Alma Farang

Bloggläsare, låt mig få presentera Gösta. Gösta, möt läsarna.



Min mamma har en gång i tiden slagit in Gösta i ett paket och gett honom till mig. Därför kändes det bra att hon nu många år senare fick leta fram honom igen och skicka honom med mig ut på resan som sällskap och turbringande maskot. Liksom handsken hade så har även han en aktiv del av äventyret och lite då och då under resans gång plockar jag alltså upp en liten farbror och tar ett kort.

Gösta med familj flyttade på åttiotalet in i en tvåvåningsvilla av rött tegel. Mamma Lena har brunt hår i en hopplös frisyr och ett rödrutigt förkläde. Gösta själv bär som bilden visar ett naturfärgat linne under en riktigt murrig manchesterkavaj med bruna byxor i tunn trikå till samt helgjutna, bruna loafers i plast. På Fiji fick han klä av sig sin outfit för en strandbild men eftersom han limmat fast kläderna på kroppen så tog det sin lilla tid och en nagelsax för att få honom halvnaken. Nu har vi vissa problem att få kläderna att sitta kvar, han verkar trivas som naturist.

Gösta och Lena har två barn, Ola och Annika. Ola är äldst, har beige polotröja och rågblond sidbena och har därför alltid haft lite Hitler-Jugend över sig, utan att en 6-åring kan sätta fingret på exakt vad det är som stör. Annika är en kopia av sin mamma och har en rutig klänning med överdimensionerade knappar framtill.

Huset de bor i påminner till viss del om mitt eget dåvarande hus. Sovrumsgolvet är täck av rosa heltäckningsmatta (vår var blå) och väggarna har samma blommiga tapeter som mitt gamla flickrum. I sovrummet står en vagga bäddad men ingen sover i den. Ett litet sidobord med spegel, en dubbelsäng. Spetsgardiner i fönstret.

Vardagsrummet är i två etage. På det översta står en soffgrupp i rosa plysch med fransar nedtill, där sitter Gösta varje dag stelt tillbakalutad och läser sin tvåsidiga papperstidning tryckt på hemmaplan. I övrigt finns ett bord, några lampor, en bokhylla i femtiotalsstuk. TVn visar en stillbild av Pippi Långstrump. Fascinerande nog finns i rummet även en kopia av Försäkringskassans fyrkantiga golvkrukväxt i ena hörnet.

Gösta är inte vidare händig så husets tavlor har limmats upp direkt på väggarna.

Hallen på nedervåningen är tapetserad med samma fjärilstapet som i vår egen hall, men där den i människovärlden består av små pastellfärgade fjärilar så utgörs den i dockskåpsvärlden av så stora fjärilar att mönstret inte tillåter fler än ett par stycken i en hel hall.

Mamman lagar evig mat i köket vars inredning går i rostfritt och blått trä. Familjen har yttepyttesmå bestick som ändå är för stora i deras händer och det är ständigt dags att äta. Måltiderna består alltid av soppa, osynliga potatisar och kyckling i en röd ugnsform. I diskhon finns det alltid varmt diskvatten, förstärkt av röd krita.

Ungarna får oftast sova ute på gården eftersom det inte finns plats att möblera snyggt för dem inomhus. Huset saknar ändå hela främre väggen så det gör inte så mycket, man kan lätt klättra in och ut hur man vill. Barnen har inget husdjur men ibland tittar Barbies pudel in genom fönstret på övervåningen. Samma pudel fungerar som skolbuss.

Livet i det tegelröda huset är harmoniskt och roligt. Gösta är en godmodig och snäll pappa, och han låter ungarna ha julgranen inne året runt. Ibland ligger det paket under, alltid med vitt papper och rött garn runt. I bästa fall innehåller de en sockerbit, i värsta fall ingenting.

Familjens högsta önskan är en brevlåda och en bebis till vaggan, men Gösta är som sagt inte vidare händig. Så här 25 år senare väntar de fortfarande.

______________________________________________________________________

Åttiotalets Gösta hade inte trott dig om du sagt att han i framtiden skulle bli en globetrotter, men här är han nu, på resande fot som om han inte gjort annat:

Farbror G i en av Jumbohostels motorer, Arlanda.



Utsträckt i gräset i Rittenhouse Square i Philadelphia.



I bakgrunden Golden Gate, San Francisco: i förgrunden en välkänd farbror.



Nelson, Nya Zeeland.

      

Gösta vid minnesmonumentet på Staten Island, märkbart tagen av platsen och allvaret.



Gösta spexar i sanden på Bounty, Fiji.



Sushilunch i Christchurch Botanic Garden, NZ.


 
Australia Zoo. Något har fastnat mellan tänderna på krokodilen.

 

På Operahusets trappa, Sydney.



Liten farbror, storslagen utsikt.

Om man lägger sig i den vanliga sovpositionen och blundar hårt så känns det precis som att vara hemma i sin vanliga säng. Bekvämt i framstupa sidoläge, fast med understa armen bakom ryggen på det gamla sättet, innan nya direktiv kom om armen sträckt framåt istället. Precis som hemma, fast med ljudet av en läskmaskin som med jämna mellanrum ger ifrån sig ett *schlunk* och en läskburk till den som stoppat i pengar. Sängen knarrar vid varje liten vickning på fötterna. Rumskamraterna ligger också de i varsin knarrande våningssäng. Danskan pratar i sömnen, högt men inte tydligt: "Zznnavavaa.... mnnennava!!..."

Det är mitt i natten men på ett hostel är alltid någon vaken. Magnetkort som sticks in i kortläsare, dörrar som öppnas och stängs. Mobiltelefoner som ringer, röster som grälar, andra som skrattar. Holländskan snarkar till, någonstans slås vattenkranar på.

Nästan precis som att vara hemma.

~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.~.

En del av er minns handsken som följde med Europa runt för några somrar sedan; det här är vad som hände då. I väntan på tåget från Berlin fann jag en lila balhandske som glömts kvar i ryggsäckens lock, antagligen under någon av de många flyttar jag gjort där ryggsäcken fått flytta garderoben. Handsken var en attiralj från en maskerad många år tidigare och nu flöt den alltså oväntat upp till ytan igen. Skulle den följa med mig genom främmande länder den sommaren kunde den lika gärna få en liten roll så vid varje slutstation drog jag på mig den, varierade gesterna och tog därefter ett foto av min lila hand tillsammans med stationsskylten. Resultatet blev ett fotoalbum på Facebook och ett kul minne. Europa runt med silkesvanten på.

Med i ryggsäcken finns nu Keb, den lilla ängelbjörn som mina närmaste kollegor gav mig. Varje nalle kommer i en påse med ett särskilt ord tryckt på, min har "Våga" skrivet på sidan. Borde kanske ha stått "Bromsa" istället, själva vågandet är redan gjort, men det kan göra gott med lite extra mod i vår.

Jag har även en annan reskompis med mig jorden runt, iklädd trendig manchester. I nästa inlägg presenteras han; min manliga fägring, min klippa.

Undrar ibland om jag är heltokig som söker mig så långt bort från allt och alla jag tycker om. Sånt kan man fundera på. Imorse kl 08:45 låg jag fortfarande i sängen och slogs av insikten att jag är 31 år, inte har något jobb, inget sparkapital och bor i någon annans lägenhet i smyg. Kl 08:50 kom nästa tanke: jag kan tänka mig ett bra mycket värre utgångsläge. Sedan dess har jag varit på gott humör.

Undrar även om jag kommer att bli folkskygg när jag kommer hem, tvärt emot vad saknaden säger. Känner redan av det, även om man reser själv så har man ju ständigt folk runt omkring sig, alltid är det någon där. Jag är trött på dem allihop. Vill inte prata med någon, inte ha sällskap till affären eller till stranden, inte lägga till ansikten på Facebook som man ju ändå inte har något gemensamt med.

Att få stänga dörren och vara helt själv i ett rum känns så lockande att jag kanske bommar igen lägenhetsdörren helt när jag kommer hem och bara lufsar omkring i pälstofflorna där inne utan att vilja träffa någon endaste människa.

Ni kanske kan besöka min port någon gång då och då i sådana fall, och kasta ned några bondkakor genom brevinkastet för att jag ska veta att det finns omtanke där ute när jag väljer att kika fram.

Det är just nu frostigt mellan mig och kameran och vi ses inte så ofta. Efter att jag tappade den i restaurangens trägolv på Fiji så sprack höljet i ena hörnet och den har sedan dess svårt att fokusera, det händer oss alla ibland men nu börjar jag på allvar ledsna på att det lyser rött i displayen så fort jag riktar den mot något.

Senare i år ska jag därför köpa en ny, till min glädje och till spargrisens förtret. Jag vill ha en med bra zoom och ska man kanske snegla på en digital systemkamera....?

Nu ikväll satt jag på stranden och åt medhavd kvällsmat, bodde jag så här nära vatten i vanliga fall så skulle jag vara där så ofta jag kunde inbillar jag mig. Lämna skrivbordet och ta med eftermiddagens kaffekopp ned till stranden istället. Vid halv sju doftade det plötsligt mer hav än det gjort några minuter tidigare och längre bort började sanden bli suddig. Jag satt kvar medan fuktig dimma rullade in över land efter en varm och regnig dag, en rätt härlig känsla.

Tog mig ut till IKEA i Rhodes på julaftonen, med buss och sedan tåg tog det säkert två timmar från dörr till dörr men det var det värt för där fann jag till sist min gravade lax! "Gravalax" hette det på menyn, och serverades med en nästan osynlig klick hovmästarsås och ett berg sallad. Oj oj vad gott det var! Mitt laxbegär är väl rätt tydligt vid det här laget, jag har ofta tänkt att man skulle ha blivit björn istället. Moffa i sig blåbär och lax under sommarhalvåret för att sedan gå i ide under vintern, det skulle passa mig fint det.

Hade nästan tänkt återvända och beställa köttbullar till kvällsmat, men efter att jag gått ett par varv i det enorma köpcentret samt nosat mig igenom varje vrå av IKEA så klappade allt igen för helgen. Köpte med mig Annas Pepparkakor med cappuccinosmak istället och tog tåget tillbaka.

Vid åttasnåret var jag tillbaka i Collaroy, då hade svenskarnas festande redan gått överstyr på hostelet. Poolblöta drägg låg däckade överallt, några med papperskorgar bredvid sig. Andra dansade fortfarande i poolen och musiken fick glasen att hoppa på borden. Om någon frågar mig imorgon så är jag från Danmark.

Juldagsmorgon, då ska man ju egentligen hasa runt i tofflor och morgonrock som början på en enda lång innesittardag. Kanske en vinterpromenad på eftermiddagen men sedan snabbt in igen, äta julmatsrester från gårdagen, värma tassarna framför kakelugnen och umgås med familjen.

För australiensarna är det dock idag som julen firas, och svenskarna som kvicknade till bakfulla efter firandet igår gjorde det till champagnefrukost idag. Jag frukostfirade med engelskorna i rummet bredvid samt ett gäng grabbar, vissa med slips, de flesta med klädsam betongkeps. Till champagnen fick vi laxsnittar och ostfyllda croissanter. Jullunchen kom strax därefter men blev som tur var två timmar sen så frukosten hann smälta undan. Stämningen var på topp på takterassen, vinet flödade, tomteluva och renhorn var populära plagg och högtalarna var upskruvade till max. En del julsånger slank igenom men mest spelades Swedish House Mafia på en volym som fick blodplasman att spontanseparera.

Avstod skinkan som inte var griljerad utan kokt och uppskuren i tjocka, mjuka bitar. Det var inte så mycket julskinka över det som skivor av gris och det är ändå en jäkla skillnad. Tog för mig av fylld kalkon istället, och kyckling, potatissallad, fet sås, sallad, räkor från grillen. Till efterrätt pavlova; marängtårta med frukt. Allt ätet med sporken. Nu sitter man här med matkoma trots allt. Låg strandad på beachen ett tag men nu krävs skugga. Jag orkar inte umgås mer med pooldräggen så jag har slagit läger i det luftkonditionerade rummet istället tillsammans med rumskompisen Roxie. Hon tröttnar aldrig på att prata medan jag gör det ganska snabbt, får se om vi kan komma överens om lite egen tid snart.

Inte en smula till ska ätas idag, det får inte plats. Min status kan beskrivas på samma legendariska sätt som jag myntade det efter en god middag hos vännen Anders:

Fet, nöjd och behaglig att vara med.

Jag försökte få någon att FedExa över en bricka sushi åt mig medan jag satt i Byron Bay och väntade men ingen nappade. Mitt sushisug har nått enorma höjder nu, här i lilla Collaroy har jag ännu inte sett något sushihak så jag får stilla mig en vecka och sedan unna mig lite rå fisk. Obegripligt hur det kan vara så gott, men det är det. När jag kommer hem ska jag göra verklighet av det jag inte kommit till skott med än, dvs göra egen sushi. Jag tror inte det är så klurigt, ni som sushikockat tidigare kan säkert instruera. Köpa färsk lax och frysa minst ett dygn, tina upp och skära tjocka skivor av (både enklare och godare är tramstunt). Koka specialriset, tillsätta vinäger, rulla till bollar. En klick wasabi på (en liten en), på med laxen och kanske tillåta avocado på några enstaka - tadaa! Och så inlagd ingefära och soya, massor av japansk soya.

Nu ska jag leta upp ett klädstreck och hänga den lille laptopen på tork, för jag har visst dreglat ned tangentbordet.

Mitt busspass hos Greyhound är nu förverkat, jag har tagit mig hela vägen från Cairns i norr ned till Sydney. Australiens östkust: check i den lilla boxen på listan över önskeresmål.

Fick en snabb glimt av Operahuset medan vi rullade in till stationen via Harbour Bridge, sedan bytte jag till lokalbuss och hamnade så småningom här i Collaroy, två mil norr om Sydneys stadskärna och granne med Manly Beach. Jag tillbringar julen här uppe och flyttar in mot västra Sydney lagom till nyåret. Collaroy är en enda stor strandremsa med badvakter och surfare, det lilla shoppingstråket längs med den innehåller allt man behöver i miniatyr; bageri, mataffär, surfbutik, biosalong, frisör, apotek, spritbutik. Mitt hostel ligger 50 meter från stranden och jag trivdes från första stund. Det känns skönt att få flytta in för en lite längre period och inte behöva tänka på vidareflyttning förrän om en vecka.

Jag tror inte jag behöver någon semester denna sommar, och med tanke på att jag som allra mest kommer att ha hunit jobba ihop till en handfull semesterdagar så lär det väl bli så också. Jag måste lära mig att vara mer normal i mitt semestrande, att resa någonstans en vecka eller två varje år; inte som nu ladda i flera år för att sedan vara borta flera månader i sträck. Man ska inte skjuta alltför mycket på framtiden utan försöka hinna med livet här och nu också, jag tror det skulle göra gott att få komma iväg mer regelbundet.

Den här resan är som tjugotvå enveckorssemestrar på rad, inte konstigt att man tyvärr efter ett tag känner sig lite mätt på intryck och tycker att man redan sett tusen vackra stränder och börjar betrakta dem som inget mer än sand framför vatten. Idag tyckte jag ändå att stranden var mysig att ligga på, det kommer och går lite det där.

Tjugoandra december, dan före dan före dopparedan. Svårt att fatta. Här finns ingen julkänsla, ingen som helst, trots att de smyckar palmer med julgranskulor och glitter och sjunger carols i kyrkorna. Julen 2010 kommer att passera omärkt förbi, bli en dag som alla andra. Jag hyr kanske snorkel och simmar i det Stilla Havet med de höga vågorna. Just för att det är så annorlunda att vara här så är det ingen jullängtan som sliter i bröstet, jag njuter av solen istället och tar igen julfirandet med råge nästa år. Då kommer hela familjen att vara samlad igen och det ska mig tusan kokas julkola redan i november!

I år blir det heller inget traditionellt pepparkaksbygge med Ölbröderna, klungan på fem pirater från korridorstiden i Linköping som håller ihop än och som varje år ses en helg för att dricka champagne och skapa i pepparkaka. Här är förra årets bygge, Haga Slott komplett med Victoria & Daniel och en liten gymingång. Vickans häst skymtar i bakgrunden och vindbryggan gick att hala upp med lakritssnörena. Elisabeth Tarras Wahlberg fick ett utedass byggt till sig, som gästrum. Elisabeth Torrdass Wahlberg var både den kvällens bästa och sämsta skämt.

Året innan byggdes en husvagn i genomskärning, med interiörer som discokula och platt-TV, samt överkörda pepparkaksgubbar med hjulspår i på marken nedanför. Bilden är något mörk, vilket gör att The Love Shack till höger i vagnen är klädsamt maskerat.





Vännen Mika visade det nyåret bilder från sitt pepparkaksbygge: Fritzl-huset. Strax efter det att otäcke Herr Fritzl i Österrike hade avslöjats så byggde Mika och hans gäng ett pepparkakshus med en källare full av barn. "Nicht Öffnen!" stod det skrivet i glasyr på källarluckan, och vid grinden stod en ängel och såg åt ett annat håll. Åh, jag älskar sånt! Att skapa sig distans till världens hemskheter genom att återskapa dem i pepparkaka är nog bland de bättre sätten att tackla det. Själv har jag byggt och iscensatt Gottröra II i lego, men det var länge sedan och är dessutom en helt annan historia.

Pepparkakshärkesbyggarhelgerna tillhör mina favoritstunder.

Väntar på nattbussen mot Sydney som avgår vid midnatt, tills dess hänger jag här på mitt hostel och fördriver tiden med lite av varje.

Tack vare dokumenterande kollegor så kan jag följa rivningen av min gamla arbetsplats steg för steg även här ifrån det södra halvklotet, fotoalbumet på nätet uppdateras när något händer. Fasaden började demonteras för några veckor sedan och nu har grävskopan börjat tugga på innandömet. Den forna B-korridoren gapar öppen och över bråten vilar ett tunt lager snö. I ett av fönstren sitter denna kvarlämnade affisch: "Nu är det viktigare än någonsin att satsa på skolan".

Ingen vet hur tidsplanen för rivningen ser ut, men efter trettio år finns nog en massa smaskens att hitta i de väggarna, där smaskens är mer asbest och mögelsvampar än Pentti Vargs fyrkantiga godbitar från Fablernas Värld. Det kan med andra ord ta lite tid.

Sent igår kväll var rummets alla fem invånare på plats, det var olidligt varmt som vanligt trots ynklig takfläkt. Trotsade insekterna och ställde upp dörren, öppnade fönstren så mycket de tillät och låg ändå och flämtade på sängen. Utanför hörde vi hur grabbgänget på den östra verandan vrålade och puttade ned varandra i poolen. Lördag kväll, men det lockade inte alls att göra ynglingarna sällskap. Vilken liten pensionär man har blivit, jag längtar till och med efter husmanskost. Ska nog köpa en rutig shoppingvagn när jag kommer hem, och dra runt på bitar av ost att mata änderna med.

Åt kvällsmat tillsammans med en kul kanadensiska som tidigare varit i det militära men som nu arbetade som polis. Hon spelade hockey på fritiden och var utseendemässigt och i sitt sätt att uttrycka sig mer manlig än många av männen jag träffat på.

Vi är nu inne på 15:e timman av konstant regn denna söndag. Temperaturen har krupit ned till 23 grader och vi huttrar, vätan gör att tårna stelnar i de öppna flipflopsen. Nu har rummet istället blivit en varm fristad och tillsammans med en danska, två tyskor och en engelska har jag slagit läger här.

Pizza Night här på hostelet, pytsade man in 5 dollar (ca 35 SEK) fick man äta sig mätt på hämtpizza, skönt att slippa laga mat (läs: öppna en burk tonfisk och en burk majs samt koka upp pastavatten). Delade bord med en annan kanadensiska, hon byter hostel imorgon till ett som är mer hennes stil; "weed friendly". Undrar om hon sett att det i köket finns en stor kruka med "Free Herbs on behalf of the YHA"". Det ser ut som persilja, men man vet ju aldrig.

När vi passerade över gränsen från territoriet Queensland till territoriet New South Wales så vreds klockan fram en timme, åtminstone gäller det under sommartid. Det kan bli väldigt förvirrat när folk försöker passa bussar som startar på ena sidan gränsen, plockar upp folk på den andra sidan och har tidtabeller som går på antingen QLD- eller NSW-tid hela vägen till slutdestinationen.

Västkustens oväder har lite att lära från de tropiska skyfallen här i Oceanien, och det är tur att jag är lite fascinerad för de är många. Åskan är öronbedövande och från det att svarta moln vältrar sig in över himlen har man inte många minuter på sig att söka lä. Sedan forsar regnet ned som ett vattenfall, det stiger ögonblickligen på vägarna eftersom kloakerna omöjligt hinner med och man vadar över gatan med ljummet vatten upp till fotknölarna redan en minut in i skyfallet.

Har kollat in huvudgatan idag och varit ned till stranden, Byron Bay må vara stor men den lilla staden är det inte. Folk går runt barfota och det doftar tungt av rökelse. Butikerna säljer kristaller och lägger tarot och jag ser vad jag gissar är övervintrade surfare under träden, som så här 30 år senare morfats till uteliggare.

Ett tropiskt ösregn anföll Coolangatta igår och skickade blixtar kors och tvärs över himlen. Jag tog skydd i en busskur, och det gjorde även kvarterets spindlar. Den största var runt 15 centimeter från tå till tå (?), porträttbild nedan.

Hoppade högt när jag fick syn på den. Folk brukar tröstande säga att det inte är någon fara, det är de små spindlarna som är giftiga. Som om det var en logisk rädsla, som om det handlade om ens egen dödlighet. Ha! Det handlar om benen.

Om en spindel så hade en kattunges kropp och huvud så skulle den ändå vara lika otäck som nu, alla de där tunna benen som det är omöjligt att hålla koll på och som kan klättra innanför skjortkragen snabbt som ögat. Känna sig fram med två av benen, klättra med de andra sex. Jag ryser när jag skriver om det.

Ändå har jag lagt patiensen Spindelharpan på datorn 268 gånger. Vunnit 17 av dem, med två färger. Pinsam statistik.

Ny plats, Byron Bay. När vi svängde ut från Coolangatta sade vägskyltarna att det var 832 kilometer kvar till Sydney, jag avverkade sjuttio av dem genom att ta mig hit till Byron. Resten slumras igenom på nattbuss om några dagar, men först ska jag upptäcka denna surfarstad med sina tydliga hippieinfluenser.

Koreanen i Brisbanerummet såg att min väska var packad när hon kom tillbaka från duschen och utbrast "Ahahaaa, you have Masters in packing! So quick! You should write book about travelling, hahaa, I would buy!" Sedan sade hon "Ahahaa, I like your scarf!". Jag har inte riktigt klurat ut vad det där skrattet betyder som asiater så ofta väver in i meningarna.

En av de nuvarande rumskamraterna, Pica från Malaysia, är muslim och vi pratar länge om fundamentalism och terroristhandlingar, det är alltid spännande att möta nya kulturer och få ventilera tankar. Vi var rörande överens om att självmordsbombare missuppfattat profetens budskap och istället borde hålla sig vid liv för att kunna göra gott i världen.

Pica talar om att hon ska göra sin kvällsbön och breder sedan ut en filt och sin bönematta på golvet, sveper in sig i ett vitt broderat tygstycke och vänder sig mot Mekka. Det mumlas och bugas om vart annat. Jag känner mig nästan lite skyldig som inte tackar någon för dagen, jag sitter istället med min laptop i knät och kollar av mailen samt har mage att morra lite över att det är sand i sängen trots att jag borstade av fötterna innan jag klev upp i den. Sand i sängen är inte det som i slutändan kommer att få världen att gå under. Det skulle åtminstone förvåna mig. Fast jag skickade faktiskt en tacksam tanke till min mamma innan jag släckte lampan, det måste väl räknas för något i alla fall.

Har tagit mig till Coolangatta och på vägen sett Surfers Paradise genom bussfönstret, det räckte. Planen var från början att stanna till i Surfers men efter att ha mött andra som varit där tog jag rådet att åka vidare. Från stranden här ser jag Surfers i fjärran, ser ut som Manhattan, bara en massa skyskrapor hela vägen ned till stranden. Även Coolongatta har sin beskärda del höga hus men är mycket mindre och det är ett mysigt hostel jag bor på. Ska boka in mig på minibussen som gör ett antal drop-offs inne i stan varje dag och spana in surfbeachen imorgon.

Jag har än så länge inte stött på något Bucky Starshine här i Australien och jag saknar det lite, skulle bra gärna ta mig en Caramel Macchiato där. Antar att Brisbane ("Brizzie", australiensarna och deras -izzies....) hade minst ett men jag ramlade aldrig över det, laddar för Sydney istället.

Känns som om tiden rusar iväg nu, halva Australienvistelsen avklarad, de sista tre veckorna kommer att gå i ett nafs och sedan är det dags att flyga igen. Jag har förresten bokat om min sista flygbiljett hem, skulle egentligen ha landat den 7 februari men flyger hem en vecka tidigare. På så vis slipper jag dra runt i Vietnam i en seg väntan den sista veckan och jag hinner förhoppningsvis med lite av Göteborgs Filmfestival. Varje år säger jag att man egentligen inte skulle jobba under de tio dagar det är filmfestival, och i år kan jag ju äntligen se även de filmer som visas dagtid.

Igår: heldag på Australia Zoo, Steve Irwins skapelse. Crikey!



Blev hämtad av en gulmålad buss med krokodiljägarens bild på utsidan, på bussätestyget och på bildskärmen; en DVD rullade både dit och hem. Faktiskt är jag riktigt imponerat av djurparken som sträcker sig över ett stort område (någon nämnde 6 kvadratkilometer) och kändes mycket väl omhändertagen. För en modig slant får man inträdesbiljett och har fjorton shower/informationstillfällen att välja mellan under dagen. Jag hann se tigershowen, den stora wildlife-showen i Crocoseum med krokodiler och fåglar, uttermatningen, koalaklappningen, jättesköldpaddsinfot. Hoppade över elefantmatningen. Engagerade zooarbetare klädda i khaki berättar ivrigt om djuren och kelar med dem och visar trick, väldigt bra alltihop. Flera av skötarna går även runt med djur i parken under dagen, plötsligt kan det stå ett gäng lamor vid infodisken. Oftast är det dock mindre djur som ormar och papegojor, som barn och vuxna får peta på.

Min rumskompis hade varit där dagen innan, hon berättade om ett fågeltrick som helt hade floppat; om hur några ur publiken fick ställa sig upp och göra fåniga lockrop och rörelser för att fåglarna skulle landa på deras axlar, hur den stackars zooarbetaren tränat dem i månader men hur duvorna ändå flugit iväg när han släppte ut dem och hur han jagat dem runt arenan. Det lät påhittat redan när hon berättade om det och visst skedde samma sak när jag var där, väl där var det så uppenbart en bluff att jag tror hon var den enda som blev lurad, till och med ungarna bredvid mig fattade att det var tänkt som ett skämt.

Överallt springer det omkring ödlor på marken, de dras till matsmulorna som turisterna lämnar efter sig och är rätt orädda, man fick se upp var man satte fötterna. Ödlesvansar växer ut igen om olyckan är framme men jag tror inte att huvudet gör det.

Det som är tufft med det här zoot är att det inte bara är djur bakom inhängnader utan att man kan gå en liten koalaslinga och spana på koalor i låga träd, samt klättra upp för en liten trappa och klappa en koalarygg. Den klappade byts ut med jämna mellanrum så att ingen ska tröttna. Man släpps även fritt i känguruns hem, på stora gräsmattor ligger känguruerna på sidan och låter sig matas av besökare. Har därför både kliat kängurus bakom öronen och klappat ulliga koalabjörnar, för mig är det här värt mycket mer än andra typer av utflykter, men var och en efter eget huvud.

Jag har hundra bilder på tjocka koalaryggar, de sitter gömda med ansiktena djupt inne bland eucalyptusblad och har en skön sovstil, det ser väldigt bekvämt ut och samtidigt som om de ska trilla ned när som helst.

      

    

En tigerleksak håller inte så många omgångar, den här var av frigolit och verkade vara en favorit. När leken avbrutits fanns frigolitbitar lite varstans.

Åkte även därifrån med två potentiellt nya profilbilder till Facebook. Kamel eller känguru, underbett versus näsborrar, det är frågan.

              

Imorse lämnade jag Noosa för några nätter här i Brisbane. Jag börjar på allvar att närma mig Sydney nu, är nog inte mer än tjugo timmars bussresa kvar.

Efter en dag på den vita stranden är det nu sand överallt, verkligen överallt. Saltvatten i ögonfransarna, gyllenbruna armar, en slurpee i handen - härligt alltsammans!

Vid det gamla arbetsbordet med en Europakarta som skrivbordsunderlägg vandrade tankarna alltid iväg till fjärran länder medan jag satt i någon telefonkö för jobbets räkning. Även mina lösenord skvallrade om att jag längtade bort; jag hade ett tiotal platser som jag dagligen loggade in på, samtliga med namn på Nya Zeeländska städer. En gång när det varit särskilt mycket galenskaper under en och samma dag så skrev jag ett kom-ihåg-meddelande till mig själv på en ljusblå post-it-lapp och lade i väskan för att senare hitta.

Note to self: sök dig långt, långt bort.

Nu har jag gjort just det. Jag är långt ifrån vardagslunken och då börjar plötsligt motsatta tankar att forma sig i huvudet; jag kan inte sluta tänka på lägenhetsfix och hur jag ska forma vardagslivet när jag kommer hem. När jag är där vill jag vara här, och väl här vill jag i viss mån vara där. Jag antar att det sker för de flesta efter några månader på luffen, man börjar tröttna på att varje morgon packa väskan och dra vidare och börjar istället se fram emot en förutsägbar vardag som omväxling. Jag ser fram emot att få börja bygga upp allt igen och så här i början är det guld värt att ha lite motivation. Efter några motgångar och om jag efter några månader fortfarande är arbetslös så kommer jag säkert inte att vara lika solig men sorgerna tar man den dag de kommer, tills dess kan det ju lika gärna bli guld och gröna skogar av alltihop.

Ägnar även tankarna åt detaljfunderingar som hur vardagsrummet ska möbleras och hur jag ska få en arbetshörna att fungera när väggarna inte tillåter hyllor. Sms-ledes har jag redan mutat Magnus med köttbullelunch mot löfte om att han skjutsar hem mig från IKEA. Längtar till söndagsbruncher, till funderingar över varsin Espresso House-mugg och till filmkvällar i Majorna. Sånt ser jag fram emot och värmer mig lite med att tänka på redan nu; att få träffa vännerna och familjen. Myshelg i Norrköping hos Marwa&Robin är redan inplanerad, jag vill träffa alla nya bebisar spridda runt om i landet och jag vill se Mias Stureforshus som fortfarande inte besökts, inte klokt ju. Skrivarlya tillsammans med Sockan innan det blivit vår. Stjärnskådande kvällar i Kapellbackens torn. Vårens första promenad uppför Ramberget och så småningom svensk sommar med hopplöst hala klippor och saltvattenstärkt hår.

I vanliga fall är jag mycket för att planera och drömma inuti huvudet utan att det för den skull någonsin blir verklighet av det. Jag är visserligen bra på att ta vara på de små sakerna i livet och njuta av enkla ting, men samtidigt ryms ännu fler saker i huvudet som aldrig genomförs. Mycket snack och lite hockey med andra ord. Men. Sluta jiddra, släpp sargen, och så vidare. Nu stundar förhoppningsvis nya tider.

Dags för er att flytta kartnålen en bra bit ned på östkusten nu, jag lämnade ett Airlie Beach där strömmen kom och gick och tog nattbussen ned hit till Hervey Bay. Åskovädret från Airlie höll i sig, hela natten lystes himlen upp av blixtar och regnet piskade mot rutan. Det blev inte mycket sömn, Greyhound stannar med jämna mellanrum för att släppa på/av folk och för att låta chauffören dricka kaffe under lite längre pauser. Såhär under regnperioden kan man stå vid en mörk bensinmack mitt i natten och studera skalbaggar som i hög fart söker sig till ljuset och takskyddet men ideligen krockar med bensinpumparna och hamnar på rygg på marken. Som en alldeles vanlig skalbagge, fast med decimemerstor kropp. Flugor fanns där också många av; som om någon bundit ihop femton vanliga husflugor till kroppen och så tillkommer vingarna utanpå det, ett minimonster med andra ord.

Här i Hervey förväntas man göra Fraser Island med buss eller med jeep, men jag låter världens största sandö vila orörd. Jag har hört mycket blandade intryck av Fraser, bestämde redan tidigare att jag inte har råd så jag väljer att hålla fast vid de historier som berättar om en överskattad plats där olyckor inte alltför sällan inträffar på grund av bakfulla förare som inte är vana att köra på sanddyner.

Så, detta blev en natts stop-over bara, imorgon fortsätter jag ned till Noosa Heads. Sitter just nu i baren, folk är utspridda i fåtöljer, dricker öl eller läser eller både och. Några tyskar spelar Wii Golf i bortre hörnet. Om dagarna är det runt 30 grader varmt med en luftfuktighet på 80%, om kvällarna några grader svalare. Värmen tar musten ur folk, klockan är bara halv tio men de flesta drar sig nu tillbaka till sängen.

Receptionisterna har varsin knallrosa klubba i munnen som de ivrigt flyttar omkring med tungan samtidigt som de pratar med mig och med varandra. De säger ideligen "what?" för ingen hör vad den andre säger, ändå fortsätter de att slurpa utan ansats att närma sig klubbpinnarna med händerna. Den ena lyckas stava till "brochure" och ropar glatt att hon aldrig brukar kunna stava till något ord över huvud taget. Jag tycker att hon förtjänar en klubba till. Till sist har jag i alla fall både bussen och nästa hostel bokat och kan lämna dem åt att dregla över skrivborden ifred.

Jag har träffat på en hel del folk flera gånger under resan, man rör sig enligt vissa förutspådda turistmönster och det är därför inte ovanligt att återse ansikten. Ibland checkar de till och med in i samma rum, nyss klev danska Lene in här, kiropraktorn som jag träffade på Fiji. Hon hade styrt om sina planer lite och är nu på väg upp längs kusten, sin holländska kiropraktorklinik sålde hon innan hon gav sig av och hon kan nu resa runt och ägna sig åt alla paketutflykter hon hittar. Det ljuva livet skiljer sig lite från mitt eget resande såhär på sluttampen.

Tog bussen ut till Whitsunday Shopping Centre idag med sikte på Coles supermarket, där har jag hittat ett bröd som är riktigt gott, pumpernickel med solrosfrön. Faktiskt är det det enda vettiga jag sett, varken Australien och Nya Zeeland verkar kunna få kläm på grovbrödsbakning utan stämplar med "Super Soft" i säljsyfte. Trist nog verkar det fungera.

Ni ser ju, Wonder White. Och Mighty Soft. Är det tvättmedelshyllan jag hamnat vid? Überweiss, någon...?

Onödigt krångligt bussystem är något annat de båda länderna har gemensamt. Vid busshållsplatsen finns en tidtabell med här i Koalaland de flesta av stoppen, i Kiwiland bara riktningen på bussen. När man kliver på uppger man vart man vill kliva av, här blir det alltså viktigt att veta hållplatsens namn trots att det inte står någonstans. Sedan hoppas man att chauffören kommer ihåg att stanna på rätt ställe, för ingenstans finns en karta över färdvägen och inga utrop görs, ingen display visar hållplatserna. Viktigt är dock att säga "thanks driver", vare sig man passerar honom på vägen ut eller inte. Bussarna kompenserar sina brister med extremt trevliga digitalmeddelanden om de inte är i drift: Sorry not in service. Have a nice day.

Smsar lite med Sockan som lever loppan på Hawaii, syskonen är onekligen utspridda just nu, får se om vi kan närma oss varandra geografiskt någon gång nästa år.

När man sett vita kakaduor i det vilda flyga mellan trädtopparna så känns hela idén med burfåglar hemsk.

Airlie Beach. Det ligger en lagom bit ned på kusten, runt fyra timmars bussresa från Townsville, och är avstampet för Whitsundayöarna där folk betalar ohemult mycket pengar för att få segla. Jag hade en tanke om dagstur men nöjer mig med snorklingen från Port Douglas, även om barriärrevet sträcker sig hit ned sägs det vara som mest intakt i norr.

Jag snikar till mig lite gratisnät från McDonalds, man kommer åt det även vid borden utanför restaurangen men det krävs stålnerver just nu för att inte stega fram till disken och begära en cheeseburgare. Annars är ju KFC det snabbmatsställe som framkallar mest dregel hos mig, friterad kyckling med potatismos och sås måste tyvärr också vara bland det mest ohälsosamma man kan äta. Inte en grönsak så långt ögat når, inte ens den sladdriga saltgurkan som MickeyD tror höjer nyttigheten. Jag har fallit dit kanske fem gånger sedan resan började men har tänkt gå dit säkert femtio gånger, 10% återfall är inte så tokig statistik ändå. Det lutar åt fruktsallad och yoghurt ikväll istället, om jag lyckas ta mig härifrån oskadd.

Så här fungerar det: den här bloggen är ingen resebroschyr. Den är heller inte den allra hemligaste av hemliga dagböcker som förvaras under kudden, men den är något mitt emellan. En inblick i resandets vindlingar men framför allt ett sätt att hålla familj och vänner uppdaterade, samt för att jag själv efteråt ska minnas vad det egentligen var jag gjorde. Mitt teflonminne har hopplöst kort häftningstid och minnesbilder trillar nästan direkt ned på golvet. Därför måste det stå detaljerade saker som att Ellerslie ligger mellan centrala och östra Auckland, det kvittar för andra men jag behöver komma ihåg det.

Den där hemliga som borde ligga under huvudkudden ligger jag lite efter med; tre månader för att vara exakt eftersom jag inte börjat ännu. Tydligen kan man bara hålla liv i en av de två sakerna reseblogg och privat dagbok, många av mina medresenärer bekräftar det. Fast jag visste det ju redan innan, redan när rubriktexten skrevs: "Ivrigt insamlad och bitvis dokumenterad". Jag skyller på undermålig kvalitet hos den tilltänkta dagboken, skrev den första och enda anteckningen när jag väntade på sällskap i Stockholm innan utresan och upptäckte då att sidorna trillar ur den snygga skrivboken bara man vänder blad. Inte ok. Nu ligger den försummad längst ned i ryggsäcken och suger åt sig överbliven fukt. Jag funderar ändå fortfarande på att en regnig dag sätta mig ned och sammanfatta resan för mig själv i en helt annan skrivbok, men om inte annat finns ju hela äventyret här, i tryggt förvar hos blogg.se.

Inatt vaknade vi till ett dundrande åskväder med blixtar som lyste upp hela djungeln, och idag på morgonen upptäckte jag att regnet sköljt bort en viktig del av vandringsleden som jag skulle ha tagit till en närliggande strand. Det blev en dag vid poolen istället, inte så tokigt det heller. Det är ändå så hett att folk går runt med svettblöta kläder för jämnan och när tio minuters lätt asfaltspromenad känns som en workout, då lockar inte terrängvandring.

Rapporter hemifrån fortsätter att trilla in, om hiskliga minusgrader och ett polarSverige under ett tjockt täcke snö. Du kan blunda och erinra dig snöiga vinterpromenader ut till sjön Roxen med bullar och varm choklad i ryggsäcken, men det känns ändå inte verkligt när Australien samtidigt blåser varm vind i ditt ansikte.

Det som i teorin lät genomtänkt, att ta nattbuss från Cairns för att spara in på boendet, blev i praktiken en långdragen väntan. Anlände från Port Douglas vid elvatiden på förmiddagen, mitt gamla hostel lät mig motvilligt ställa ryggsäcken i deras bagagerum så den blev jag i alla fall av med. Sedan återstod bara tretton timmar att fördriva innan bussen avgick. Gick två varv i köpcentret och funderade på vad jag skulle hitta på. Till nästa gång vet jag att det nog är värt en natt på hostel för att ha sitt rum att vara i, fläkt i taket och ett kök att laga mat i. Nu ville jag inte göra av med det jag sparade in på boendet, då skulle det ju inte vara någon vits med runtdragande i ett hett och fuktigt Cairns, så jag åt ur min matkasse sittande på en bänk vid vattnet, i sällskap av tropiska myror i grönt och guld. Hittade så småningom till biblioteket och fick några svala AC-timmar i tidningshörnan. Någon hade stuckit in bibelord på papper i skräptidningen Who. När biblioteket väl stängde var det fortfarande sju timmar kvar av väntandet. Fann att träden utanför byggnaden var fulla av kivande Flying Foxes (vilket väl bara är ett finare namn för hårig fladdermus) och kunde studera dem en stund. Gick tillbaka till köpcentret som nu var stängt, tog istället ett varv på Night Markets och tackade nej till massage hos säkert åtta olika kineser.

Jag har kommit på att mörker plötsligt gör mig lite illa till mods. I det vanliga livet kan jag komma hem sent om kvällen till Lundby, se hur det lyser i min lilla lägenhet och känna uppriktig tacksamhet för att jag har någonstans att bo. Har jag bara något att återvända till så har jag inget emot nattvandringar, jag ger mig ofta ut på promenader och tycker utomhuskvällarna är som bäst mellan kl 22 och 23. Det finns heller inte mycket som slår att sitta uppe en hel natt och vänta på soluppgången. Här är jag dock mer vilsen. Skifs vet vad han pratar med sitt "Det blir alltid värre fraaamåt natten..." Nattvärlden är en helt annan än den i dagsljus. Jag tycker om den mörka världen, oftast, men nya gator utan någonstans att ta vägen känns ibland otrygga utan egentlig anledning.

Till sist började det regna och då smög jag mig förbi disken in i mitt gamla hostel och satte mig i köket med en bok. Hämtade ut ryggsäcken när bagagerummet låstes och då var klockan äntligen 23 så jag lufsade sakta ned till bussterminalen och fann snart en massa andra Greyhoundare att fördriva den sista tiden tillsammans med.

Anlände Townsville halv sex imorse, inväntade färjan som på 20 minuter tog mig över till Magnetic Island, hoppade på en lokalbuss och klev till sist av med all packning utanför Bungalow Bay. Här bor man i små hus i djungeln nära koalor och tropiska fåglar, en guidad tur erbjuder förutom koalaspotting även chans att hålla i orm och krokodil, jag är inte så lockad. Det finns en pool på området och ett sunkigt kök utan tallrikar och bestick, man får lägga deposition för att få det tillsammans med en trasig mugg med fult julmotiv. Stranden ligger fem minuter bort och har en inhängnad så att man kan bada trots manetsäsongen, men det säkraste alternativet är alltid poolen. Det bowlas med kokosnötter nedanför baren och säljs sangria för $10 tillbringaren.

Min insektssprayen är som bortblåst, eller mer troligt i botten av ryggsäcken. Den måste lokaliseras om jag ska överleva här. Jag räknar kallt med att allt som krälar eller flyger runt i luften antingen har gadd, huggtänder eller giftiga spröt, alternativt en uppsättning av alla tre. Om det känns som om någon slagit sig ned på dig så har någon antagligen gjort det också, och då tjänar man i längden på att först titta efter vad det är för en filur innan man borstar bort den. Det kommer aldrig att kännas ok att vara helikopterplattform för kryp, men det kan vara mer eller mindre farligt att förarga dem.Det finns några riktiga monster här, vingburna och med hur många orangea ben som helst, men som motpol går en långbent fågel med jordens största och vänligaste ögon runt bland köksborden och tigger mat.

Jag stannar här i två nätter.