och pimpas och det byggs drakar att klä med löv. Gatstenarna målas vita med hjälp av sopborstar så det är ingen vidare precisionsmålning, färgstänk överallt. Hotellreceptionen pekar i bordskalendern; det nya månåret inträffar mellan januari och februari och i år smäller det den 2:a februari, alldeles efter att vi rest hem.

Det finns ett Notre Dame här, likt det i Paris, och ett fint postkontor granne med det. Det äts god lunch på en restaurang nära finhotellet, så god att vi går tillbaka nästa dag. Innan maten bärs in har vi hunnit igenom varsin syrlig Cosmopolitan - det är semester det, att unna sig en läskande drink när andan faller på! Åtminstone är det vår definition. Skriver vykort under lunchen och tycker att vi är långt borta.

War Remnants Museum. Fruktansvärda bilder på effekterna av avlövningsmedlet Agent Orange; bomber, stridsvagnar och helikoptrar utställda utanför muséet för tusisterna att fingra på.

Vi har gottat oss i hotellets morgonkaffe men misslyckats med att beställa samma sak på café. Vi har vridit och vänt på ätpinnar. Vi har ätit mexikansk mat på ett vietnamesiskt ställe och druckit öl ur frostade glas med en vespa hängandepå väggen, insvept i grön neon.

Sista dagen åker vi på utflykt till Cu Chi-tunnlarna 6 mil utanför staden. Det tar lite tid, vi sitter fast i trafiken en stund och stannar även vid en verkstad där handikappade åstadkommer fantastisk äggskalskonst som vi förstås förväntas köpa. Luftkonditioneringen fungerar åtminstone halvvägs in i resan. Själva området är sevärt även om man som vi inte vågar sig ned i de trånga tunnlarna, man får systemet förklarat för sig med film och guide och det är en fascinerande värld där under marken. Vill man får man prova på skjutbanan, mamma räckte upp handen men det var visst ett misstag även om jag gärna hade förevigat henne med ett gevär i handen.

Vår guide är en gråhårig exmilitär som sårades i Tet-offensiven och nu ägnar sin tid åt att på obegriplig engelska guida grupper i Cu Chi. För att hålla ihop oss hojtar han hela tiden "Oy! My group! My group!" och går mellan tunnelöppningarna med snabba steg.

Nästa dag flög vi till ön Phu Quoc i söder, strax öster om Kambodja. Femtio minuter tog det, propellerplanet hann knappt plana ut innan det var dags att förbereda för landning. Här lever vi paradisliv och mitt intresse kretsar mest kring grillade räkor, bläckfiskgrytor och att simma i havet. Jag är inte lika intresserade av bloggen men det är nog skönt om den får vila lite.

Resan närmar sig sitt slut. Tittar man på sammanfattningen av 2010 som jag skrev för några dagar sedan ser man också tydligt att den inte tar så mycket plats, sluttampen på året bara, men den har känts viktig.

Jag har haft turen att ha delar av familjen med på äventyret. I New York mötte Lillebror upp och det blev tio fina dagar på Manhattan. Nu är det mammas tur, hon packar just nu väskan i vinterkalla Sverige och sluter snart upp med mig här i Ho Chi Minh City. Först gör vi staden i några dagar, sedan flyger vi ned till ön Phu Quoc för strandliv i tio dagar. Därefter har jag bara ett par dagar på egen hand här innan jag flyger hem till Sverige igen. Just nu känns tiden här mest som en väntan på att mamma ska komma ned, dagarna till hemfärd räknas ned. Tanken på att luffa runt i närliggande länder är sedan länge lagd på hyllan, det blir inte tid till det och jag känner heller inget sug efter det. Kanske blir det nästa resa, att upptäcka Laos och ta mig tillbaka till Siem Reap i Kambodja. Tills dess är jag fullt nöjd med att lapa drinkar på en strand tillsammans med den finaste mamman av dem alla. Min.

Ben Thanh Market. Vansinnig.

En stor inomhusmarknad där det går att röra sig hyfsat mellan stånden vid ingångarna, med lite kryssande och några bestämda nejtack. Kliver man lite längre in bland klädförsäljarna är det däremot som att peta med en pinne i en myrstack. Borden står tätt, så tätt att man ibland får gå sidledes förbi och det vimlar av vietnamesiskor som alla bubblar med varandra. Så fort de får syn på en rafsar de dock åt sig närmaste plagg och håller upp samt ropar i mun på varandra: "Madame, you like? For you? We have all sizes, all colours!". Samtidigt nyper de tag i ens arm och håller fast så det gäller att ha tempot uppe om man ska undkomma. Ingen fönstershopping med andra ord, och jag tappar sugen så fort jag kommer in här och går snabbt ut igen med alla ivriga röster ringande i öronen.

Samma mönster följer mopeder och rickshaws, med tandlösa leenden frågar de ideligen vart man ska och tar inte nej som ett svar utan cyklar efter och hoppas att man ska ångra sig. "Madame? Madame!?!" De konverserar på engelska men bryr sig inte om vilket svar de får om det inte råkar vara jatack. En del har lärt sig "I love you". Jag är föga imponerad.

Men. Ho Chi Minh är häftigt just för att det är så annorlunda, även om jag snabbt ledsnar på att bli dragen i så ser jag fascinerat på människorna och husen de bor i, plaststolarna i barnstorlek som de ställer ut vid sina gatustånd. Alla kablar som går kors och tvärs över kvarteren och samlas ihop i buntar i gatuhörnen. Alla fallfärdiga byggnader, folk som sopar en gata som aldrig kommer att räknas som ren hur de än gnuggar med kvasten. Hur staden är byggd på höjden, hur mörka gränder lyses upp av neon, hur barn leker i smutsiga pölar. Hur de drar runt på sina klibbiga matstånd och hur alla trots allt bär ett leende och ofta skrattar tillsammans. De verkar rätt lyckliga här.

Jag försöker förlänga min vistelse på hotellet men då blir det plötsligt krångligt trots att de dagen innan sagt sig ha plats. Receptionstjejen lovar återkomma ikväll om de har ett rum till mig, med någon halvdan ursäkt om att det är så många bokningar nu. Kanske ett trick, men jag kan inte komma på hur det skulle gagna dem annat än att jag inte kommer att förhandla om priset, vilket väl iofs kan vara en tillräcklig morot för att vilja förhala. I den lilla affären jag hittat en gata bort, som säljer påsar med nötter och kex med glass-smak, finns en dator i ena hörnet som jag lånar och surfar in på hostelbokningssajten. Här är det inga problem att hitta ett enkelrum på mitt hotell just de datum jag vill ha, så trilskas hon ikväll går jag väl helt enkelt in och bokar här. Om vi blir osams ger jag mig ut imorgon och letar nytt boende, det här verkar vara backpackerdistriktet, överallt ser jag skyltar med Guesthouse och Hotel.

Har fortsatt äventyrat livhanken genom att ge mig ut till fots i Ho Chi Minh; det känns som en tidsfråga innan någon klipper mina bara flipfloptår med ett framhjul. Det finns övergångställen och det finns trafiklysen men i praktiken flyter det inte så smidigt. Flödet av trafik upphör aldrig helt, rött ljus får bara de flesta att slå av på takten och ibland kommer de till och med körande mot trafikens riktning. För att slippa stå och trampa i ett gathörn hela dagen kliver man alltså bara rakt ut i gatan och kombinerar snabba fötter och svängar med en tro på att bilar och mopeder väjer. Det gör de, och tutar inte mer än vanligt. Det bidrar till en vardagsspänning som sedan länge lugnat sig och somnat av helt.

Uppdatering: jag kan stanna ytterligare två nätter till att börja med, sedan hoppas de kunna lösa resten av tiden också men lovar inget. Jag orkar inte bråka med dem. Har hittat det hostel där jag från början tänkte bo på gatan bredvid så det blir backup-planen. Det heter Madam Cuc, och ja man får fnissa lite åt namnet. Asiater har ofta minnesvärda namn på sina hostel; Mia har en gång bott på thailändska Liptick och jag på Same same but different i Kambodja. Mitt nuvarande heter Phan Lan, det betyder säkert ingenting särskilt men är lite småtrevligt. Förutom död AC och småmyror i badrummet så byter de lakan och handdukar varje dag, känns ovanligt fräscht med östasiatiska mått mätt. Dessutom finns ett kylskåp på rummet, det fungerar inte, men det höjer liksom standarden bara genom att finnas där.

Flygresan, till sist, efter att ha snurrat runt i fel terminal en stund på grund av att män i reflexväst svarade fel. Jag hade en fransktalande japan i sätet till höger och han höll på att driva mig och flygvärdinnorna till vansinne med sina "How many times take-off?" och "How many times Darwin?" Det är en dålig parlör han kommit över, även om jag förstår att han frågar hur länge vi kommer att vara i Darwin så hjälper det inte för han förstår inte svaren. Att det sedan är en tidsskillnad mellan Sydney och Darwin på 1½ timme gjorde det ännu virrigare.

Jetstar är verkligen inget höjdarbolag att resa med, med knäna upptryckta i sätet framför och utan mat bad jag under flygresan till Darwin att vi skulle byta plan till nästa sträcka. Det gjorde vi visserligen, själva sätena blev en smula bekvämare men man var fortfarande sardinpackad i samma Airbusmodell och fick slanta upp om man ville se film eller äta/dricka. Det stod mellan mat och underhållning; jag valde middag. Smugglade in vatten på planet eftersom man inte fick ha med sig dryck ombord och hade en bra bok i väskan samt den lille ipoden. Själva flygningen överraskade med att bara bli fem timmar lång.

Ankomsten var smidig, man fyller inte ens i något arrival card, det var bara att knalla igenom passkontroll och tull. Jag hade mailat mitt hotell innan och bett dem hämta mig på flygplatsen och nog stod där en liten vietnames och väntade allt, med mitt namn på en skylt och med en bil som varit med om det mesta. Han kunde knappt ett ord engelska. "No no. Ok ok" vilket fritt översatt verkade betyda ungefär "ja jag vet att det inte finns något säkerhetsbälte i bilen men det kommer att gå bra ändå".

Taxiresan in flyttar mig tillbaka i tiden och jag återupplever Asien så som jag mötte det då. Staden är ett kaos av trafik och det doftar på samma gång sött och av avlopp. Luften dallrar av hetta och det är ett virrvarr av gator och mopeder och folk. Trånga gränder, fruktstånd, lösspringande hundar, avgaser. Kanaler som bubblar i värmen och av hemligheter under ytan. Nu minns jag.

Här är moped det främsta transportsättet och man använder tutan ideligen för att bana väg och liksom för att säga "hejhej, här är jag, titta vad jag gör - kör! Jajjemänsan, här kommer jag!". *tutuuuut*. Öronbedövande hälsningar dygnet runt. De allra flesta har faktiskt hjälm. Av de vuxna förstås, barn är mjuka och behöver inget skydd. Tydligen. Man ser hela familjer på mopederna, med barnen inkilade mellan och framför föräldrarna.

Vi stannar i en gränd och chauffören tar min väska och försvinner iväg i myllret. Jag hastar efter och så kliver vi upp för en trappa: "Annaaaa, hello Anna!" Efter mailkonversationen vet mannen bakom disken vem jag är och jag är väl gissningsvis den sista att checka in ikväll. "I can have your passport?" Så fort han nappat åt sig det så tar han min väska och rusar uppför trapporna, "You book single but I only have double tonight, will change tomorrow. Ok goodbye!" och så stänger han dörren med en smäll. Vilken expressincheckning, den snabbaste jag varit med om. AC:n funkar inte, det finns en fläkt över sängen som förstås inte heller fungerar. Det blir en svettig natt fram till morgonen när den plötsligt tickar igång. Det är liv i TVn, det var veckor sedan jag tittade på något så Greys Anatomy med vietnamesisk text var perfekt denna kväll när klockan på armen sade 22:30 men den inom mig 02:30.

Sitter på café nu, lite osäker på var faktiskt. Någonstans i Ho Chi Minh City, jag har vandrat runt i timtal och undvikit alla som vill köra mig någonstans. Det känns som en gigantisk stad så även om man går länge kommer man inte särskilt långt på kartan. Ser en stor väg utanför så det bör inte vara alltför svårt att orientera sig sedan. Äter pad thai för 80 000 dong (28 SEK, så det som känns som en dyr lunch är ju egentligen inte det). Hittade dessutom en 50 000-lapp på golvet när jag klev in som inte tillhörde någon så det jämnar ut sig fint. Caféet har en säkerhetsvakt som öppnar dörren åt gästerna och plockar undan glas från borden. Han ser ut att ha en avlagd polisuniform.

Det var fredagens vietnamesiska rapport det. På återhörande från detta galna men härliga hörn av världen.

Fick med mig det jag inte orkade äta upp igår i en liten plastlåda, brukar aldrig göra så men de frågade på restaurangen om jag ville ha en doggybag och det var alldeles för ljuvlig mat för att säga nej.

Sista dagen i Sydney idag, imorgon flyger jag till Vietnam för att få mig en sista dos paradis innan vintern väntar. Fick Olivias multipass som hon köpt och kunde med det fuska mig in på Wildlife World i Darling Harbour och se lite djur som jag sett tidigare: koalor, kängurur, spindlar, krokodiler och fjärilar. Alla var tröttare än djuren på Australia Zoo så jag dröjde mig inte kvar så länge. Försökte sedan ta mig in på Sydney Aquarium med samma kort men där tittade de tyvärr på fotot och såg att det inte var jag. Jag hasplade ur mig att jag råkat ta rumskompisens kort med mig och gick sedan, ville inte behöva betala in mig. Har sedan vandrat runt hela dagen, hämtade upp nyprintad flygbiljett på STA och sög i mig det sista av Sydney. Laddade med en kaffe och skrev vykorten som legat i väskan sedan Nya Zeeland, så typiskt mig, men nu blev de i alla fall skrivna och ivägskickade. Sist kom hälften aldrig fram, får se hur postgången fungerar denna gång.

Innan jag reste ut fick jag presenter att ta med på färden. Mia skickade som ni kanske minns en travel organizer och av både Daniel och Maria fick jag böcker. Maria har själv varit ute och ryggsäcksluffat och vet hur det är, därför hade hon köpt en liten Sudoko-bok som tidsfördriv och en hög med resgodis som faktiskt räddade mig från undergång när jag först landade i New York. Daniels gåvor var betydligt större och tyngre, men i gengäld väldigt skojiga så de fick följa med. Han stack dem dessutom i handen på mig på Arlanda så det fanns liksom inget val. "Ritbok för vuxna" innehåller påbörjade teckningar som man ska avsluta, med teman som "Vilket djur borde inte få åka hiss?" och "Ställ in köttätande växter till chefen". En mycket bra målarbok att umgås med medan man väntar i flygplansgater.

Bok #2 är "Fånig Fakta - fakta du inte vill att alla ska känna till". I den får man lära sig en massa praktiska saker i kapitlen som heter saker som Undvik Ebola, Res in i ett land illegalt, Tvätta pengar och Få igång ett hjärta. Daniel Day har skrivit en hälsning på pärmens insida och även markerat i innehållsförteckningen med olika symboler om jag ska göra det, om det är en sak som det är coolt ifall jag gör eller om jag ska undvika det. Skaffa dig ett alibi (Gör!). Eliminera en vampyr (Coolt om du gör). Försvinn spårlöst (Inte göra!!!). Sånt är fint tycker jag, att bli tänkt på.

Tidigare idag stoppades dock böckerna tillsammans med guideboken i ett paket och skickades hem till Sverige med båtfrakt, jag försöker skona rygg och axlar denna sista månad. Det bör ta ca 3 månader för mitt paket att hitta hem, om båten sjunker på vägen så får jag ingen ersättning men å andra sidan så drunknar i sådana fall ett gäng sjömän på samma gång och det är ett större problem. Jag hoppas att både bokpaket, sjömän och jag själv klarar oss välbehållna hem.

Rumskompisens Olivias sista kväll i Sydney så vi vandrade bort till Newtown med alla caféer och restauranger och åt gräddig risotto. Nattvandrade tillbaka. Fin kväll.

Dagen har annars mest ägnats åt reseförberedelser, har insett att jag ju flyger till Vietnam om bara två dagar så det började bli dags att ta tag i den där flygbiljetten som jag vill ha inrikes. Har slitit mitt hår över websidor som vägrar att samarbeta men nu har jag i alla fall boende för de första nätterna och eventuellt väntar någon på mig på flygplatsen, det är ännu lite oklart. Hann med en sväng i Kings Cross också, där var normala människor helt klart i minoritet. Kanske var det något konvent, varenda människa kändes drogpåverkad och alla hojtade de till varandra. Ser förresten inte så många aboriginer i skjorta och slips här, de verkar hårt utsatta i Australien. Många bor i parker och ägnar dagarna åt tiggeri, sorgligt att se.

Så här ett par dagar in på det nya året kanske man skulle blicka tillbaka på det gångna och sammanfatta. Tvåtusentio får ses som både ett väntat och oväntat år.

I JANUARI är det snöstorm i Göteborg och jag går på jobbintervju i öster. Låtsas vara insnöad en hel helg, läser läskiga böcker och lever samboliv med vetekudden. Är trött hela månaden, och lite förvirrad. Tvingas skriva en lapp och tejpa upp på väckarklockan om helgerna, "DET ÄR LÖRDAG!", först då kan jag somna om. Äter semlor med Mattias och fantiserar om servitrisklädda insatsstyrkor.

I skolan ligger krutröken efter raketer tjock som Lützendimman och man kan för en gångs skull krama snöbollar på skolgården. Hemmavid missbrukar jag kaneläpplen i yoghurt och målar en Avatartavla med spretiga lågprispenslar.

Det blir obemärkt FEBRUARI, jag får veta att jobbet gått till någon annan och det känns bara som en axelryckning. Planer på ett plan börjar ta form. Det blir filmfestival, jag bakar semlor och blir kallad datatanten på jobbet. Sitter i möten, skriver tre rader i protokollet där den ena är "Evighetslånga diskussioner om punkten ovan..." och koncentrerar mig istället på att rita giraffer i blocket. Skolans ungar fortsätter att sparka sönder glasdörrar, stjäla mobiltelefoner och blöda. Jag plåstrar om som aldrig förr.

Har ett fortsatt stadigt förhållande med vetekudden. Våra barn kommer att se ut som Påsen i Trasdockorna. Mamma kommer på besök, vi går på musikal men minns efteråt mest vinet. Undviker att följa vinter-OS, är mer intresserad av frasvåfflor. Fortsatt snöyra över hela landet. Kulturhelg i Stockholm med tre snyggtjejer, äter hjortfilé på söder och ser folk komma skidande förbi restaurangfönstret. Fastnar dagen efter i snöstormen men kan några timmar senare som första tåg ploga oss från kust till kust och hem kommer jag.

Frysen ger upp. Igen. Vaknar vid ett tillfälle som Jack Sparrow. Upptäcker lunchteater, konsert i Oscar Fredriks och försiktig vårkänsla.

Det blir MARS. Jag dricker konstiga drinkmixer och tycker att dagarna släpar sig fram. Längtan fortsätter, och den här bloggens rubriktext skapas.

Tampas med provocerande snorungar och bortkomna studsbollar och undrar hur något så rätt ändå kan kännas så fel. Hjärnan känns som en överkörd grävling. Hälsar på Lillebror i Norrtälje, tittar på nya lägenheten och redigerar texter. Går en helgkurs i silversmide. Går på föreläsning arrangerad av Läkare Utan Gränser. Har tusen idéer samtidigt i huvudet som alla brottas om uppmärksamheten.

Så kommer det efterlängtade regnet, snön smälter undan och luften blir ljummen.

Följer gör APRIL. Jag lapar sol vid en faluröd vägg, målar ägg, umgås. Får besök av en havstrut. Skolans ungar smetar korv och mos på förvaltningens fönster och jag får ta emot klagomål från de som har kontoren innanför korvkladdet. Som om jag kan göra något åt saken.

Fortsätter drömma, om världsomseglingar och om fristående postlådor. Grilllsäsongen startar, jag går på After School och åker till Hufvudstaden för maskeradfest. Får en barnbok reciterad för mig i kassakön på HM. Äter ovanligt ofta på restaurang och sjunger Raymond och Marias sånger utan hänsyn till grannarna.

Jag säger äntligen upp mig och vet först i samma sekund att det var rätt beslut.

Det blir MAJ. Valborg regnar bort men sedan brunchas det i sol och ses utställning på Eriksberg. Fortsatt många biokvällar. Glömmer bort att ligga på rygg och titta på moln. Inleder Den Stora Depressionen, snåltiden, i hopp om reskassa. Linda gästspelar på Göteborgsscen och jag får helkroppschokladmassage. Helt avslappnad ligger jag där och tänker på renhjordar och samer samtidigt som jag doftar intensivt av kakao. Johan springer Göteborgsvarvet, jag lagar lammfärspaj och njuter av sommarkvällarna. Sedvanlig energipåfyllning i Majorna och av Hisingsfröken. Backa Teater med familjen Lundgren.

Blir trettioett och firar med hotellweekend.

JUNI. Genomlider en värdelös feber och återupptäcker Green Day en sommarnatt på Ullevi stadium. Stadsdelen är i uppror, det bränns bildäck och kastas sten på brandbilar och jag vill bara bort när jag kommer på att jag ju redan ordnat det så. Fyller återigen på med energi när vänner och släkt kommer på besök och överlever juni med god marginal. Besöker Marstrand. Köper guidebok och inser med ens resans storhet.

Med JULI månad kommer också den riktiga sommarvärmen. Vi fortsätter att röja, packa och flytta 8 000 kvadratmeter skola. Jag köper reseryggsäck, hälsar på i Änggårdsvillan och ölar i Kallebäck. Har fortsatt trilskande frys. Säger hejdå till den siste snickaren och tar semester. Tillbringar det mesta av den i Göteborg.

AUGUSTI. Jag vaccinerar mig och har fyra veckor kvar i landet. Är rädd för knarkarna på Blocket och får till slut tag i en helt vanlig tjej som hyr min lägenhet. Hittar på apor, går på KulturKalas och undviker måsattacker. Överraskas av en monsun. Låter bli att söka visum i god tid, svettas och tröstäter smulpaj men i slutändan löser sig allting och jorden-runt-projektet börjar plötsligt kännas verkligt. Frysen blir utdömd och jag får en ny. Hälsar på vänner i Karlskrona och dricker shandy ur pappmugg. Äter flera gånger vaniljyoghurt med pepperonisar till i ett försök att tömma kylen.

Sista helgen innan avfärd åker jag till Linköping där jag blåser såpbubblor och går Svartanrundan. Johnny somnar in framför First Hotel. Jag tar farväl av vännerna, sover en natt på Jumbo Hostel och resan börjar.

Under SEPTEMBER hinner jag besöka New York, Philadelphia och San Fransisco samt få en snabb glimt av Chicago och Los Angeles. Jag utlandsröstar, bekantar mig med Starbucks sortiment och går på musikal. Upplever mycket tillsammans med Lillebror. Äter fyrkantigt kött tillsammans med Patrik, anpassar mig till New Yorks pulserande rytm, gör en två dygn lång tågresa och träffar på märkligt folk. Går plus med en mexikan som i sin tur gått back ett pekfinger i en glassmaskin.

Flyger till Fiji och går miste om ett helt dygn. Hoppar runt bland öar, silar sand mellan tårna och klättrar på väggarna.

OKTOBER bjuder på både magsjuka och lappsjuka. Återhämtar mig från båda och flyger till Nya Zeeland. Bland snöklädda berg känns det som om jag kommit hem. Rör mig runt på Nordön söder om Auckland bland böljande gröna kullar.

Hela NOVEMBER befinner jag mig fortsatt tolv timmar före hemlandet i tid och tar mig i sakta mak runt på sydön, åker på transalpin järnväg och får nya vänner. Får uppleva jordskalv och nattlivet i Christchurch och Wellington. Hemma föds en liten guddotter.

När det närmar sig DECEMBER flyger jag över till Australien och ägnar nästan hela månaden åt att resa från Cairns längs östkusten ned till Sydney. Upplever regnperiod och brännhet sol, vadar längs gatorna i norr och finner vackra surfbeacher i söder. Firar jul i Collaroy och nyår med utsikt över Sydneys Operahus. Snorklar, klappar kängurur och känner hur det börjar bli dags att vända hemåt.

En frukostglass i The Rocks och därefter helgmarknaden i samma kvarter. Hett hett hett. Kylde ned mig inne på Museum of Contemporary Art men var inte särskilt imponerad. På fullaste allvar: en skärbräda med en halv limpa på och bredvid den en pälsmössa med inbyggd motor så att den såg ut att andas. Skyltar talar om att konstverk och installationer som pälsbrödet är köpta tack vare finansiering av den och den privatpersonen eller föreningen. Jag har ingenting emot sådant här, faktum är att jag uppmuntrar skapande konst, men så fort någon bestämmer att den där pälshögen är värd att köpa och ställa ut på ett sätt som alla andras pälshögar inte är, då blir jag sur och lite avundsjuk och tycker att det är en hjärndöd del av kultursamhället och bortkastade pengar. En annan installation hette Goat Odyssey, där hade konstnären byggt upp ett litet rum med valvformade dörrar och en stor fläkt, och så filmat två getter som stod där inne. Det är inte värst mycket action på en get. Ett tredje konstverk var som taget från pågående rivning av vår gamla skola: en bit vitmålad plywood, avbruten och med hjärtan inristade och en handfull kartnålar i skarpa färger indrivna i trät. Tadaa.

När jag ändå befann mig i rätt del av staden så tog jag trapporna upp på Harbour Bridge och vandrade fram och tillbaka över den medan det fortfarande var soligt. När molnen började hopa sig var det dags för färja bort till Watson Bay, där väntade Olivia som hört att det skulle finnas finfin fish & chips att få tag i just där. Det gjorde det. Vi tog sista färjan tillbaka till fastlandet just som regnet anföll och väl hemma i Stanmore drog åskan in. Nu sitter jag sedan några timmar högst upp i våningsängen med en kopp kaffe försiktigt balanserande bredvid mig och med datorn i knät.

Australiensaren som vi pratade med på färjan var säker på att jag var från Nordirland. Måste försöka få ordning på dialekten och bestämma mig för ett land, tror jag tar efter Olivias brittiska en smula.

Lämnade Collaroy på årets näst sista dag, färden in mot Sydney gick genom små samhällen och stränder med fina namn (Dee Why och Curl Curl) och de med lite mer tveksamma (Spit Junction). Såg en slaktarbutik susa förbi också; Let´s meat.

Nu är det slut på ett bussåkande jag ledsnade på redan för några veckor sedan, har införskaffat multipass och tänker enbart förflytta mig med luftkonditionerade tåg från och med nu. Möjligen någon färja också, det ingår i biljetten.

Min sista viloplats (!) på australiensisk mark är i Stanmore som tillhör Inner West, det tar mig tio minuter att med tåg komma in till centrala delarna. Det är ett avslappnat hostel med en hostelägare som tar sig tid att prata med alla och vill att stället ska kännas som ett andra hem. Det är även ett sävligt och tyst område, sånär som på alla jumbojetplan som dagtid passerar över det på låg höjd på väg in mot flygplatsen.

Vi har haft tre dagar med tokvarmt väder här i Sydney, inte en molntuss och en sol som nästan bränner hål i asfalten. Årets första dag har därför tillbringats på fina och surftyngda Manly Beach, tjugo minuters färjeresa bort.

Igår nyårsafton kändes solen särskilt skonlös, jag förflyttade mig från skugga till skugga inne i Sydney och hamnade till sist i en park, som så ofta. Mötte upp med rumskompisen Olivia för nyårsmiddag; det blev sushi från ett sådant där rullband där man sätter sig med pinnarna i högsta hugg och plockar till sig en av tallrikarna som sakta tuffar förbi. När vi skulle gå fnissade jag lite åt de friterade krabb-bollarna med en krabbklo i som de döpt till Crab Craw (hörde Jong Ils "Herrooo!" inuti huvudet). De trodde jag var sugen så vi fick smakprover, tack för det okände japan.

Trafiken på huvudstråket George Street stängdes av fram emot kvällningen och det var en märklig känsla att gå på ljumma bilgator som helt befolkades av människor. När ett par fyrverkerier tidigt fyrades av från en skyskrapa så letade sig en tunn rök ned mot oss vandrare och med blinkande lampor i horisonten kunde man lätt missta Sydney för invaderat av zombies som i någon av de där katastroffilmerna när hela världen stannar upp och slutar fungera innan någon farlig smitta får alla att känna blodtörst.

Från Botanical Gardens har man bästa vyn över hamninloppet, Operahuset och Harbour Bridge, det vet folk och är på plats redan på morgonen. Vi valde bort köande i skållande sol och begav oss till Circular Quay på kvällen istället, mitt emot Operahuset och med bron bakom färjeterminalen. Två timmar innan tolvslaget tog vi plats på ännu solvarm asfalt och fick bra platser. Och det är naturligtvis ett imponerande fyrverkeri - explosioner på fyra håll samtidigt så man visste knappt vart man skulle titta. När själva raketfinalen klingat ut så vände hela massan som en enda kropp och började röra sig tillbaka igen, det var inte annat att göra än att hänga på. All cred åt poliserna som höll ordning på folkmassan och till folkmassan själv också för den delen, jag såg inga slagsmål trots bitvis grav fylla, folk var artiga och rörde sig lugnt framåt. Enda gruset i maskineriet var att gatuförsäljarna försåg de allra drucknaste med vuvuzelaliknande trumpeter, gudars skymning vilket brölande.

När vi kommit up en bit från vattnet började folk få skavsår och stannade upp eller så hittade de en öppen krog eller ett hamburgerhak eller något annat som fick dem att byta riktning för det tunnades ur i leden. Stationerna närmast hamnen var avstängda så vi zombievandrade genom hela Sydney upp till Centralstationen där det förstås också var kaos. Firarna myllrade över alla perronger samtidigt och hotade att sluka tågstationen som därför stängdes av med avspärrningar med jämna mellanrum för att tågen skulle få en chans att transportera bort folk. Efter lite köande och lite rälsnötande var vi hemma i Stanmore igen, allt som allt tog det bara två timmar vilket var över förväntan. Av fyra miljoner bofasta Sydneybor och lika många turister ovanpå det så lyckades vi ändå träffa på rumskompisen Victor på perrongen, oväntat.

Idag nyårsdagen vilar på somliga platser en doft av dynga, för det poliserna lämnade efter sig inatt var bajs på gatorna. Hästpoliserna alltså. Polishästarna.